Jo...

Det finns många saker jag vill tacka mina föräldrar för. Som till exempel deras aldrig sinande tro på mig, även i stunder då jag hittat på de mest dumma saker. Eller kanske allra mest då.

Eller något som är extra aktuellt just nu, då jag är på en ny arbetsplats; Förmågan att passa in. Eller social kompetens kanske det kallas mer modernt. Jag vet inte hur många gånger jag hört "det känns som du varit här hur länge som helst." Men det hänger kanske ihop med att jag själv känner så.

Det kan också hänga ihop med min önskan att vara till lags. Hur gärna jag vill att alla ska tycka om mig. Något som tyvärr inte tillhör de saker som är på den positiva sidan från min uppväxt.

Det är förrädiskt, för det är ju så skönt att känna sig populär och omtyckt. Men det har ett pris, och inte sällan kan det priset innebära att man grävt en så djup håla för sig själv att man måste lämna hela partyt, för det går inte att komma ur annars.

Så där ser det ofta ut med relationer. Man går ut så hårt och är så härlig, att till slut inser man att det kommer inte funka när man inte orkar vara Superman längre. Då drar man. Inte genom att springa ner i telefonkiosken och byta om till blå-röda trikåer, nej, man bara går.

För alla som haft föräldrar som kontrollerat barnen med känslostyrning istället för tydliga gränser, kan nog känna igen sig i sökandet efter andras gillande. Och ett varierande mått av självdestruktivitet, träning, mat, droger, hur det valet går till vet vi nog för lite om.

Men att vi plågar oss själva i jakten på omvärldens uppskattning är nog en känsla många kan skriva under på. Och jag är nog inte ensam om att förundras över, och på avstånd beundra dem som inte verkar bry sig ett skit om vad andra tycker, oavsett hur de reagerar på vad de säger. De kan titta sin motpart rakt i ögonen och säga exakt vad de känner, tycker och vill. Lite som barn gör. Innan världen talar om för dem vad som är rätt och fel. Oavsett hur det känns inuti.

Jag brukade träna mig trött. Sönder och samman. Min kropp säger det idag, att "du körde för hårt med mig din klantskalle, då när du var yngre. Nu får du skylla dig själv." Och den har såklart rätt. Kroppen ljuger aldrig. Behandlar vi den illa, då svarar den på det. Behandlar vi den väl, ja då...ja du fattar.

Men det hjälper inte att äta nyttigt och tänka skit. Det är i huvudet förändringen sitter. Det är åratal av träning, ledd av dem som vi hade omkring oss under den större delen av vår uppväxt som påverkar oss under resten av vårt vuxna liv. Ibland gjordes det i välmening, som i mitt fall, och tyvärr, vissa föräldrar väljer att vara medvetet elaka. Tyvärr.

Oavsett vad det beror på, blir följderna ungefär de samma. Självdestruktivitet. Så mycket talang och kärlek som går förlorad på grund av föräldrars okunskap. Vilket onödigt lidande och slöseri.

Men det går att förändra. Det går att göra saker bättre. Det går att må bättre. Det är skönt att veta tycker jag. Och jag förstår dem som inte orkar gå igenom allt det arbete det innebär att komma till en plats där det är bättre. All respekt till er och det ni behövt gå igenom i era liv. Ingen borde behöva utsättas för det. Men jag hoppas att ni kommer fram till den eller det som kan hjälpa er att börja läka. Få er att inse att ni är bra. Oavsett vilka val en vuxen gjorde när du var liten.

En bok som jag älskar, och som fick mig att börja studera hypnos, är "Många liv, många mästare." Den är skriven av Brian L.Weiss, en framstående psykiatriker i USA, som beskriver sitt arbete med ung flicka, och på grund av att inget annat hjälper bestämmer sig för att använda hypnos. Det är i år 20-årsjubileum för den boken, och har du inte läst den gratulerar jag dig. Jag har vänner som varit inbitna ateister som efteråt kommit och sagt, "jag har ändrat mig, den fick mig att ompröva allt jag trodde på."

Och när du sen känner dig redo kan du gå vidare till den senaste, den heter "Same soul, many bodies." Den är kanske den viktigaste jag läst. Tillsammans med "Hemligheternas bok", av Deepak Chopra.

