Läget kompis?

"Hallå igen TP,

tänkte skriva en rad igen, kom att tänka på dig förut när jag var på gymmet. Satt och drog i roddmaskinen när mina tankar vandrade iväg. Kommer du ihåg den där gången när vi lånade våran eka och skulle iväg och tälta på den där ön, ja du vet den där som vi alltid hade snackat om? Vi packade våra ryggsäckar, sovsäckar, tält, ja allt som kunde behövas. Vi drog iväg ut på havet med motorn puttrandes så tryggt och solen i ögonen. Vi skrattade och stimmade som vanligt, du drog dina gamla dåliga vitsar som jag skrattade så svårt åt. Väl framme på ön så satte vi igång och slog upp tältet, gjorde iordning en grillplats för kvällen. Det var lycka i liten förpackning, men lyxigt innehåll. Vi badade, solade och snackade tjejer. Livet lekte för två pojkar på väg ut i livet. Efter korvgrillning, mer skratt och lite allvar så kröp vi in i tältet för att sova.

Mitt i natten bröts lugnet av ett hemskt skrik och vi flög upp båda två! Ingen av oss vågade gå ut, vi satt och darrade därinne i tältet. Det knakade och brakade ute i skogen. Vi sa inget, men båda reste sig samtidigt, och utan ett ord slängde vi ihop alla saker och vräkte ner det i båten. I kolmörkret var chansen stor att det låg en del prylar kvar, men det intresserade oss inte just då. Vi knuffade ut båten från land och slängde oss i. Jag drog i snöret, men inget hände. Jag höll på att ge upp, men då startade motorn och med ett vrål drog vi iväg ut på havet. Mot säkerheten. Andningen började just återgå till det normala, när motorn med ett hostande stendog. Alla försök att återuppväcka den var lönlösa. Årorna fram och jag började ro. Efter ett tag var jag rejält trött och ville byta med dig. "Men jag kan inte ro", var inget jag ville höra då. Men du höll fast vid det, så jag fick fortsätta ro. Det var inte ett av de tillfällen då jag gillade dig som mest.

Månen var otroligt vacker, den låg som en strålkastare riktad rakt på den lilla båten med två unga pojkar som var mitt ute på havet, mitt i natten. Det kändes inte så fräckt då, som det gör nu. Men hem kom vi. Väl hemma fick vi upp mamma som bara skrattade och satte på varm choklad. Några Hönökakor med hushållsost senare kunde vi skratta lite vi med. Även om jag visste att jag skulle få höra det här av mina bröder lång tid framåt.

Nu när jag sitter här kommer jag ihåg en annan rolig grej, såg precis tennisen från Australiska. Kommer du ihåg när jag köpt det första aluminiumracket? Vi ville så gärna spela, och din farsa var så schysst att han klippte gräset, målade linjer och satte upp ett nät på er gräsmatta. Han agerade domare också, helt underbart. Kommer du ihåg hur det slutade? Det gör jag! Efter en jämn kamp stod jag som vinnare, och du tog ditt nästan nya träracket och kastade det allt vad du orkade in i den vita garageväggen av mexitegel. Det splittrades i molekyler samtidigt som du skrek alla fula ord du kunde komma på. Men du skulle ju alltid vara McEnroe också, Borg gick ju inte att besegra på den tiden. Jag vet att du alltid spöade mig när vi spelade som vuxna, men det räknas inte. Där och då var jag Wimbledonmästare.

Hoppas du har det gott min vän, var du nu är. Och Du, tack för alla minnen. De är ovärderliga."