Ur en bok.

Hittad.


- Hej Lotta, kan vi ses på fiket, sa jag när hon svarade. Jag har hittat henne.

Det var alldeles tyst på andra sidan. Jag hörde hennes tunga andhämtning medan hon tog in det jag hade sagt.

- Jag går dit med detsamma. Kom så fort du kan, sa hon till slut.

Jag var redan klar så jag gick omedelbart. Mer än spänd på vad som skulle hända nu.
Hon satt där vid fönstret när jag klev in genom dörren. Hon hade mörka solglasögon på sig noterade jag när jag gick fram och drog ut stolen och satte mig tillrätta. Vi tittade på varandra, eller jag tittade på hennes mörka solglas, hon på mina ögon.

- Okej, sa hon till slut, vad har du fått reda på?

Jag tog fram lappen jag fått av Janne. Jag vecklade ut den och räckte den till henne. Hon tog emot den med en försiktighet som om jag sträckte en kobra över bordet. Jag såg att hon kämpade med massor av motstridiga känslor inför det som fanns att läsa framför henne. Hon behöll solglasögonen på, men jag såg att hon börjat ta in informationen. Det kändes som det var helt tyst i hela lokalen, jag kunde höra våra andetag och känna hennes spänningar i kroppen. Jag var själv spänd på hur hon skulle reagera. Hon satt och stirrade på lappen länge, och jag ville inte lägga mig i. Men till slut tänkte jag fråga vad hon tyckte, men då såg jag att det droppade ner från bordet. Det rann i små strimmor från sidorna av glasögonen, ner längs hennes kinder och vidare ner på bordet.

- Linda Aronsson. Hon har inte kvar namnet jag gav henne, sa hon till slut med låg röst. Hon kanske inte ville vara sån som jag.

- Det kanske inte ens är hon som har bestämt det. Det kanske var adoptivmamman som bestämde det, det vet du ju inte, svarade jag.

- Den jävla häxan! Hon for plötsligt ut i ett häftigt känsloutbrott. Hon såg själv förvånad ut.

- Ursäkta, men jag avskyr den människan, sa hon samtidigt som hon lyfte lite på glasögonen för att torka bort tårarna.

- Du behöver inte be om ursäkt för dina känslor, inte för mig, sa jag. Jag tycker du är jättestark som orkar ta itu med det här nu.
Jag log mot henne och sträckte fram min hand och la den på hennes.

Com Hem.

Så mycket har förändrats sen jag var liten. Istället för att gå och ringa på hos varandra och fråga om det går att leka, ringer man på telefonen och frågar om man kan höras på msn om en stund. Framför datorn, inne i ett stängt rum.

Hemma på landet där jag växte upp är det mycket som hänt. Det har byggts hus så det knakat i kommunens väggar, områden har rivits och ersatts av annat. Nytt.

Men ett område är i stort orört, och det är på den sidan mina föräldrar bor, i vårt gamla hus. När man kommer runt en krök dyker den här vyn upp. jag blir alltid glad av den. När jag var tio år stod vi där och såg den raserade Tjörnbron i bakgrunden. Eftersom vår fröken bodde på Orust och inte kom till skolan var vi väldigt oroliga. Men Barbro hade klarat sig. Det var skönt.

Jag har varit där ovanligt mycket i sommar. Kanske är det så att jag börjar bli äldre trots allt och börjar längta hem? Nej, men en stuga hade varit perfekt. Får se om det går att lösa. För jag vill inte lämna stan, men gärna åk ut och andas ibland. ta båten ut till öarna och dyka från klipporna.

Sen vill jag åka hem. Hem till stan igen. Men varför inte, det bästa av två världar.

Just nu sitter jag och väntar i en evighetslång Com Hem-telefonkö. Det är inte kul vare sig i stan eller på landet.

Men å andra sidan kunde jag passa på att skriva det här. Och jag som skulle vila från datorn idag. Hmm, ska nog gå och ringa på och fråga om någon vill leka sen istället.

Musik är ljuvligt.

Maia Hirasawa, charmig och vacker som en dröm. Musiken inte riktigt min kopp the, men bra.

Miss Li, absolut bedårande. Fantastisk sång, ren glädje och magi. Fantastiskt bra.

Lars Winnerbäck, absolut magisk. Opretentiös, grym rock och rull. Vet inte om det är bonnen i mig, men jag älskar Lars. Hans tafatta mellansnack och blyga uppenbarelse försvinner helt så länge gitarrens strängar vibrerar. Berättelsen om hur han träffade Miss Li var helskön.

Mycket folk, där de flesta kunde stor del av låtarna=Mycket medsång.

Vädret som var hyggligt nog att låta bli att regna-tackar vi för.

Min dotter på sin första konsert. Lyckligast och svettigast av alla.

Ibland glömmer man hur underbart musik kan vara. Och helt plötsligt sitter man där med ringande öron och ett lyckligt flin. Och minns igen.


Winnerbäck-Åt samma håll.

Ett kapitel.

Nicklas hade fyllt tretton år för en vecka sen. Det kändes inget speciellt, det var så mycket annat nu. Ny skola, nytt hus, nytt område. Inga nya kompisar än, men han hade ju bara gått i den nya klassen ett par veckor, det skulle nog lösa sig. Eller inte. För han kände sig verkligen udda. Annorlunda. Här på landet verkade allt vara väldigt annorlunda än mot i stan. De tyckte hans frisyr var konstig, hans kläder var tydligen också märkliga. Han fattade inte varför, visst, det var dyra märkeskläder, men han hade inte precis betalat dem själv. Det var ju mamma och pappa, de tyckte som alltid att det var bättre att köpa lite dyrare saker, det var ett tecken på kvalitet.

