Tillåt mig bli personlig en liten stund . Jag har haft, och har, en privat angelägenhet i mitt liv som tagit i stort sett all min kraft, energi och tid. Det har satt sina spår, och har inneburit att jag den senaste tiden bara kunnat arbeta till viss del. Det som jag lagt ner i engagemang har inneburit att jag tackat nej till flera bra erbjudanden, både inom yrkeslivet och privatlivet. Jag ser det inte som ett offer och fick jag leva om mitt liv hade jag med glädje gjort samma sak igen.
När jag började blogga så gjorde jag det till stor del för att se om jag kunde skriva, om jag kunde beröra. Till min stora glädje så har det visat sig att jag kunde det. Det har givit mig energi och många lyckliga stunder. Nu känns det inte så. Jag känner mig för tillfället inte tillräckligt stark för att bara skaka av mig saker av det slag som jag mött den senaste tiden. Jag har läst Birros blogg där han funderat på att lägga ner att blogga för att han får så mycket skit från otrevliga människor. Han är ändå en kändis, en som vissa anser sig ha rätt att skriva ner bara därför. Jag är en vanlig kille med en dator och med något på hjärtat. En småhandlare i bloggbranschen. I fortsättningen kommer jag förmedla det jag har inom mig i något annat forum. Så känner jag nu i vilket fall. Med största säkerhet kommer jag dyka upp hos Er som jag tycker om för att lämna en och annan munter kommentar. Ta hand om Er.
22 comments:
Jag tror du kan styra och ställa bland inställningarna om vem som kan lämna kommentarer.
Synd att det blir så, men vi får sätta gränser för vad vi tar av dom omkring oss, och det är naturligt att välja bort även dom som stått oss nära ibland.
Inte värt att lägga ner bloggen till fullo, fastän jag vet att det känns tungt just nu.
Gör vad du måste, men...you'll be missed.
Jag förstår dig... känner det lite likadant just nu. Man behöver använda sin energi på rätt saker, och ibland hinner det bli tokigt innan man fattat vad man gav sig in i...
Jag hoppas att vad det än är som tar energi för dig i det privata, ordnar sig för dig. Ta en paus från bloggandet, så lång du behöver. Jag tror att de flesta som bloggat ett tag har upplevt att de fått sådana... smällar, som du har fått. Jag har det i alla fall, under det här 1½ året. Man får dra sig tillbaka och vila en stund, känna efter om man vill fortsätta eller ej.
Du skriver bra, med en trevlig ton, ofta angelägna frågor som många mår bra av att få ta del av. Så din blogg är allt annat än "inte angelägen". Bara så att du vet det, har det i bakhuvudet medan du pausar.
Ha det gott!
Hm. Vill säga en massa saker. Om hur allt man känner och är inuti påverkar filtret mellan jaget och det där som finns utanför. Om personliga tolkningar. Om inställningar. Om övertramp. Men allt sånt där vet du redan.
Så jag tillåter mig att först vara lite egoistisk...har inte haft glädjen att vara medveten om din bloggexistens förrän på senaste tiden, ändå känns det fan. Min förlust. Ska jag inte få läsa fler inlägg här nu? Jag, jag, jag.
Och om jag för en liten stund upphör att klia mitt ego så vill jag skicka en KRAM och en varm tanke med inbakad energi att ta sig an och hålla ut och komma igenom allt sånt där som man ska igenom både lite här och där.
Det är viktigt att kunna välja stand by, paus och mute när man behöver.
Med förhoppning att återse dig här
/glykofag
Ja du, Johnny, det är många som blir ledsna nu. "NederBird" hör till det främsta vi har på bloggen och du har snabbt fått många, trogna och engagerade besökare. Mig inte minst, det vet du redan.
Men det hjälper inte, när det känns som det känns nu så är det inte värt det, och det var en smäll långt under bältet du fick.
Jag hoppas dock att du fortsätter att skriva, om inte annat så för dig själv. "We do not write in order to be understood; we write in order to understand" skrev den irländske poeten Cecil Day-Lewis, och det ligger ännu mer i det än man kan tro.
Och så hoppas jag att du återkommer. När det känns rätt. Jag längtar redan.
Johnny, det er veldig trist om du blir borte!
Gjør det du selv synes er riktig, men håper håper håper vi får se deg igjen...
