Kärleken var på besök

- Jag vet precis när det vände för mig. Det var i Grekland i somras. Vi satt på var sin ö i den grekiska övärlden. Våra resor var planerade för länge sedan, du med dina vänner, jag med mina. Jag tyckte också det var en bra idè när vi bestämde det, att umgås med andra och få lite tid ifrån varandra. Att få längta lite. Men när det började dra ihop sig till avfärd så ångrade jag mig, jag ville vara med dig. Men du tyckte det var fel, principfast som vanligt. Hade vi sagt att vi skulle åka med de andra så skulle vi göra det också. Men jag hade onda aningar, och det visade sig att jag hade rätt. Det gick åt helvete.

Rummet kändes trångt. Jag satt där som stormvakt och såg två människor montera ner vad som varit en vacker kärlekshistoria. Mannen som precis hade inlett sin historia såg på mig med trötta ögon, som om han bad om min tillåtelse att fortsätta. Jag såg på hans plågade ansikte att han behövde få ur sig det han hade påbörjat. Några svettpärlor letade sig fram i hans hårfäste och drog sig ner längs hans väl tilltagna polisonger. Han såg plågad ut, ansiktsfärgen var lika blek som väggarna i mitt mottagningsrum. Jag nickade åt honom att fortsätta. Jag lät blicken glida vidare till kvinnan som satt bredvid. Hon stirrade i golvet, musklerna i hennes kropp så spända att det syntes genom hennes tunna klänning. Hon var en stark kvinna, det hade jag kunnat säga även om jag inte kände henne. Även om hon var mitt i stormens öga, på väg att lämna mannen hon älskade på ett sätt hon aldrig upplevt tidigare, så utstrålade hon en styrka som signalerade att hon skulle klara vilken prövning som än lades på henne. Hon kanske skulle knäckas för en tid, men hon skulle aldrig brytas av helt, och hon skulle definitivt läka ihop igen. När mannen tog till orda igen lyfte hon på huvudet och sökte hans blick. Han öppnade munnen och lät orden komma:

- Jag satt där med telefonen i min hand och väntade på att du skulle svara på mitt sms. Jag hade skrivit hur mycket jag längtade efter dig, hur jag önskade du var där. Jag skrev "godnatt min ängel, jag älskar dig". Du svarade att" du var ingen ängel, att det fan inte finns några änglar. Det är bara trams!" Jag satt länge och stirrade på telefonen, läste om och om igen. Då insåg jag att jag gjort det igen. Jag hade satt dig på en piedestal. Jag började gå igenom vår relation och insåg att det var sant. Jag älskade inte dig. Jag älskade det som du representerade. Den rena, oförvanskade kärleken, livets största belöning. Du hade inga fel, inga brister. Du var perfekt i mina ögon. Tills du skickade det där sms:et, och drog undan ridån och avslöjade sanningen. Det var så svindlande att jag fick hålla mig i sängen. Insikten. Jag har kämpat sedan dess med att försöka hitta tillbaka till där vi var, men det går inte. Jag känner inte det jag gjorde. Och det känns för jävligt för du är en så underbar människa. Jag hoppades att jag skulle ändra mig, att det skulle kännas annorlunda igen. Men det gör inte det. Förlåt. Jag vet inte vad jag ska säga. Förlåt.

Han sjönk ihop och drog efter luft. Tårarna droppade ner på golvet där han satt med huvudet i sina händer. Det var tyst förutom hans snyftande och tunga andhämtning. Jag kunde höra ljudet av tårarna som träffade hans för dagen polerade svarta läderskor. Hon sade ingenting. Jag vände mig mot henne, men fick ingen reaktion.

- Hur känner du när han berättar det här?
Jag kunde bara komma på mina torra frågor, det var inte lätt att inte känna för dem båda. Han hade precis berättat att han inte älskade henne. Att han inte gjort det på ganska länge. Hur stark man än är så är det inget man bara tar emot och går vidare. Det svider och gör ont. Jag räckte dem var sin näsduk, men båda viftade ett nej tack. Tårarna fortsatte droppa ner på hans skor och bildade en liten sjö i den lilla håla som fanns ovanpå vristen. Efter en stund harklade hon sig och tittade på mig.

- Jag har vetat hela tiden att han inte älskade mig längre. Jag vet också att han önskar att jag skulle vara hans lilla perfekta ängel. Någon som aldrig ställer krav och alltid är glad och tar hand om honom. Den dagen var jag ledsen och mådde inte bra, när jag skickade sms:et alltså. Jag hade bråkat med min bästa vän och längtade efter honom. Jag önskar ofta att jag aldrig skickat det, att jag inte trott att han kände mig bättre. Då kanske vi hade kunnat leva den här lögnen lite längre. Men förr eller senare hade det uppdagats ändå. Kanske var det tur att det hände nu, innan vi skaffade barn och flyttade. Alla de där sakerna vi pratade om.

Hennes röst var klar, hennes blick var stadig. Men jag kände den enorma sorgen hon hade inom sig. Den skulle ta lång tid för henne att bearbeta, men hon skulle klara det, och hon skulle komma ut på andra sidan. Ett ärr skulle alltid finnas där som en påminnelse, men det skulle inte skada henne. Hon var för klok för det. Hon vände blicken mot mannen hon älskade, om än med blandade känslor nu.

- Jag älskar dig. Jag har älskat dig sedan första dagen vi möttes. Jag älskar dig på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Men jag har en längre tid känt att det vi hade tillsammans förut inte längre existerar. Jag vet att du älskade mig så intensivt förut, du har gett mig mer än någon annan i mitt liv varit i närheten av. Det vet du. Och jag vet nu att det är sant, att du inte älskar mig längre. Det känns som en mardröm, jag tror inte jag fattat riktigt vad det innebär. Men jag kan inte vara arg på dig. Och någonstans har jag alltid trott att det skulle bli så här. Jag förtjänar inte att bli så älskad. Det har varit min sanning sedan jag var liten Det har säkert hjälpt till att förstöra det här. Mina egna demoner. Jag hoppas du förstår att det här innebär att vi inte kommer ses eller höras mer. Jag vill inte vara vänner, inte ha kontakt. Du har krossat mitt hjärta.

Hon vände sig mot mig igen.
- Jag kommer nästa vecka som vi bestämt tidigare. Tack för idag, jag måste hem nu, jag orkar inte vara kvar längre.
Hon reste sig upp och tog sin väska i handen.

- Sätt dig ner lite bara, jag vill bara avsluta det här. Det tar inte lång tid, jag lovar.
Jag tittade på henne och hon satte sig ner igen, längst fram på stolsdynan. När vi sammanfattat dagen var båda eniga om att de inte skulle komma tillbaka som par. Båda skulle komma minst en gång själva för att kunna gå vidare. Det kändes som båda tyckte det var sorgligt, men också lite skönt. Han hade fått komma ut med sanningen och hon hade fått bekräftat vad hon länge misstänkt. Kärleken var över, den hade kommit och gått, förändrat två människor för alltid. Minnena skulle vara deras gemensamma album över det som varit. Fast hans bilder ser lite annorlunda ut än hennes.