Själv brydde han sig inte så mycket. Men här skulle man tydligen inte ha märkeskläder, då kallades man ”märkesbög”, det hade han hört andra viska om någon som fått på sig en Diesel eller Replaytröja. Han kunde bara gissa vad de sa om honom då, han hade ju bara såna kläder. Till och med kalsongerna, det var antingen Björn Borg eller Salming. Fast dem gillade han, det var en jäkla skillnad på såna och när han en gång köpte ett par av någon billigare sort. Det hade inte mamma tyckt var bra heller. ”Köp inte sån skit, vi har råd med riktiga kläder” hade hon sagt.

Det var förresten tack vare henne som han befann sig på det här skitstället. Deras reklamfirma gick så bra att hon hade bestämt sig för att jobba hemma, och hon ville bo på landet, köpa hund, påta i trädgården. Han fnös lite, hon som blev hysterisk om hon fick lite jord under naglarna. Pappa gjorde som vanligt som hon ville. Vad han, Nicklas tyckte, det hade de inte ens frågat. Nej han fick det bara presenterat för sig en dag efter träningen. Att han fick lämna fotbollslaget och kompisarna brydde de sig inte ett skit om. ”Det blir väl kul, eller hur Nicklas?” Nä det blir säkert pisstråkigt, ville han svara. Men det gjorde han inte. Man skulle inte säga emot sina föräldrar hade han alltid fått höra. Man skulle vara snäll, visa respekt. Tänk om dem hade visat honom respekt någon gång.

Han sparkade till en sten som for iväg ner längs gatan. När han tittade upp såg han att han tydligen gått i sin tankar utan att veta vart han var på väg. Det enda han såg var någon slags skrotupplag, gamla bilar med rostiga skärmar och sönderslagna fönster. Nicklas hade aldrig varit så här långt från deras hus förut. Skogen låg bakom, det var ängar och ganska fridfullt. Det var helt tyst förutom några skator som skränade, de verkad slåss om någon brödbit. Han gick fram till en av bilarna och kikade in genom den fönsterlösa dörren. Den krossade rutan låg på golvet, tillsammans med några tomma ölburkar och cigarettpaket. Här var nog ett bra ställe om man ville vara ifred och smygröka tänkte han. Det var lite kusligt där och Nicklas rös till. Han vände sig om för att gå hemåt innan det blev mörkt.

- Nej men, är det inte självaste ”Stormärkesbögen” i egen hög person.
Nicklas trodde hjärtat skulle stanna av rädsla när han stod öga mot öga med Alexander. Han gick i nian på skolan, och han var den alla fruktade. Tillsammans med honom här på bilkyrkogården var som vanligt hans gäng, kanske sju-åtta grabbar som också gick i nian. Någon hade redan slutat skolan till och med. Alexander var ett huvud högre än Nicklas. Hans breda axlar hade formats av många timmars träning, han var stjärna i det lokala hockeylagets juniorlag. Han var också känd för att ha slagit en kille så svårt att han aldrig blev frisk igen och fick börja på en annan skola där han kunde få hjälp. Nicklas försökte gå förbi Alexander , men han bara ställde sig i vägen. Nicklas kände hur han var på väg att börja gråta av skräck.

- Men du ska väl inte gå nu ”Märkesbögen”? Vi har ju jättetrevligt här. Jag menar, hit går inga andra nästan, och här kommer du som är helt ny och bara hälsar på. Då kan du ju inte bara gå direkt.
- Förlåt, jag gick vilse, det var inte meningen att ställa till med något.

Alexander gapskrattade åt hans lama svar. När han härmade honom med fjollig röst skrattade hela gänget åt honom.

- Du ”Märkesbögen”, du ska inte gå någonstans. Däremot ska du göra mig en tjänst. Vill du det?
- Ja det kanske jag kan. Vad ska jag göra?
- Du ska ta av dig alla dina vidriga bögkläder och lägga dem i en hög.

Nicklas tittade på Alexander i hopp om att han skämtade. Han såg sig omkring, men det fanns inga vänliga ansikten där. Han kände den första tåren tränga fram och han hatade det.
- Nej men inte ska du lipa lilla gubben. Du ska bara klä av dig ju.

Alexander gjorde narr av honom och gänget tjoade och skrek om bögar och annat. Alexander stirrade på honom som för att markera allvaret i sina ord.
- Nu jävlar börjar mitt tålamod tryta ska du ha klart för dig. Jag räknar till tre, sen ska allt av. Allt, fattar du! Nu! Ett. Två. Tr…

Nicklas drog den mörkblå tröjan sakta över huvudet. Med tårarna rinnande fortsatte han med t-shirten. Han huttrade av den sena kvällsluftens kyliga vind, eller om det var skräcken. Han gjorde en paus och tittade mot Alexander för att hoppas på att det skulle räcka så.

- Men fortsätt nu då ”bögen”! Jag trodde du gillade att klä av dig? Det är ju bara killar här, precis som du gillar, ha?
Han och gänget skrattade så de kiknade av hans kommentar. Nicklas knäppte upp bältet och sedan gylfknappen. Till slut stod han i bara kalsongerna, resten låg i en hög framför honom. Alexander stod framför honom med en pinne i handen. Han pekade på kalsongerna.

- Dem ska av också. Björn Borg ringde, han saknar ett par av sina kalsonger efter du var där och blev påsatt senast.
Alexander skrattade så åt sitt eget skämt att han fick tårar i ögonen. Nicklas ögon rann också, men av en annan anledning. Han tog av sig kalsongerna och la dem högst upp i klädhögen. Hans bleka, smala kropp skakade i den begynnande skymningen.
- Så ja, det var väl inte så svårt. Konstig att det skulle ta sån tid då.

Alexander knuffade till honom så att han åkte baklänges in i den gamla bilen, innan han knäppte upp sina byxor och började kissa på klädhögen. Nicklas hörde honom grymta när strålen kom igång och det började smattra mot tyget. När han var klar skakade han av den och drog upp sina byxor.