Så, kära vänner. Tack för idag.

Så...

Barcelona är totalt överlägsna. Frågan är om något lag har en chans att ens spela jämnt just nu. Jag tror inte det.

Och Leo Messi. Mamma mia.

I övrigt är jag fortfarande väldigt förtjust i filmen jag såg. Till min glädje fick den också välförtjänta hyllningar i pressen också. Gott.

Just nu är jag väldigt förtjust i Beyonce. Har väl gillat någon eller några låtar tidigare, men den senaste skivan är makalöst bra. Tycker jag alltså.

Skrattade gott när jag såg Golden Globe-galan, där Tina Fey tog emot pris för sin serie 30rock, en serie som är rätt kass tycker jag personligen, men hon passade på att ta tillfället i akt att be alla dem som skriver massa hatmejl to fuck off, hon drog också deras påhittade alias i direktsändning. Kul grepp.
Att David Duchovny blev prislös är en skam. Men men, Paul Giamatti vann så det är väl okej.

Beyonce får väl avsluta då. Ha det gott.

B. If I were a boy

Benjamin Button

Wow.

Om du bara ska se en film till, i år eller på mycket länge, missa inte Benjamin Buttons otroliga liv.

Brad Pitt och Cate Blanchett.

Känslor "en masse."

Både jag och min biobesökarvän är stora konsumenter av film, och vi kunde inte komma på en film som berört oss mer. Jag tror faktiskt att det är den bästa filmen jag sett på bio. Jo, jag säger nog det.

Superlativ. Stora ord. Ja, men ibland är det berättigat. Som i det här fallet.

Ett uppåt tack.

Har du tappat lite energi så här efter alla helger och ledighet, mat, med mera? Då ordinerar jag en dos av Keane (kanske eventuellt kompletterat med en tarmsköljning:-).

För att underlätta och bidra till att du sprider gott humör omkring dig bifogar jag en länk. (Tarmsköljningen får du ordna själv om du känner det behovet.)

Varsågod.

Keane-Spiralling

Happy new year!

Jag...skulle bara önska Ett Gott Nytt År!

Kram på Er.

Tillbaka.

Han svängde in på vägen som så många gånger förr. Även om det var längesedan kändes det lika naturligt som det alltid gjort. Bilens hjul knastrade mot gruset som låg kvar på asfalten när han rullade sakta framåt, för att plötsligt stanna. Han hade bävat för den här stunden. Att närma sig huset bakom nästa häck, utan att dom väntade där när han klev ur. Det var en av anledningarna till hans plötsliga flytt till Miami. Att det skulle suddas ut, så att den här stunden inte skulle göra så ont. Fåfängt. För nu när han befann sig här var det lika jävla smärtsamt som om han aldrig rört sig utanför det lilla samhällets gränser. Fyra år i USA hade inte hjälpt ett skvatt. Fast, visst hade han haft roligt. Ja herre min gud, tänkte han och lät vänsterfoten bli lättare över kopplingspedalen, vilket fick den hyrda Volvon att sakta röra sig fram, för att slutligen stanna på vändplatsen framför huset.

Han hade stått parkerad där många gånger, men inte under de här premisserna. Då hade han antingen bott här, eller kommit för att hälsa på, som vuxen. Han kände hur pulsen ökade och andningen blev grund och stötig. Han slöt ögonen i ett försök att centrera sig. Det var lönlöst. Han öppnade bildörren, sträckte på sig och släppte ut lite gas som samlat sig i systemet på vägen dit. Han hade tros allt varit på väg i över ett dygn. Så länge sedan var det han lämnade värmen och famnen i Miami. Det krasade under fötterna på honom när han gick över den grusklädda uppfarten mot husets köksingång. Två cyklar och en silverfärgad V70 skvallrade om att de andra var på plats. Utan att se in genom garagefönstret tryckte han ner dörrhandtaget och steg in i hallen. Det såg precis likadant ut som han mindes det. Och luktade likaså. Ögonen fylldes upp och halsen blev till en tjock klump. Han bet ihop, svalde undan klumpen och förträngde tårarna, och sköt upp innerdörren till köket.