Tårevåt klem
Nu blir jag arg - inte på dig utan på att det ständigt och jämt sker...ett litet rötägg som förstör för många. Eftersom jag arbetar i skolan borde jag väl vara van, men det blir man aldrig. Kan inte förstå vad det är som driver en människa till att medvetet göra ner andra - vad leder det till? Vad hoppas personen uppnå med det? Jag förstår inte! Jag förstår dig att du lägger ner, men du får inte ta det som ett personligt nederlag - du gör bara vad du måste. Tycker synd om den där salt, som om det finns något alls i huvudet och hjärtat kanske ångrar sig lite nu. När jag för en tid sen skrev att jag skulle sakna dig om du slutade skriva, trodde jag inte att det kunde bli så på riktigt. Hoppas jag kan fortsätta kommunicera med dig ändå, du vet var jag finns.
Kram och tack!
Jag kan inte göra annat än att hålla med Skrivkramp. Jag och många med mig hoppas naturligtvis att vi får ta del av dina texter i framtiden. Du har förgyllt min vardag under en lång tid och det du har skrivit har berört mig. Jag önskar dig allt gott.
Dear Mr. J.
Jag hör dig och förstår hur du tänker. Jag känner också igen situationen från andra bloggare. Och mig själv. Silverfisken har gått igenom det, Sigge E och även Deeped. Namnen är många och jag sprang på det för några månader sedan. Då tänkte jag samma sak som du, även om jag inte är insatt i ditt liv som helhet.
Jag lyckades i alla fall skaka av mig det och gå vidare. Och det finns både tekniska och ”mentala” lösningar på problemet. Det tekniska har med kommentarsfunktionen att göra, och det har du säkert koll på. Det mentala är lite svårare men jag gjorde så här:
Jag frågade mig sjäv vad jag egentligen ville med min blogg. Varför ska just jag blogga? Mitt svar blev, inte oväntat, att jag gör det för att jag älskar att skriva och för att jag vill att andra ska få ta del av mina texter.
Jag skulle lägga fokus på att skriva om saker som händer omkring mig men med en kritisk underton med humor som twist. Jag skulle inte ge mig in i politiska eller religiösa diskussioner och inte heller personangrepp på t ex Linda R. Det är det andra som gör bättre. Om man nu kan göra en sådan sak bra.
Det fick mig att gå vidare och jag försöker hålla mig på det spåret. Även om jag ibland slinter lite.
Ställ dig frågan som bara du själv kan svara på och ge det lite tid om du behöver. Jag behöver i alla fall dig. : )
Vad tråkigt!
Maila mig gärna på hermann.dill@gmail.com
Jag vill hålla kontakten.
Käre Johnny,
det är så jävla trist när det blir så här. En person låter en annan bli måltavla för sin privata galla. Fel person backpaddlar och ber om ursäkt, gång på gång, bara för att få mer skit kastad i sin riktning. För mig som stod vid sidan kändes det som en episod av Twilight Zone. Vad fan är det fråga om? Vad var så provocerande med ditt inlägg, att du blev tvångsmatad med den ena verbala spyan efter den andra?
Varför får du ingen ursäkt? Jag fattar ingenting...
Jag förstår att du inte vill fortsätta för tillfället. Det är synd, men förståeligt. Jag önskar dock att du tänker om när du fått lite distans till det hela. Det finns ju flera som gillar att läsa vad du skriver.
Själv har jag ju förmånen att tala med dig dagligen. Och det är en förmån. En stor!
Langri
Åh nej! Hoppas du får styrka och lust till att fortsätta!
Så trist! Har satt stor pris på tekstene dine, selv om jeg sjelden har lagt igjen kommentarer her på siden din. Håper du skriver mer - her eller et annet sted.
Alt godt! Ta vare på deg selv.
Tråkigt o höra att man inte längre kommer få ta del av dina tankar, även om jag bara lite sporadiskt kunnat följa dem... Självklart ska du ju inte göra nåt som du anser vara dåligt för dejsjälv. Kommer sakna iaf;) Kram
Men men men... har du tänkt igenom det ordentligt? Du har inte bara en sopig dag och känner för att trycka på "delete" i det mesta som ligger framför dej?
Även om jag tror du är en ytterst rationell människa, hoppas jag du råkar springa med huvudet före i frågan.
För du kan ju inte lämna oss! Vi har inte lärt oss gå själva än!
Och du... var inte en främling.
Kram!