- Det där gillade du va? Bögen. Men här blir det inget ska du veta. På det här stället finns inga andra bögar än du. Vi gillar inte sånt pack, fattar du det?

Han väste Nicklas i ansiktet som bara nickade till svar. Alexander gick fram till den nedkissade högen och med sin pinne i högerhanden lyfte han upp kalsongerna. Ur bakfickan plockade han upp ett par arbetshandskar som han sakta och omsorgsfullt drog på sina händer. Han gick fram till Nicklas med kalsongerna och gjorde ett par nickanden, och Nicklas kände hur flera händer greppade runt hans tunna, nakna armar. Han ville skrika men det var bara torrt i halsen, det kom inte ut några ljud alls. Alexander rullade ihop kalsongerna till en boll och tryckte in dem i Nicklas mun. Det blev svårt att andas och han var på väg att svimma. Som i slowmotion hörde han Alexanders röst.

- Nu ”bögen”, ska vi visa vad vi gör med såna som du. Och tyvärr, det är inget som du gillar. Fast det kanske du gör, vad vet jag?

Den första stenhårda knytnäven träffade honom rakt över näsan. Han hörde hur det krasade liksom inne i huvudet. Lite som när man äter knäckebröd. När blodet rusade ner och fyllde luftvägarna blev det riktigt jobbigt. Men det löste sig när nästa smäll kom från en spark i bakhuvudet, och när han föll framåt och slog i marken åkte kalsongerna ur munnen. Det var han i och för sig inte medveten om. Han hörde en stund till hur de tjoade och skrek, någonstans noterade han hur det dunsade mot kroppen och huvudet, men någon smärta kände han inte. Till slut kom mörkret och tog med honom bort från den skrämmande platsen. Han brukade vara mörkrädd annars, men inte idag. Nu kom det som en vän, en räddande ängel. Han gjorde inget motstånd utan lät sig villigt svepas med.

Love You.

För tolv år sedan visste jag fortfarande ingenting om livet. Visst hade jag smakat lite, känt både glädje och sorg, smärta och lust.

Men när din mamma satt där med den stora magen i vädret och sa att det var dags att åka, då förstod jag någonstans att jag skulle aldrig komma hem och se på livet på samma sätt, inget skulle smaka likadant.


Att bli pappa väckte alla saker som slumrat inom mig, rädslor om inte annat. Utan dig hade jag fortfarande stått och stampat på samma trista hållplats. Istället ryckte du med mig in i ett tåg som stundtals har skenat till synes utan förare. Men till slut har vi ändå saktat in och stannat på rätt station.


Jag känner samma glädje när jag ser dig, nu som då. Kanske till och med mer nu. Jag saknar inga perioder för alla nya ger mig andra glädjestunder. Jo, kanske önskar jag ibland att du var sådär liten som när du låg där på skötbordet och lyssnade på mina sångförsök. Jag förstår att du skrattade.


Nu när det är dags för ännu en födelsedag, då är det märkliga att vi säger grattis till dig. Det borde vara du som säger grattis till oss.

Jag och din mamma drog ju den stora vinstlotten.

Jag älskar dig mitt barn, nu, då och för alltid.

Skägg e grejen!

Ha, jag visste det!

Det här alltså.

Om du tvivlar så kolla in min stilige vän. Han vars sällskap man alltid gillar, förutom vid krogbesök.

Just nu går energin till att skriva. Och vara pappa. Om någon undrar var jag är alltså.

Blåst.

Jag läste någons krönika för ett litet tag sedan, minns inte vems, men det handlade om en känd person. Men framförallt handlade det om den personens möte med något oundvikligt i livet, nämligen besvikelse.

När hon var liten tog hennes pappa med henne ner på stan för att besöka biografen. Han hade förberett henne på det hela dagen och hon var rejält uppspelt inför biobesöket. När de kommer fram till biljettluckan vänder sig pappan till sin dotter och säger: "Nu ska du få lära dig vad besvikelse är". Han tar hennes hand och åker hem.

När jag läste det där tyckte jag att han måste varit ett riktigt svin, även om jag kunde förstå vart han ville komma med det. "En bitter jävel", sa jag till mig själv. En som tänkte överföra sina egna taskiga livserfarenheter på sitt barn innan hon fick en chans att göra sina egna.

Men till saken hör att han nästa dag tog sin dotter och gick på den där filmen. Man kan tycka vad man vill om hans sätt att få fram sitt budskap, det gör såklart jag med. Men det kändes ändå lite skönt att läsa det.

Jag tänkte på det idag. För idag var det min tur att få vända vid biljettluckan. För ett tag sedan blev jag lovad ett jobb jag verkligen ville ha. Jag har inte skrivit om det för jag ville vänta tills jag skrivit på. Däremot har jag pratat med mina nära och kära om det. Allt var ju klappat och klart.

Dagen började så bra. Sista dagen på ett projekt som på många sätt förändrat mig och mitt liv. Därifrån åkte jag sjungandes i bilen, för att en stund senare svara i telefonen på vad jag trodde var nästa glädjekälla.

Det blev tvärtom. Jag blev blåst. Det finns inget mer att säga än så. Jag blev blåst.

Men å andra sidan innebär det att jag får mer tid att skriva färdigt min bok. Och det är ju bra.

Men besviken, det blev jag. Men det går över. Imorgon kanske jag får gå på bio.

Midsommar, lantisar, terapi, och annat.

Mycket oväntat ändrade jag mina midsommarplaner kvällen innan. En sen inbjudan till en fest med gamla vänner från förr, från där jag växte upp. Jag tackade ja efter att ha konsulterat mina känslor, och de som hade sett fram mot mitt sällskap.

Det var otroligt roligt. Så mycket värme, alla gamla grejer vi hittade på som små, och förvisso inte så små, men alla roliga. Jag har ärligt talat nästan inga negativa minnen från den tiden, bara roligt och full fart framåt. Kompisar, tjejer, sport.