Där satt de, hans två bröder och den enda systern. Röken låg tät över bordet, det luktade illa av den. Han gick genom köket och ryckte upp fönstret för att vädra. Nu fick han en anledning till tårar. De tittade förvånat på honom, hade tydligen missat hans entré.
”Hej brorsan”, ropade Annika och flög upp från sin plats och slängde sig om halsen på honom. Hon hade alltid varit mest för det där, kramar och visa känslor. Han kramade hennes beniga kropp och tänkte att livet farit fram hårt med henne.

”Hej syrran, skönt att se dig”, svarade han. För det var det. Han hade alltid älskat henne, och hon honom.

”Hallå grabben”, sa Jonas och gav honom en kram. Mellanbrorsan hade alltid varit stabil, och deras relation var som alltid, bra.

”Tjena Jonas”, sa han och kramade honom hårt tillbaka.

Kvar vid bordet satt Anders, den äldste i syskonskaran. Deras relation var allt annat än bra. De hade egentligen aldrig riktigt fungerat ihop. Varför var svårt att säga. Vissa saker var bara som de var. Han var också avundsjuk på sin lillebrors framgångar. Att han valt att flytta till USA ansåg han vara ett svek av gigantiska proportioner. Johan gick fram och sträckte fram handen till sin äldste bror, som fattade den och kramade lite onödigt hårt. Som för att visa vem som fortfarande var kungen här. Oavsett om nu lillebror var framgångsrik författare och mångmiljonär, och bodde i Amerika, så var det inte så att han skulle komma här och tro att han var något. Vilket han aldrig påstått, men som ofta antyddes att så skulle vara fallet, från storebroderns håll. Han var ensam om att tänka så, men det struntade han i. Därför klämde han nu extra hårt runt sin lillebrors mjuka författarnävar, som såg nästan overkliga ut i hans grova, skitiga arbetarnävar, som trots ivrigt intvålande antagligen skulle behöva skrubbas i lut för att en gång för alla bli som i originalutförande. Slutligen släppte han, med ett belåtet leende efter att ha konstaterat att lillebror var medveten om vem som var herre på täppan.

Johan Rickard Magnusson, född den 15 april 1965, drog ut den lediga stolen och sjönk ner på den. Osäker på om det berodde på resan eller situationen, men ändå medveten om att rummet gungade. Han tog en av ölburkarna på bordet, öppnade den och drack nästan hela innehållet i ett svep innan han ställde ner den på bordet framför sig. Han öppnade en till, tog ett par klunkar och ställde ner den. När han tittade upp igen hade rummet stannat. Som genom ett trollslag kände han sig också vid mycket bättre mod, och vid en helt annan vigör. Fullt medveten om att det var lånat mod, men det struntade han högaktningsfullt i just nu. Den här stunden var vad den var, och den krävde så mycket av honom att det var på gränsen till hans kapacitet. Att fuska lite kändes inte på något sätt fel.

Wow.

Ni visade precis vad jag menade, hur glad jag varit, och är, att jag började blogga. När jag läser era kommentarer blir jag alldeles varm och glad inombords. Ni är den allra godaste sidan av Internet som fenomen. Tack.

Och igår var en riktigt rolig dag. Jag var på stan med min dotter som ringde och ville ha med mig på rean. Efter det åkte vi hem till deras hus, och min före dettas man hjälpte mig stämma gitarren innan han, jag och min dotter jammade en god stund i hans musikstudio. Coolt va?

Kvällen avslutades med att jag åt middag tillsammans med hela familjen, där deras femåriga dotter absolut ska sitta bredvid mig, något min dotter storsint bjuder på. Jag passar på att leka av mig lite med den lilla lintotten när jag får chansen. Och min sjöjungfru var den bästa julklappen, så det så :-)

Trots allt är jag glad att vi kan umgås på det sättet, och eftersom vi inte kunde leva tillsammans så måste jag erkänna att jag inte kunde hittat på en bättre lösning om jag så fått skriva den själv. Hennes man och jag är riktigt goda vänner, min före detta och jag slåss förvisso ibland så stickorna ryker, men det finns ändå en ständigt närvarande kärlek och respekt. Om inte annat räcker det ju att kasta en blick på vår underbara dotter. Om man skulle glömma sig alltså.