Till alla: Jag är otroligt glad och rörd över era ord! Jag tackar er av hela mitt hjärta, verkligen. Jag är en känslomänniska och regaerar därefter. Men jag är också "o-långsint", och glömmer och förlåter lika fort. Efter era underbara kommentarer så längtar jag efter att skriva igen, så tack för det. Och visst känns det helt fel om en persons ord skulle överrösta alla uppmuntrande och varma uttryck. Jag laddar på min kammare så får vi se. Kan Sylvester Stallone göra comeback som Rocky vid 60 så borde jag väl också kunna?
jag tackar för alla tips också. jag har tyckt det varit så roligt med alla diskussioner som fått eget liv emellanåt, därför vore det trist att behöva censurera. ska fundera på det. det finns ju alltid en möjlighet att trycka på papperskorgen också.
Jag tackar för alla kramar, det är uppskattat ska ni veta! Jag skickar härmed KRAMAR till er alla och hoppas att ni känner att de är fyllda med glädje och värme.
Jag kommer nog att tag att nöja mig med att läsa era underbara bloggar, nu kanske jag får mer tid att kommentera hos er. Så om inte annat så ses vi där, hemma hos er. Med önskan om en riktigt bra dag!
J
Yesss!
Vet du, hellre hade jag tryckt på "delete" än låtit en enda kommentar riva upp himmel och helvete.
Eller som jag gjorde - jag blev så jävla förbannad av din attityd att jag helt enkelt lämnade det här stället. Inte kom jag tillbaka för att plåga dej med mina åsikter. Hey, vill du inte veta vad jag tycker så ska jag inte störa.
Det måste vara första gången för dej eftersom du blir så till dej, men detta händer titt som tätt. Ibland råkar nån uttrycka en avvikande åsikt. Vill du bara smekas medhårs så är jag tydligen fel person att umgås med.
Det förväntas visst av mej att jag ska be om ursäkt för att du kände dej kränkt och blev upprörd.
Jag ber om ursäkt för det.
Jag kände mej också kränkt och upprörd, men that's life. Jag förväntar mej inte att du ska göra något åt det.
Det är ingen katastrof om en människa slutar blogga. Det får folk göra som de behagar. Men frågan är om du började blogga för min skull? Det vore väl bra synd om du slutade för min skull. Om det är mina kommentarer som avskräcker dej så kan jag lova att aldrig mer göra så.
Fördelen med internet är ju att man kan välja sitt umgänge mycket enklare än i verkligheten. Våra vägar behöver aldrig mer korsas, och skulle vi råka mötas så är det bara att titta åt ett annat håll.
Om du nu skulle ta en psyksjuks råd. Herregud, man måste ju vara galen som lyssnar på mej, inte sant? Du borde ha ignorerat mina sinnessjuka kommentarer redan från början.
Ja, du gör som du vill. Jag säger iallafall adjö här. Hoppas min ursäkt har den förlösande effekt alla hoppats på!
Hej... jag hoppas innnerligt att du inte slutar skriva här, vi är många som vill läsa... Men jag respekterar ditt beslut och tackar för alla fina ord, tankar, heta och varma ämnen, få-mig-att-vakna-upp, leenden och medkäslor som du har gett! Jag kommer att kika in hos dig varje dag för att se om du möjligen... möjligen kommer att skriva igen. KRAM
Nu har jag läst in mig här på vad som har diskuterats i din blogg. Plöjt igenom allas kommentarer och dina svar.
Jag vill att du ska veta att jag förstår vad du menar och jag håller med dig.
Om det har någon som helst betydelse så vill jag att du ska veta att jag kommer verkligen att sakna dig om du slutar skriva och du ser ju att jag inte är ensam om det.
Jag som blev så glad när jag hittade dig och din blogg....
Om du väljer att göra en ny blogg skulle det vara så fint att få veta var....
Du kan väl maila, snälla du?!
KRAM från Lisbeth // Londongirl
jorid: låter bra:-)
sk: härligt!!
vanja: tack så jättemycket.jag blir jätteglad! och jag skickar en stor Kram till dig också!
londongirl: tack för att du tog dig tid att läsa och bilda dig en uppfattning. och stort tack för ditt stöd och dina värmande ord. självklart hör jag av mig i såfall!
Stor kram till dig.
Fredo har redan sagt precis vad jag också skulle säga...
matti: tack, och jag uppskattar verkligen de råden, jättemycket!
Post a Comment