Jag har trots att jag bott över tjugo år i Göteborg aldrig riktigt känt mig hemma. Jo på platsen, men inte med människorna. Inte dem som är riktiga "citycats". Jag är i grund och botten en riktig lantis, det förstår jag nu. Enkelheten, det genuina, att bara acceptera att det finns ingenstans att köpa cigg när macken stängt. Att inte bli vansinnig för att hela områdets enda taxi inte svarar för den är fullbokad sen två veckor, och att det innebär att det inte går att ta sig till Stenungsbaden för mer party och dans.

Förr gjorde det mig otroligt störd och irriterad. Jag blev stressad bara av tanken på att efter 22 var det tyst och släckt. Vad gjorde man då?

Nu frågar jag mig, varför behöver jag något efter den tiden. Har jag inte handlat innan dess får jag väl skylla mig själv. Kanske handlar lantlivet om planering. Och acceptans. Något som varit två av mina sämsta egenskaper.

Men de har blivit bättre. Kanske därför jag trivs så mycket bättre där nu.

Jag är trots allt inte redo att lämna min kära stad. Det innebär ju inte att man inte kan njuta av landet när man väl är där, eller hur?

Jag fick också chansen att arbeta lite. Sprit har som du vet en tendens att locka fram de mindre roliga känslorna som gått och gömt sig. Men det var efter festen, och jag hade absolut inget emot det. Vi fortsatte också dagen efter. Eftersom det är någon jag tycker om, som jag vet har en enorm potential som hindras av en ganska uppenbar orsak, som av henne dock är lika osynlig som tydlig för mig. Eftersom hon bad mig om hjälp, så...gjorde jag det.

Och det byggde på en sanning som Kay Pollak ofta trycker på: "Du är nästan aldrig irriterad eller arg av den orsak du tror".

Den stackars killen eller tjejen som spelar upp rollen i ditt livsdrama, är bara just det, en skådespelare som du tillsatt för att spela upp något du gillar, men enbart för att du känner igen det.

Om du kan själv så prova det här: (Jag vill dock rekommendera dig om du känner motsånd eller andra känslor att göra det här i samband med att du går hos en terapeut eller liknande. Tyvärr är det dock så att väldigt många terapeuter inte själva kan det här.)

När du känner en känsla som i den situationen är inte adekvat, alldeles för stark, och det är uppenbart för dig att det är så, försök att slappna av så mycket det går. Släpp sedan all logik och rationellt tänkande. Låt känslan ta dig med till sitt ursprung, där den för första gången uppstod. Även om du inte kommer ihåg den så gör kroppen det. Känslor försvinner aldrig. Och kroppen glömmer inte.

Det är inte säkert att du hittar det. För många krävs det lång terapi för att ens våga förstå och känna. Men det behöver inte vara så allvarliga saker.

Ofta kan det handla om att du bara inte blev sedd som liten. Att pappa inte orkade titta upp från tidningen när du visade din fina bil du byggt av glasspinnar. Därför har du kämpat hela livet efter uppmärksamhet, men ständigt känt att ingen ser hur duktig du är. Då är det väl dags att ta makten från det lilla barnets upplevelse? Du är ju vuxen nu. Som barn var vi ju hänvisade till föräldrarna för bekräftelse. Nu kan vi faktiskt välja.

Ett val vi inte hade då.

Made in Sweden.

Sverige förlorar mot Ryssland och riksdagen röstar ja till FRA-lagen.

Tur att det finns saker vi fortfarande kan vara stolta över.

En del i ett större sammanhang.

Jag satt med lappen med hennes telefonnummer framför mig. Jag var inte nervös för att ringa, jag var bara rädd att hon skulle säga nej, att hon inte ville träffa Lotta. Det skulle vara så tråkigt, och kännas riktigt jobbigt. Jag tog några djupa andetag och tänkte igenom hur jag skulle lägga fram det. Sen tittade jag på lappen och slog numret. Signalerna gick fram och jag kunde höra hur blodet pulserade hårt i örat.


Hon svarade på femte signalen. Och hon var självklart misstänksam när jag presenterade mig. Men hon visste att hon hade en biologisk mamma. Hon hade bara inte haft något behov av att söka upp henne, sa hon. Men visst hade hon tänkt på det ibland, speciellt när hon var gravid själv. Men hon hade alltid trott att hennes mamma inte ville veta av henne, eftersom hon hade lämnat bort henne. Jag förklarade lite kort vad som hänt, och jag berättade också att hon hade endast en kort tid kvar att leva. Och att det skulle vara underbart för henne att få chansen att förklara varför det blev som det blev. Jag hörde att hon blev tagen av beskedet att hon inte hade lång tid kvar. Det blev tyst en stund i luren.


- Jag vill träffa henne, sa hon till slut. Jag är ledig på torsdag. Kan hon komma då?
- Jag lovar att se till att hon är där då, sa jag med en bubblande känsla i kroppen.


Lotta hade inte sagt ett ljud i bilen sedan jag plockade upp henne. Hon satt och stirrade ut genom fönstret, och jag ville inte störa. Men samtidigt var jag naturligtvis extremt nyfiken. Nyfiken på vad som rörde sig inne i hennes huvud, om hon var rädd, förväntansfull, glad, ja vad det än må vara. Men vi bara rullade på och satt tysta. Till slut såg jag skylten där vi skulle svänga av, och jag satte på blinkersen.


- Kör in till vägkanten, fort som fan, sa hon plötsligt. Jag menar allvar, skrek hon.
Jag körde in till kanten och stannade med skrikande däck. Hon öppnade dörren och föll ner på knä vid vägkanten utanför. Jag hörde att hon kräktes. Inte nog med att hon antagligen var mer nervös än jag kunde föreställa mig, hon var fullproppad med tabletter också. Både mot sjukdomen och för att lugna nerverna. Till slut ställde hon sig mödosamt upp och stödde sig mot biltaket med händerna.