Ha en skön dag.

Okej.

"Pappa, mamma ringde och undrade när jag skulle komma, så jag åker dit ikväll."

"Okej", svarar jag.

Men det känns inte okej, utan jag börjar gråta därute i köket. Jag gör ett fåfängt försök att dölja det, men inser att det inte går, och jag har faktiskt inte heller någon lust att göra det. Så jag snörvlar en stund och när min dotter frågar, "Gråter du pappa?", så svarar jag "Ja, det gör jag."

När hon sedan undrar varför skulle jag kunna ange flera skäl, som mycket väl kunde vara anledningen: att jag är helt slut efter julruschen, efter all spänning inför beskedet om jobbet, att behöva ringa och göra en annan person som gav mig ett annat erbjudande väldigt besviken...Och säkert spelar alla de där skälen in, men sanningen är en annan. Så jag väljer den, och svarar:
"Jag är ledsen för att jag inte trodde du skulle åka till din mamma idag. För att jag älskar när du är här, och när du går längtar jag tills du kommer nästa gång. Om det är något fel i det säger jag förlåt, men det är trots allt sanningen."

Och naturligtvis börjar hon också gråta, och vi kramas, hårt och länge. Jag är helt enkelt trött och jag blir väldigt känslig då. Men det är inte många dagar hon sovit hemma hos mig den här hösten, och jag saknar henne. Förr hade jag bitit ihop för att inte ge henne dåligt samvete. Nu tänker jag, att om hon är stor nog att bestämma var hon skall bo, då borde hon vara stor nog att se sin pappa gråta. Jag låtsas inte längre. Jag spelar inte spel. Jag är ingen supermänniska, inte som pappa, inte som son, inte som partner, inte som vän. Men jag är den jag är, och jag gör så gott jag kan.

För inte länge sedan hade inte vilda hästar kunnat släpa henne härifrån. Nu, medan hennes far kämpar med att inse att den lilla flickan börjar bli en ung dam, gläds hennes mamma över att ha fått en mer jämlike som delar fler av hennes intressen. Intressen som hennes far inte alls kan eller vill matcha. Smink och kläder till exempel. Brr.

Sedan jag kommit närmare mig själv har jag också allt svårare att hålla inne med vad jag tycker. Vad som förr varit omöjligt att uttrycka med risk för att göra någon ledsen eller besviken, förefaller nu nästintill omöjligt att hålla tillbaka. Vilket ledde till att jag lyckades att tillfälligt sabotera julstämningen vid två tillfällen, bara för att jag sa vad jag tyckte. Kanske bör tilläggas att i min familj skyr man konflikter i största möjliga utsträckning.

Men eftersom jag är jultomte vid två tillfällen i full mundering under julaftonskvällen, samt det faktum att jag är lillebror, så kommer jag undan med det. Och eftersom jag kunde argumentera för vad jag menade blev det bra. På riktigt.

Jag vet att jag lovade henne att det skulle gå över, men det stämde inte. Inte ännu. Därför tänkte jag att jag skriver lite här istället. Det kanske fungerar. Jag hade sett fram mot en mysig kväll med godis och Johhny Depp på teven, men det är inte samma sak när den man älskar inte sitter bredvid. Barnsligt va? Kanske, men det är ändå så det är.

God Jul, kära vänner.

Jag vet inte varför jag fortfarande har kvar bloggen. Eller jo, det gör jag, för det är för att hålla kontakten med er som hälsar på. Jag tycker om Er.

Det är inte så att jag inte har inspiration att skriva. Tvärtom. Sedan i somras har jag skrivit ungefär 190ooo ord. Eller drygt 1 miljon tecken.

Jag säger inte det för att tuta i mitt eget horn, bara det att det kanske förklarar varför lusten att blogga inte riktigt finns. Men å andra sidan känns det skönare att ha en blogg nu, när det bara är ett skönt sätt att kommunicera med goda människor.

I övrigt:

I morgon är det julafton. Gran, ljus och paket är på plats. Bara snögubben kvar. Och han med skägget.

