Sunday, January 14, 2007

I nattens hetta

Det var en stekhet sommarnatt strax utanför Orlando,Florida. Jag var 23 år och vid tillfället en aning berusad. Jag hade varit på en partyrunda med mina två tjejkompisar, Jenny och Jennifer. Vi hade fått tips om en klubb som skulle vara riktigt bra och var laddade till tänderna. Det visade sig att det var ett ställe dit inga vita människor gick. Ja förutom vi då. Men det var riktigt kul, vi hade en helkväll där. Glada i hågen satte vi oss i bilen vid tretiden på natten för färd hemåt. USA har ju inte samma promillerestriktioner som vi, iallafall inte då. Jenny fick köra, hon hade bara smuttat på en öl. Det hade jag med, fast några fler. I vilket fall som helst så upptäcker vi att vi inte har någon bensin kvar, och Jenny svänger in på en mack för att fixa det. Jag går in och betalar mannen bakom fönstret och går sedan tillbaka och glider in på min plats. Jenny tankar klart bilen under tiden jag hoppar in i baksätet, och när hon är färdig kliver hon in och börjar vrida om nyckeln.

Samtidigt rullar en stor, brun, tung Dodge sakta in på bensinstationen och stannar tio meter till vänster om oss. Innan föraren hunnit stänga av motorn brakar hela helvetet löst. Med påslagna sirener och i hög fart kommer en polisbil insladdande och tvärnitar en bit bakom bilen! Båda dörrarna öppnas och poliserna hukar bakom dem med pistolerna dragna och riktade mot den bruna Dodgen. Polisen på förarsidan har mikrofonen i handen och skriker i högtalaren på taket:

- Come out with your hands above your head! Now! Hans röst blir hård och metallisk genom högtalarens burkiga förvrängning.
Men ingenting händer. Allting på stationen stannar av och vi är så stilla av rädsla att man kan höra varje hjärtslag som dunkar i bröstet.
- I said come out with your hands above your head, and I mean now! This is your last chance! Han vrålar ännu högre och man känner intensiteten i hans röst. Nu är det allvar.
Alla som är på plats håller andan. Polismännen gör sig redo för vad som eventuellt kan hända. Sakta, sakta öppnas dörren på passagerarsidan. Gångjärnen gnisslar i ljudlösheten och vi halvligger i bilen ifall det brakar löst. Ut ur bilen kliver en gammal, gammal dam, på darriga, darriga ben. Hon tar sig ut på asfalten och står där skakandes som ett asplöv. Polismännen ställer sig upp och stoppar tillbaka pistolerna i sina hölster.

- Excuse me M àm, wrong car! Det är allt han säger innan de hoppar in i bilen igen och med skrikande däck och tjutande sirener lämnar stället.

Tanten står kvar som en saltstod, fast en som darrar likt en elektrisk ål. Till slut är det någon som förbarmar sig över henne och hjälper henne in på stationen för lite kaffe. Vi startar bilen och rullar ut på motorvägen. Det är tyst i bilen. Jag tänker på hur fort det kan gå att bli nykter. Vi rullar vidare mot vår lilla håla. Apopka, ett gammalt indiannamn. Tror det betyder ungefär "Gösta Petter vilken håla kom och rädda mig innan jag blir galen", men jag är inte säker. Ja herregud vilken sommar det var. Många roliga minnen blev det, får se om det blir fler som hamnar här. Nu är det i alla fall dags för John Blund. Over and out!

6 comments:

Anonymous said...

Stackars kärring. (Kul & bra skrivet baj de vejj)

Anonymous said...

Åh Johnny, vilken ljuvlig närvaro i det du skriver - och på nåt sätt befriande skönt att du för en gångs skull inte har någon poäng. Bara skönt att det var över. Känner mig nästan lika lättad som ni måste ha varit.

Johnny said...

ankan: tack så mycket, och kul att se dig på besök.

skrivkramp: tack så mycket! bra att jag då lyckades förmedla det som jag upplevde. men så här i efterhand är det ett ganska roligt minne.

Anonymous said...

Ooh...det där måste vart en upplevelse hörru! Stackars lilla damen.

Anonymous said...

Jeg syns også synd på den gamle damen, for en historie..

Anonymous said...

Vet du vad. Det här är en annonostext för "tillnyktringsmedicin". Och så lite poesi också. : )