- Kan du vara bussig och köra in till macken där, jag måste fräscha till mig lite sa hon och försökte sig på ett leende.
- Självklart, svarade jag.


Hon kom ut från bensinstationen med en dricka i ena handen och en cigarett i den andra.


- Sådär, nu kör vi innan jag ångrar mig och vill hem, sa hon
- Visst, det är inte långt härifrån, sa jag.

Vänner som håller

För alla som följde serien Vänner, var det sista avsnittet verkligen en fantastisk avslutning. Jag såg det på Femman idag, vet inte för vilken gång i ordningen, men det är verkligen bra. Och skulle jag vara tvungen att sitta hemma på midsommar och se på teve, då skulle jag nog välja det.

En annan fråga som infinner sig är, Brad Pitt, jag gillar dig verkligen skarpt, men ärligt talat, hur tänkte du?

Vänner-finalen "She got of the plane"

Yes, bring on the Midsommar!

På biblioteket idag hörde jag en ordväxling som kändes hela vägen in. Två kvinnor trasslade sig igenom högen med dvd-filmer, när den ena plötsligt gör ett fynd, och hon brister ut i ett glatt litet tjut. Väninnan tar den och tittar på fodralet, och frågar om den är bra. Det säger sig kvinnan ha fått höra från säker källa att den ska vara. Med godkänt antal filmer var ger de sig iväg mot utlåningsdisken. Då kommer det:

"Det var ju skönt, nu är midsommar räddad!"

"Ja, de säger ju att det ska regna så det passar ju jättebra."

Kommer inte ihåg vem som sa vad, men ärligt talat, spelar det någon roll?


Vid såna tillfällen inser man att det finns verkligen människor som är ensamma. De där damerna kände inte ens varandra förstod jag av deras konversation. Det innebär alltså att minst två tanter sitter ensamma på midsommar och tittar på vad som verkade vara en riktig b-film till råga på allt elände.

Det är också vid såna tillfällen jag passar på att känna mig riktigt tacksam för att jag har så många människor omkring mig som tycker om mig. Mina föräldrar, mina söta bröder, vänner som jag alltid kan lita på. Som förälder har man ju också ett naturligt nära tillstånd att söka upp.

Så även om den stora kärleken fortfarande inte kommit ut ur garderoben, nä men vad skrev jag nu...Hjälp tänk ,om det var en sån där freudiansk...Bäst jag börjar om!

Nej, jag måste gå tillbaka till mitt projekt, det ropar på mig, vill att jag ska sätta igång igen. Så då gör jag väl det. Ni kanske undrar vad jag snackar om? Jag med ibland, det måste jag erkänna. Men ni har faktiskt läst en liten del av det här, tidigare. Ha.

Jo, för att...

Gårdagen var så oväntat rolig. Sådär som det bara kan bli när man förväntar sig nada...

Långa köer till räkbuffèn, inget får fart på folk som gratis mat och dricka, men det spelade mindre roll.

Det var bandet som var helt ljuvligt. Helt oglamorösa, riktiga "bönner" skulle man kunna säga, men ack så sköna personligheter. Och tajta som flätor.

Det var en orgie i klassiker, men att banjo, ståbas och gitarr kan svänga så visste jag inte. Att jag och övriga dansade så vi kunde vrida svetten ur kläderna som disktrasor efter en storstädning är väl ett bra betyg skulle jag tro...

Jag fick också chansen att svara på den där frågan som jag inte vet hur många gånger den kommit upp. Och nej, jag menar inte "och vad jobbar du med då?"

Nej snarare: "Och hur kommer det sig att du som är så trevlig inte är gift?"

Jag harklade mig och svarade:

"Det beror på att jag använt halva mitt liv för att försöka förstå mig själv och varför jag gjort som jag gjort. Eftersom jag har barn så förstår du nog att jag har haft seriösa relationer, åtminstone en. Men jag har inte varit speciellt lycklig, och jag har letat efter något som jag inte funnit."

"Därför bestämde jag mig för att ta reda på vad som hindrar mig, som är så trevlig, att vara lycklig. Att inte ha några fler relationer där jag spelar upp samma destruktiva mönster igen och igen. Det skulle knappast gagna mig, och inte heller den andra personen."

"Och jag har hittat nycklarna, jag har fått svaren jag sökt., och för första gången kan jag ärligt säga att jag är nöjd med mig själv. Jag vet vad jag mår bra av och vad som får mig att känna tvärtom. Jag har lärt mig att säga nej när det behövs, för att kunna säga ja till det övriga. Jag har lärt mig att jag är viktig, att om inte jag tar hand om mig kommer jag inte kunna ta hand om dig."

"Och jag söker inte heller någon att smälta samman till en med som jag trodde innan. Jag är hel själv nu. Därför söker jag någon som också är det. Då kan vi dela livet och bli oslagbara. Men om du försöker göra mig till något annat, inte respekterar mina gränser och integritet, eller försöker manipulera mig till att kompromissa med mina innersta värden, ja då kommer jag tyvärr be dig att gå. Precis som jag hoppas du skulle göra med mig om jag skulle göra så mot dig."

"Var det svar på din fråga?´"


Okej, jag svarade inte det. Men jag kunde gjort. För det är sant.

För vem?

Har du tänkt på att skaffa barn är en av de mest själviska handlingarna vi begår som människor?


Ingen kan i alla fall påstå att barnen bett om att få födas.


Kanske värt att ägna en tanke åt ibland.

En människa av kött och blod.

Tänk så här, En människa som är hel är fylld inifrån och står stadigt på marken. En människa som har fått lära sig att hon bara är bra när hon presterar något, blir så lätt när hon upplever att bekräftelsen uteblir att hon flyger iväg. Hon flyger iväg med ångesten och rädslan som ständigt säger till henne att ”du duger inte”. Medan hennes motsats vet att hon är lika viktig och värdefull oavsett om hon når upp till företagets uppsatta mål, eller om massa killar raggar på henne på krogen eller inte.