Igår var jag på en otroligt rolig spelkväll. Inte sällskapsspel som jag kan tycka är riktigt tråkigt. Nej, Guitar Hero 3. Med hela bandet, gitarr, bas, trummor och sång. Tillsammans med tre musiker kunde det kännas lite kymigt. Men jag greppade micken och körde Bon Jovi och Lenny Kravitz så svetten stänkte. "Måste ha, ge mig", som det brukar heta på modebloggarna.

I fredags fick jag ett nytt jobb. Efter flera intervjuer och många sökanden var det riktigt, riktigt roligt. En väldigt uppskattad julklapp, kan jag säga. På skola, med gymnasieungdomar.

Så, där har vi det. Jag önskar er alla en God Jul och ett Gott Nytt hår. Kram.

Legenden om cykeln

Hans glada ansikte och upphetsade förtjusning borde jag naturligtvis delat, jag, hans bäste vän. Men trampandes strax bakom och seendes hans lilla rumpa åka från sida till sida, en nödvändighet då det annars är omöjligt att nå tramporna, är jag mest irriterad och störd.

Vi är tio år och min bästis T har precis fått sin nya cykel. Eller cykel, nej det skulle jag nog inte kalla det, framför allt inte då. Det är som om han svängt in och parkerat en Ferrari på vår uppfart; en 10-växlad racercykel med bockstyre. Större kunde det inte bli, inte på den tiden. Att den var minst ett par storlekar för stor kunde vem som helst med någorlunda ögonmått snart räkna ut, men det brydde han sig föga om. Bara han fick lite hjälp att komma upp på sadeln så.

Efter vår lilla tur runt området i den nedåtgående solens skuggor, svängde jag in på min gata och vinkade hej. När jag ställde in min cykel i garaget blängde jag surt på den. Ett par månader tidigare var jag stolt som en tupp, då när jag tog jungfruturen på min blåmetallic Mustang, även den med bockstyre faktiskt. Men bara tre växlar. Jag slängde en föraktfull blick på den och släckte lyset och gick in.

Något senare var vi mer eller mindre tvingade att delta i Tjörn Runt på cykel, fem vidriga mil i konstant motvind. Det hade något med vårt fotbollslag att göra, kanske sponsring eller så. Mr T var segerviss, med all rätt. Med sin tioväxlade racermaskin skulle han antagligen köra skiten ur oss andra. Om hans röv skulle orka med glidandet fram och tillbaka förstås.

Efter knappt femhundra meter blev det klungstopp, och T gick i marken. Hårt. Det blev inget mer cyklande för honom den dagen. Faktiskt inte alls. Ja inte på den cykeln åtminstone. På något mystiskt sett försvann den och sågs aldrig till igen. Ibland har vi andra frågat oss om det bara varit en illusion, något vi drömt. Men nej, för många minns den. Men dess öde vet vi fortfarande inget om.

Och jo, jag kom i mål, till slut. Antagligen var det där min aversion mot cykling föddes. På en karg, bohusländsk stenklump kallad Tjörn.

På en måndag.

Jag vet inte exakt när det hände. Ärligt talat vet jag inte överhuvudtaget. Inte för att jag inte försökt söka mig bakåt i tiden, för att om möjligt landa i känslan som bar henne fram till beslutet.

Det jag funnit mest sannolikt var under resan till Hamburg, då vi befann oss på tåget ner till Helsingborg, och de tunga, blöta molnen hängde likt grå, droppande tvättsvampar som skydd för solen. Men plötsligt bröt strålarna igenom och bländade mina ögon, slickade mina läppar och kinder och avslöjade varje liten vrå av mitt åldrande ansikte.

Kanske var det då hon insåg att tåget inte borde fortsätta längre, att det enda rätta vore att resa sig och hastigt dra i nödbromsen, eller åtminstone kliva av vid nästa hållplats. Utan någon form av bagage vid handen.

Det enklaste vore naturligtvis att fråga henne rakt ut, men svaret vore knappast till mitt gillande, så jag valde att avstå. Då har jag trots allt fortfarande chansen att komma fram till en anledning, som även om den inte förändrar slutresultatet, ändå kan kännas acceptabel för mig, inuti.

