Tiden och jag

Svårt att somna, många tankar i huvudet, samt en fjärdeklassare som haft lov en vecka och vänt upp och ner på dygnet och inte kan somna. Det blir med andra ord inte så mycket sova. Men när klockan ringer är jag inte trött, bara laddad! Duschar, väcker den lille trötte( min dotter alltså), gör frukost, äter frukost. Allt känns kanon och det flyter. Säger till fröken att det är tjugo minuter kvar, sedan måste vi gå ut genom dörren. Hon meddelar att hon bara har tandborstning kvar. Perfekt. Går ut i badrummet och ser två lappar jag hittade i hennes jeans jag tvättade igår. Lämnar dem till henne för inspektion. Hör ett "nej"!

- Vad är det ? Jag frågar samtidigt som jag känner pulsen öka.
- Vi skulle ha skrivit upp vad vi äter till frukost och hur det tillverkas och var det kommer ifrån och så....

- Ja men det finns ingen chans att du hinner det nu. Vi ska gå om mindre än en kvart. Du får säga att du glömde helt enkelt. Jag vill inte bli arg eftersom vi inte ska ses på en vecka. Men just idag, min första dag på nya jobbet vill jag inte komma försent.

- Men jag måste skriva det, hon blir asarg annars, du fattar inte! Hon börjar skriva i rasande tempo om the, gröt och mackor. Var kommer the ifrån?

- Ja menvafan, jag hinner inte hjälpa dig nu! Snälla. vi måste gå nu, du får helt enkelt ta det som en läxa, att hålla reda på sådana saker bättre. Jag hjälper dig alltid det vet du, men nu hinner vi bara inte. Det där kommer ta en evighet, att redogöra för alla matvaror och deras ursprung.

Hon tittar på mig med sina ledsna ögon, och min puls ligger på samma nivå som på upploppet av Göteborgsvarvet. Jag lovar hjälpa henne ikväll. Så kan vi åter sätta fart mot verkligheten.

Femton minuter försenade sitter vi i bilen på väg till skolan. Hon tycker att jag ska gå upp tidigare, jag tycker man ska hålla sig till uppgjorda planer, annars blir morgonen ett kaos. Till saken hör att jag är tidsoptimist, något jag kämpar med att förändra, men med barn har tiden blivit en ekvation som är omöjlig att få ihop. Nästan alltid är det något på morgonen som dyker upp från ingenstans, fem minuter innebär alltid minst femton. Jag är alltid stressad på morgonen, jag mår inte bra av det, vad gör jag inte då mot henne? Drabbas av dåligt samvete. Bestämmer mig för att gå upp en halvtimme tidigare på morgonen.

Hon hoppar ur bilen och vi kramas länge. Hon ser glad ut när hennes kompis möter upp och de går tillsammans in i skolan. Jag startar bilen, svänger runt och ut på vägen igen. Tittar på klockan. Jo, det kommer gå, även om det blir precis. Då ringer mobilen. Båda kollegorna som ska visa mig tillrätta är sjuka. Ingen idè att jag kommer in, vi kör imorgon istället. Där ser man. Kanske var det lika bra. Men jag var ju så laddad! Som en Mike Tyson anno nittiotal på .....tre Red Bull! Jaja, får väl skriva på bloggen då tänker jag. Och här sitter jag.
Jo,jag åkte tillbaka till skolan och berättade för min dotter, ville inte hon skulle ha eventuellt dåligt samvete för att det blev stressigt. Vi skrattade gott åt hur knasigt det kan bli. Stress gör hjärnan dum. Jag vet.