Fundera på skillnaden att växa upp som du gjorde, där du bara fick uppmärksamhet när du gjorde något bra, när framsteg möttes av föräldrarnas uppskattande rop och glada ansikten, men där du i vardagslivet bara upplevde dig nästan osynlig. Saker du tyckte var viktiga ignorerades, och till slut fogade du dig. På så sätt att du lärde dig att om jag presterar så finns jag, jag är värdefull och älskad. Att misslyckas innebar det motsatta. Att inte bli sedd. För ett barn kan det inte bli värre.

Tänk dig motsatsen. Ett barn som kommer springande med något som det tycker är det viktigaste i hela världen, och mamma eller pappa tar sig tid att bara bekräfta och bemöta det, om så bara för en liten stund, vilket oftast räcker eftersom barnet vill fortsätta med sitt viktiga upptäckande.

Eller när barnet för första gången på egen hand klättrar upp i gungan och ropar lyckligt på sin mamma. Om mamman då ger henne en varm blick och kanske vinkar som bekräftelse på att hon sett vad hon åstadkommit, jämför det med om mamman ropar ”Åh, vad duktig du är som klättrade upp alldeles själv, du är så duktig min stora tös”!

För barnet uppstår en tanke, ”jaha, kunde man göra det på ett bra eller dåligt sätt? Jag trodde bara det räckte att klättra… ha, där ser man.”

Mina föräldrar är reklamannonser för olikheterna. Min pappa är helt trygg i sig själv. Han fyller på sig själv genom att göra det som han tycker är viktigt, och han behöver inte höra av någon annan att det är bra eller riktigt. Han litar på sig själv. Känns det bra och rätt, ja då är det så. Även om han också givetvis inte har något emot att få höra ibland att han är bra. Men han är inte beroende av det.

Min mamma är tvärtom. Hon gör massor av saker för andra för att få något tillbaka av dem. Uppskattning, lojalitet och bekräftelse. Ständig påfyllning, hela tiden, varje dag.

Vem tror du mår bäst?

Det finns en fara i att fastna i tänket att det bara är genom prestationerna jag blir bekräftad. Till slut har du finslipat ditt yttre, du är vacker, vältränad och nysminkad. Du har blivit så duktig på det du gör att det inte går att komma längre. Och ändå är du inte nöjd.

I din iver att söka bekräftelse för vad som sker utanför dig, har du helt förträngt det som finns därinne. Och du känner dig allt mer frustrerad för ingen ser dig, vem du verkligen är. Inte nog med det, du är livrädd för att visa det. Tänk om du skulle blotta dig och få höra att du inte duger? Din värsta mardröm som blir sann. Precis som när du var liten. Bäst att tränga undan den där lilla klagande rösten igen.

Tycker du fortfarande det är konstigt att du har ångest?



(Samtal med en klient, som givetvis har godkänt att jag använder det. Speciellt som hon insåg att hon knappast är ensam.)

Jo, men säg nu. Det är okej, jag lovar.

”Jo men säg nu. Har jag sagt något som fått dig att må dåligt?” Hon tittade på mig med sina vänligaste ögon, samtidigt som hon upprepade frågan för kanske tredje gången.

”Nej, lägg av nu, jag vill inte prata om det här nu. Kan du inte bara släppa det?”

”Nej, kom igen, säg vad jag sagt som varit dåligt.” Hon gav sig bara inte.

Jag drog ett djupt andetag, sedan sa jag:


”Okej, du har aldrig sagt något nedlåtande eller elakt på det sättet. Men det innebär inte att du aldrig fått mig att må dåligt. Alla gånger du fick mig att tro att jag var ansvarig för hur du mår, att det jag sa eller gjorde fick dig att må bra eller dåligt.”
Jag kunde inte sluta, det bara vällde ur mig nu.

”Alla gånger du sa, får mamma den, annars blir jag ledsen, eller gör inte så, då börjar mamma gråta. Eller alla gånger du lämnade mig och gick mot dörren med orden, nähä, men då går mamma då och lämnar dig här. Fattar du hur mycket skada det gjorde inom mig?” Tårarna rann nerför mina kinder nu. Men orden fortsatte i en ursinnig ström över mina läppar.

”Först gjorde du mig helt beroende av dig, sen använde du den makten till att få mig att göra som du ville. För att inte tala om hur du använde mig till att fylla på din låga självkänsla”.
Nu skrek jag.

Hon tittade på mig med ögon med samma uttryck som om hon stirrade på en utomjording, vampyr eller liknande. ”Vad menar du med det, att jag använde dig?”


”Vad jag menar? Kommer du ihåg när du och jag var och fikade med Greta för ett tag sen? När du berättade hur du brukade berätta historien om den lille gossen som gick vilse i skogen och tappade bort sin mamma. Jag trodde jag skulle strypa dig när du började gapskratta samtidigt som du berättade för Greta hur roligt det var när min lilla underläpp började darra. Jag antar att du kände dig jävligt viktig då. Jag kände mig antagligen lika jävla kränkt och förnedrad då som jag gör nu.”


Hon grät nu. Inte samma tårar som jag, men hon grät. Kanske kunde hon ta in det jag sa. För första gången i så fall. Första gången hon tillät sig kliva ner från den självsnickrade piedestalen. Jag såg att hennes tankar snurrade på, men jag fortsatte:


” Hela mitt liv har jag trott att jag måste vara snäll och inte ställa till besvär. För i så fall kommer dem jag älskar att lämna mig. Jag har aldrig uttryckt mina behov, vad jag behöver, vad jag känner eller vill. Av rädsla att bli ignorerad. Att ingen ska se mig, ingen ska höra mig. För att du fick mig att tro att jag är ansvarig för andras känslor. Och att andra är ansvariga för hur jag mår. Att mitt livs kvalitet berodde på vad andra gjorde eller sa. Det enda sättet för mig att överleva har varit att gömma mig från världen. Att inte visa någon vem jag verkligen är. Det blev resultatet. Tycker du att det blev bra?”


