Som en docka hölls jag fram mot världen. Beskåda detta underverk! Jag minns det så. Jag har kämpat mot den bilden i hela mitt liv. Tron att jag bara duger om jag är just sådär bäst. Men det blir svårare och svårare ju äldre man blir. Konkurrensen blir hårdare och mamma kan inte skydda en från världen utanför som hotar att spräcka bilden av det perfekta. Inga bråk, inga hårda ord, ingen som hotade min plats som nummer ett. Så var min uppväxt. Uppvaknandet blev kallt och hårt. Att inse att man inte är perfekt är svårt. Allt annat är ett steg ner på stegen. Uppåt finns inte när man startar på toppen. Klart att man blir nere då. Vilken annan väg skulle jag kunnat gå?
Att som vuxen försöka förstå vad det är för negativa inprogrammeringar som gör att man ständigt går runt och känner sig missnöjd är inte lätt. En rädsla att någon ska komma på att man inte är sådär bra som alla tycks tro. Bäst att fly till nästa grej innan någon kan ställa en mot väggen. Mönstret går igen, i relationer, i yrkesliv. En ständig rastlöshet, en klåda som gör sig påmind när det känns instängt. En ständig jakt på sin egen svans. En skuggbild som bara försvinner precis när man jagat ikapp.
Den eviga talangen. Han som aldrig blommade ut. Är det så man ska bli ihågkommen? Killen som hade alla möjligheter men inte vågade riskera att hoppa. Vågade inte bli avslöjad som något mindre än bäst. Han som bara gjorde saker han visste att han kunde behärska. Som aldrig vågade vara sårbar, aldrig klev ut på scenen utan blev kvar bakom ridån. Fy fan, det skulle vara så hemskt. Vilket slöseri. Det får inte bli så, det får det inte.
Tyvärr har jag ställt samma krav på världen. Jag har velat kontrollera den, kämpat för att allt ska bli som jag vill. Mina relationer har sett likadana ut. Mina flickvänner har älskat mig och gett mig så mycket kärlek och uppmärksamhet jag någonsin kunnat önska. Men det har inte varit tillräckligt. För det har inte varit perfekt. När kraven börjat komma och diskussionerna blossat upp, då har jag bara velat ta min väska och gå. Så tragiskt. Jag menar, det var ju bara av välvilja min världsbild skapades. Istället blev det som en kvarnsten runt halsen. Jag kan inte vara arg för det. Jag vet att det var med endast goda avsikter. Jag vet det.
Vilken tur att jag hamnade här, att jag kunde komma fram till alla dessa svar. Det kunde ha tagit mig en evighet att hitta lösningarna på alla mina frågor. Eller ja, lösningarna kanske är lite tidigt att säga. Men det känns skönt att få veta. Det är nog det värsta. Att läsa, fundera, analysera och ändå inte komma någonstans. Nu vet jag i alla fall. Nu kan jag börja gå åt rätt håll igen. Det känns så otroligt befriande. Nu kan jag leva. På riktigt den här gången.
Bussen saktade in framför oss och stannade med sanden virvlande runt däcken. Han sträckte fram sin hand och jag tog den. Hans hand var varm och torr. Han tackade för pratstunden och jag log tillbaka. Han tog sin väska och klev ombord. Halvvägs in i bussen hejdade han sig och kom ut igen. Han tog upp en bit papper och skrev ner sitt namn och telefonnummer, och gav den till mig. Jag tog den, tackade och lovade höra av mig om jag var i närheten. Sedan vände han om och klev på bussen. Jag såg den köra iväg och försvinna bakom nästa krök.
Jag hade aldrig sett människan förut. Han började prata med mig när jag satt och väntade på bussen och läste en bok om psykoterapi. Jag skulle till Göteborg, han till andra ändan av Sverige. Han hade varit på retreat, en sån där ”hitta-dig-själv kurs”. Tydligen hade det fungerat för honom i alla fall. Han var frälst. Bra tänkte jag. Han lyckades på en helg vad andra kan gå på terapi i flera år för, vecka in och vecka ut. Om han var nöjd, vem var jag att ifrågasätta det då? Jag tittade på lappen och läste hans namn och telefonnummer. Skulle nog aldrig höra av mig till honom, det kändes inte så. Men något hindrade mig från att slänga den. Jag vek ihop den och la den i innerfickan. Bussen kom och jag gick ombord. Jag satte mig längst bak och tittade ut genom fönstret. Jag tänkte på vad han berättat. Det lät ganska bra faktiskt. Landskapet passerade utanför rutan, regndroppar började falla och gjorde sikten sämre. Jag fick allt svårare att hålla ögonen öppna, jag ville bara sova nu. Jag slöt mina ögon och tankarna slutade snurra. Sömnen kom och tog mig till en annan plats.
