Måste.På.Toa.NU.

Jag minns inte riktigt, men förmodligen var det någon lärare som blev sjuk eller så. För vi skolkade inte, det är jag säker på. Men vi fick iallafall en möjlighet att gå ner på torget och hamna i något som satte spår som aldrig skulle suddas ut.

När jag började på mellanstadiet innebar det att vi fick åka skolbuss in till det större samhället sju kilometer bort. Där jag bodde fanns bara lågstadie och knappt det. Så det var spännande, kändes som att vi växte en halvmeter bara vi klev av bussen första dagen på Koppersskolan. Jag kände några redan från ishockeyn, det var skönt. Därför fick jag ganska snabbt nytt umgänge och stilen var annorlunda. Väldigt annorlunda. Den här speciella dagen blev ett bevis på det.

Krille, Ronny och jag hade dragit runt på torget och besökt ett antal affärer. Med oss ut från dessa hade vi tagit med oss diverse prylar, ficklampor, batterier och andra användbara saker. Faktum är att vi hade fått ihop en hel påse, den hade vi gömt nere vid hamnen. Jag fattade nog inte på hela dagen vad vi höll på med, tyckte bara det var kul att hänga med grabbarna. Spännande. Mina gamla kompisar var så töntiga och bleka helt plötsligt. Här hände det ju saker! Men nu tyckte jag det började kännas bra för dagen och föreslog att vi skulle ge oss. Men Krille sa att vi inte hade fixat något godis, det måste vi ha innan vi drog hem. Vi tog sikte på Fruktkällaren.

Vi nickade åt tanten i kassan och gick in butiken. Vi spred ut oss och började stoppa fickorna fulla med chokladkakor, lakritssnören och annat. Fruktkällaren var nog bara ett namn för föräldrarna, det fanns bara godis där, och vi ville ha det. Som bin vill ha honung. När vi var klara drog vi oss mot utgången. Tanten log mot oss och vi kände den bubblande känslan inuti, yes, vi klarade oss igen! Trodde vi. För utanför stod en man som inte sa så mycket, men han öppnade en sidodörr och knuffade in oss ganska bryskt. När dörren slog igen bakom oss blev det mörkt. Jag ville bara bort men det gick inte. Han knuffade oss in till ett litet rum med teveapparater och vi kunde själva se butikens innandömen på skärmarna. Han hade sett allt. Jag hörde Ronny gråta bakom mig. Allvaret kom fort och hårt.

- Jag heter Göran Fruk. Jag har sett allt och jag har bara en sak att säga, att..

- Får man gå på toaletten? Ronny snyftade fram sin fråga och avbröt mannen mitt i meningen.

- Tror du jag är dum i huvudet eller? Så du kan gömma allt du snott och säga att du är oskyldig. Nä du gosse, glöm det, jag har varit med förr. Han stirrade på oss med hårda ögon.

- Men jag måste, det, det...Ronnys röst sprack i förtvivlan.

- Men håll nu käften, röt mannen. Du får pissa sen, fattar du?

Butiksvakt Göran Fruk fortsatte sin förklaring om att vi fick en chans att ringa våra föräldrar innan han tog kontakt med polisen, om vi skötte det kunde det hela lösa sig utan myndighetsinblandning. Han kom ungefär halvvägs innan jag hörde Ronnys gråt öka och jag vände mig om. Hans byxor var genomblöta och det började droppa ner på golvet. En liten pöl bildades mellan hans vita gymnastikskor, och lukten var frän. Butiksvakt Fruk sa ingenting om det. Han fortsatte sin föreläsning om våra föräldrars medverkan, annars jävlar skulle vi till snuten! Var det uppfattat? Vi nickade till svar.

Jag och Krille skyndade oss hem till honom. Vi planerade att rymma till skogs innan våra föräldrar fick reda på något. Vi plockade ihop ryggsäckar, mat och ficklampor och...då kommer Krilles mamma in. Ronny hade rusat hem och lipande berättat hela storyn för sin mamma. Nu var min mamma på väg med bilen. Hon visste allt. Fan. Det här blir inte kul tänkte jag. Jävla piss-Ronny.

Min mamma svängde in på parkeringen. Hon sa ingenting, klev bara ur och tog cykeln och slängde in den i bagaget. Jag satte mig i baksätet. Det blev en resa i tystnad. Tänk att femton minuter kan vara så lång tid.
När vi stannade på framsidan av huset stod pappa på andra sidan häcken bredvid sin bil. Uppenbarligen visste han inte vad som hänt.

- Hallå grabben! Pappa vinkade glatt mot mig.
Jag svarade inte utan skyndade in på framsidan och in i mitt rum. Jag kröp upp i min säng och önskade att det bara var en dröm. En sån där man vaknar ur och sen är allt bra. Men det var ingen sån dröm. Jag väcktes ur mina tankar av att pappa öppnade dörren och klev in i mitt rum. Världens snällaste man såg riktigt förbannad ut när han gick fram till mig. Hans stora händer lyfte mig rakt upp ur sängen och tryckte mig mot väggen.

- Det här gör du aldrig om igen, fattar du det! Han röt åt mig där jag hängde likt en trasdocka i hans starka armar.

- Nej jag lovar, jag lovar. Jag grät och kände mig så dålig, så usel.

- Bra! Han släppte ner mig i sängen och gick ut.

Jag skämdes som en hund. Först nu fattade jag vad jag gjort, det hade bara varit en spännande lek för mig. Jag som aldrig ställt till med något, det kändes overkligt. Mest ont gjorde det att mina föräldrar var så ledsna och besvikna. Så kändes det då.

Jag stal aldrig något mer efter det. Många kompisar snattade, men jag gjorde aldrig om det. Ibland när vi gick förbi Fruktkällaren ställde vi oss och skrek ramsor till butiksvakten. Han hade ett tacksamt namn att rimma på, om du förstår vad jag menar. Göran Fruk är en jätte...Typ. Men egentligen är jag tacksam. Det var bra att jag åkte fast innan det blev fler gånger. Undrar om Ronny kommer ihåg den här incidenten. Antagligen minst likaväl som jag. Kissa i brallan är inget man glömmer i första taget.