Jag andades häftigt i väntan på hennes svar. Hon satt bara tyst och stirrade i marken. Fan, jag gick för långt, tänkte jag. Tog allt på en gång. Men jag kunde inte hejda mig när jag väl kom igång, det bara forsade på. Hon reste sig och gick ut på balkongen. Fyra våningar ner brusade trafiken, bussar och bilar trängdes med cyklar och mopeder. Den gamla balkongen var allt annat än säker att vistas på. Hon som hade sån höjdskräck tänkte jag när hon vände sig om och sa: ”Förlåt.”

Hon såg yr ut och tappade balansen för ett ögonblick. Jag tog ett steg fram mot henne som för att fånga upp fallet, men hon vred sig åt vänster, och föll med hela sin tyngd mot räcket. Det rostiga räcket gav vika för hennes kroppstyngd, och jag såg hennes blick samtidigt som hon föll ner mot marken. Den var lugn. Inte arg eller upprörd, bara lugn.


”Nej!” skrek jag och kastade mig mot henne, men det var för sent. Jag landade med kinden mot det kalla betonggolvet samtidigt som jag hörde dunsen, bilarna som bromsade med tjutande däck, människorna som skrek i panik.

Sedan blev det tyst. Bara så obeskrivligt tyst.

Vi ses.

Jag vände och gick mot bilen. Kunde inte få in det i skallen bara. Jag kände klumpen som växte och växte, och kroppen kändes inte som om den var riktigt med.

Nästan ett helt år hade jag väntat. Väntat på att hon skulle komma hem från sin resa runt i världen.

"Jag behöver tid för mig själv" sa hon innan hon åkte.

"Jag förstår det, ta den tid du behöver. Jag finns kvar här när du kommer tillbaka" svarade jag.

Min förbannade, sentimentala idiot tänkte jag samtidigt som tårarna trängde fram i ögonen. Jag ville inte gråta, ville inte blotta mig så.

Jag hade gjort en dumhet. Fast om man ska vara ärlig så var det faktiskt ett uppehåll. På hennes initiativ. Jag fick flytta hem till en kompis och hon bodde kvar i lägenheten. När hon fick höra att jag varit på bio med en tjej, blev hon vansinnig. Och bestämde sig för att åka jorden runt, och jag hade dåligt samvete, så jag lovade att vänta.

Vi hade hörts av regelbundet ända tills det bara var ett par veckor kvar tills hon skulle komma hem igen. Jag kände att något hände då. Inget som uttalades, och själv vågar man knappt fråga. Vill inte egentligen veta. Sedan försvann hon, och jag fick höra av andra kompisar att de sett henne på stan. Jag trodde inte att det var sant, så jag bestämde mig för att åka dit och se efter med egna ögon.

Hon öppnade när jag ringde på dörren. Jag förstod direkt att det var över. Jag såg det i hennes ögon, jag kände det i hennes kropp. Hon var inte längre där. Jag försökte sträcka mig efter det sista halmstrået, men om hon tog det så gled det ur handen lika fort.

"Jag är ledsen, jag kan inte fortsätta. Jag har tappat förtroendet och det gör för ont. Jag tror vi måste gå vidare. Båda två." Orden stockade sig för henne, men hon stod på sig. "Jag hoppas du förstår" sa hon.

Jag var tyst ganska länge. Det blev helt blankt bara. Mina tankar fladdrade iväg, det var inte så länge sen vi tittade på ringar och ...det kunde blivit annorlunda. Borde blivit annorlunda. För jag visste bara en sak: att jag älskade henne. Men det spelade ingen roll nu. Det var för sent.

"Okej. Vi säger så" Det var det enda jag fick ur mig innan jag vände mig om och gick. Innan den där klumpen började bli obehagligt stor.

Jag hörde att hon ropade efter mig, men jag vände mig aldrig om. Jag öppnade bildörren och hoppade in. Jag vred om nyckeln, backade ut, kastade en blick i backspegeln innan jag körde iväg.

Jag skulle säkert möta henne igen. Men aldrig mer som hennes kärlek. Det jag ville mer än något annat.

Sommar på landet.

"Herregud vilken tur jag hade", tänker jag när jag vadar ut i det sommarvarma vattnet, det är långgrunt som alltid, i färd med att kasta mig i det djupare, kallare havsvattnet utanför bryggan.
Tur som fick växa upp här, tacksam att mina föräldrar tog oss från stan och flyttade till landet. Till en plats där havet låg på minuters gångväg från hemmet, och där skogen var en nära vän, bokstavligt talat.


Jag stannar för en stund och spanar över havet. Många barn ute med sina optimistjollar idag. Det var en av de bästa sakerna jag minns från tiden här, att bara kunna rulla ner sin lilla båt och dra rakt ut på havet. Känna kraften från vinden ta tag i seglet, uppleva hur jag med hjälp av min kropp kunde motverka att båten slog runt. Det bästa var de dagar då vinden låg på extra hårt och man hängde över relingen och det kyliga havsvattnet stänkte upp i ansiktet. Jösses, då levde man verkligen!


Det känns som vi tillbringade i stort sett all tid från sista versen av "Den blomstertid nu kommer" tills uppropet på det nya läsårets första dag, vid havet. Så var det naturligtvis inte, men som tur är har vi ett selektivt minne som plockar ut godbitarna. Men många sköna timmar blev det, och jag vet inte om det är därför, men jag skulle tro att det är anledningen till att jag fortfarande älskar långa dagar vid havet. Dagar i solen, med bad och medhavd lunch i form av goda mackor, dricka och kanske frukt, kompletterat med bra läsning, det är kanske det jag gillar allra mest. Det är helt klart på min topp tre, utan tvekan.