10 comments:
Det er bare så fint å lese det du skriver. Først trodde jeg du skrev om deg selv, men det er vel den ukjente mannen historie dette..?
Jeg skrev om en ensom prinsesse på bloggen min, og kjente på noen av de samme følelsene som du her beskriver. Det ligger kanskje en grandiositet i dette, samtidig kan høye tanker om seg selv raskt avløses av selvforakt, enten mot seg selv eller mot andre.
Mycket intressant detta, både innehållet och formen. Jag tänkte precis som katrine, men övergick sedan till åsikten att det inte spelar någon roll vem det är som berättar. Eller ännu hellre: jag tror att det är ditt sätt att ta dig in under huden på oss och få oss att fundera på om det är VI SJÄLVA som berättar.
Går det för övrigt; finns det något sådant som "fjärrhypnos via text"?
Wow!
Håller med Jorid. Insiktsfullt, men jag tänkte att..liksom..det är väl inte du...och sen kom vändningen. Puh. Tänkte väl det.
Langri
Åh, alla dessa möten, med människor som stannar kvar i minnenas korridorer...
Tur för oss läsare att du känner och tänker som du gör, annars hade du kanske inte kunnat skriva så att vi berörs. Att sätta ord på känslor, är en konst som få klarar så bra som du.
Där kan det inte sluta. Därför har jag bestämt att du ska skriva lite mindre på bloggen och lite mer i ett Worddokument som du har döpt till: ”Mitt liv som jag” ; )
Satt själv och funderade över vad det är som får mig att aldrig ge upp. Att alltid vilja göra lite bättre, att alltid vara den som underhåller. Att aldrig kunna ta positiv kritik utan att misstänka en baktanke. Hmm. Jag återkommer i ärendet.
Du skriver med så bevingade ord att jag inte kan sluta läsa... Vi jobbar nog alla med att utvecklas på ett eller annat sätt, men i detta kaos av upplevelser på vägen dit, kan man börja tvivla... trots allt så tror jag absolut att allt har någon sorts mening (även om det inte alltid kan tyckas så), på vår lilla egna väg till att bli mer medvetna individer..
Vet inte riktigt vad jag ska skriva efter ha läst din text. Får en sådan märklig känsla av att jag känt dig väldigt länge.
Tänker mycket på det här att hoppa från en sak till en annan. Att vara talangen som aldrig blommade ut.
katrine k: du har rätt. Jag tycker om ditt resonemang.
skrivkramp: Åh, jag gillar ditt resonemang med min vän! Har inte hört talas om det fenomenet, men jag ska meddela om det fungerar.:-)
jorid: tack själv min vän. och jag håller med dig, ang. de där kurserna.
langri: såpass väl känner du mig att jag inte skulle fläka ut mig på ett dylikt sätt, inte sant min vän?
londongirl: visst är det häftigt!
isprinsessan: tack för dina underbara ord. glad att jag berör dig.
fredo: jag ska överväga det! :-) och jag ser fram mot att läsa mer angående ditt eget beteende!
vanja: tack snälla du. Och visst måste det vara som du säger, att allt har någon mening.
m- hermann: ja jag tycker också det.
ibland kan den där känslan också uppstå trots att man åstadkommit ganska mycket. ibland kan det bero på att man haft det ganska lätt för sig, vilket kanske inneburit att man inte gjort det lilla extra. man blir lite...lat, är det rätt ord? så kan jag känna ibland. vad tror du?
Det här är ett återkommande tema hos dej, så det ska bli intressant att se var det hela slutar!
Du får gärna komma och vara lite klok hos mej, för jag måste vara osedvanligt korkad vad gäller de ämnen jag tar upp i min blogg nu. Vad är det som alla verkar ha fattat - utom jag?
Post a Comment