"Du borde inte ha det intresset du har för psykologi och att hjälpa andra som du har, din bakgrund passar liksom inte för det", har jag fått höra ibland. Och det är sant, att jag fick på många sätt de allra bästa förutsättningarna som barn. Det har jag heller aldrig förnekat. Men som jag lärt mig och skrivit om, finns det många sätt att gå vilse utvecklingsmässigt, hur goda yttre förutsättningar man än må ha, och hur väl och hur mycket kärlek ens föräldrar än vill ösa över på sina barn.


Och även om min barndom var en skön dagsutflykt, blev vuxenlivet en annan historia. Hade det inte varit så kanske jag inte heller blivit den jag är idag, inte haft de intressen som jag trots allt har. Jag kanske hade suttit i Italien med en Ferrari eller två, en villa i varje världsdel och...snyft. Haha, nej, det var bara inte meningen. Jag ser det så. Jag kanske hade varit en dryg, självgod typ. En som tyckte att alla får klara sig bäst de kan. Som applåderade nedmonterandet av det svenska folkhemmet, det som förut gjorde mig allra stoltast över att vara svensk. Det som gjorde oss unika i världen, mer än att vi trots vår låga befolkningsmängd lyckats föda fram världens bäste tennisspelare och skidåkare, Borg och Stenmark. Men nej, så snett skulle jag aldrig gå, det är jag säker på.


Jag kastar mig raklång och det kalla vattnet omsluter min kropp. Det är inte direkt skönt. Jag simmar några simtag under vattnet och skriker ut chockeffekten från kölden som biter mig i skinnet. Jag har alltid simmat med öppna ögon under vattnet. Många avskyr det. Jag har svårare för flickvänner som inte gillar att bada eller skriker om de får sand mellan tårna. Med ett frustande skjuter jag upp genom vattenytan och ställer mig upp och skakar vattnet ur håret. Jag går den långa vägen in genom viken tillbaka till klipporna, och lägger mig på handduken.


"Var det kallt?" Min vän Linda ställer frågan som hon gjort så många gånger förr. Precis som vi ligger på samma plats vi alltid gjort. Kanske är vi bara bakåtsträvare, tänker jag. Rädda för förändring, rädda för att pröva något nytt. Så jag svarar:


"Ja det var iskallt, det blir inget mer badande för mig idag." Hon tittar på mig med en undrande blick.
Sen lägger jag mig ner och låter solen torka mig. Precis som jag alltid gjort. Vissa saker ska man låta vara, iallafall om de är bra, tänker jag innan jag somnar mot den hoprullade handduken.

En inbjudan.

1986.


Jag hade precis gått färdigt första året på gymnasiet, spelade fotboll med Blåvitt och livet lekte i största allmänhet. Bara en sak grumlade mitt glättiga tillstånd. Jag fick höra att en kille som jag kände till från Blåvitt, men som spelade med de ett år äldre killarna, skulle börja i min klass.

Min första reaktion var; jag slutar. Det är sant. Vi var bara två killar i min Humanistklass, och vi kom bra överens, och jag gillade resten av gänget. Tjejerna alltså.

Det var ganska uppenbart vem Han skulle söka sig till i jakt på nytt umgänge. Och jag ville inte vara det objektet.

Men jag lyssnade inte på mina känslor. Vågade inte ta det steget som kunde gjort så mycket annorlunda.

Och han började. Och han sög in mig i sitt nät. Jag var inte stark nog att stå emot. Tyvärr.



Tjugotvå år senare sitter jag och läser ett mail som kom idag. Ett svar på mitt senaste Nej tack. Ett Nej tack det tog mig tjugo år att få ur mig. Nu är det riktigt jobbigt, och vad jag tror är första gången jag riktigt kan känna hans känslor, ett uppriktigt smärtsamt mail, fyllt av sorg över att jag inte vill vara hans vän.

Och det är inte lätt, jag har haft så svårt att göra människor ledsna och besvikna. Det har inneburit att jag blivit det istället. Det har aldrig varit mer uppenbart och tydligt än i den här relationen.

Men tjugo år är ändå tjugo år. Det passerar inte utan att kännas. Men jag gör det ändå. Låter det passera alltså. För någon gång måste vi lära oss. Måste gå vidare. Använda det vi lär oss på vägen och vara med dem som gör våra liv lättare och lyckligare. Lägga det gamla bakom oss och se framåt. Det finns så mycket bra där. Säga tack till det som var, för vi skulle inte vara dem vi är idag utan dem vi mött och gnuggat oss mot.



Med det sagt vill jag härmed bjuda in dig till en personlig träff. Ja, inte bara du och jag, men tio stycken. Jag kommer berätta om mitt liv, om saker jag lärt och om sånt som kanske också kan berika ditt liv. Efteråt finns det tid att diskutera dina erfarenheter och åsikter. Och självklart behöver du inte berätta vem du är. Inte för mig, inte för någon annan. Bara meddela mig att du kommer. Endast av en anledning: Få platser.

Nästa onsdag. Klockan 19.00, mitt i Göteborg. Är du intresserad så meddela mig här eller via min mail.

Hoppas vi ses.


Tills dess lyssnar jag på min absoluta favorit för tillfället. Det får du gärna göra med såklart. Det blir inte mycket vackrare.

Kleerup och Titiyo - Longing for lullabies

Om du bara kunde ändra dig...

Det finns inget rätt eller fel. Det finns mitt sätt, och det finns ditt sätt. Men vem bestämmer vilket som är det rätta?


Jag tror aldrig den frågan blir så relevant som när man lägger på luren efter ett mindre trevligt samtal med sitt ex. Även om den just då känns omöjlig att ens reflektera över.


Jag funderade över det idag. Och hur mycket tid och frustration vi lägger på att egentligen önska, hoppas, tro, att den andre ska ändra sig och förstå vad vi menar. Tycka som vi.

Är det inte egentligen ganska arrogant?