Hennes nacke är relativt lång och om inte annat mycket stilig. Håret är uppsatt i en elegant knut, men tillräckligt mycket av det blonda håret har letat sig ur snodden för att lekfullt blända mig. Hennes hållning är som alltid stolt och rak, och jag inser att hon inte kommer att ändra sig, inte ångra sitt beslut. Hon är inte av den sorten som gör förhastade beslut, tänker jag samtidigt som hon stänger dörren bakom sig. Jag hör hennes klackar som klapprar mot stentrappan när hon skyndsamt ger sig av ut ur huset, och ut ur mitt liv.

Tandis och jag.

"Fy fan, det här var mycket värre än vad jag trodde!"

... Vill man inte höra när man ligger i tandläkarstolen med en spiralsug nertryckt i halsen, och bomullstussar som en jätteprilla under överläppen.

"Syster, hämta en bedövningsspruta till, det tar aldrig slut det här hålet" .

... Är en annan fras man inte vill höra sin tandläkare säga.

Man vill inte heller se sin tandläkare stanna upp och klia sig i huvudet, och säga: "Jag får nog lägga ett tillfälligt bandage, han klarar nog inte att göra färdigt det här på en gång."
Varpå jag säger:"Ge jö ja vicht", och han ser skeptisk ut, men fortsätter.

Det första som kommer ur hans mun som gör mig glad, är när han ropar in systern med orden, "kan du komma in och suga här."
Men det visar sig inte alls vara vad jag hoppats på. Hade det varit det, kanske det känts bättre att punga ut med 1200 spänn.

Nu lommar jag hem på darriga ben efter en timmes omild behandling, istället för vad jag minns utlovades förra gången som: "Bara det där lilla kvar då, det gör vi på en kvart."

Så kan det gå.

400.

Hey, 400 inlägg! Det måste firas lite tycker jag.

Här kommer därför två favoriter:

No.1, Jim Carrey som Morrison

No.2 , Jack Black - Dude (Okej, Tenacious D, jag vet, men Jack är ändå leadsinger, så det så:-)

Ja, det var väl det då.

Hej.

Och i julklapp önskar jag mig en ryggmassage.

Helst om man kunde få öppna den i förskott. Säg idag...typ. Vore bra.

Tack.

Sanningens sketprogram

Jag undrar varför, Pontus Gårdinger? Jag skulle kunna förstå det om det vore en ung människa som fick sitt stora brejk och leda ett eget teveprogram. Då skulle man kanske kunna tänka sig att sänka sitt omdöme till den nivån, förneka vad timman i teve leder till för dom som ställer upp.

Men när man är etablerad, hur kan man frivilligt sitta där och utsätta människor för offentlig förnedring? Det är obegripligt. Helt obegripligt.

Att se partners, syskon och föräldrar, vänner och arbetskamrater till den stolsbesuttne, sitta och vrida sig i plågor inför vad som kommer fram när Gårdinger vänder på de allra smutsigaste stenarna, får mig att tvivla på tillståndet i mediavärlden. Finns det inget ansvar alls längre? Handlar allt bara om tittarsiffror och pengar? Till vilket pris som helst?

Svaret är naturligtvis Ja. Och får mig att längta tillbaka till censurerad public serviceteve. Men var det inte dom som startade trenden med reality-teve, med Robinson? Jo, det är ju sant.

Kanske en tevevärld som bara består av UR då? Jättekul.


I övrigt undrar jag vad det var som fick Guns n'Roses platta att dröja så länge?

Och om jag börjar bli gammal, för jag blev gladare av att få fatt i Anna Ternheims nya. (Och tyckte den var bättre.)

Apropå teve, som ändå fick inleda den här posten, så kan jag säga att jag spenderat oförsvarligt många timmar framför den, oftast för att följa någon serie jag fastnat för. Favoriten har varierat genom åren, Seinfeld och Frasier tillsammans med Vänner har alltid sin givna plats. En annan serie jag följde slaviskt var Melrose Place. För att inte tala om Miami Vice.

Men fan vet om inte Californication tar priset. Just nu är det åtminstone min absoluta favorit. Utan tvekan.

Varför?

Det finns stunder i livet då inte solen skiner lika starkt. När dess strålar inte riktigt förmår tränga igenom och värma oss, så som vi behöver. För att kunna fungera, vara människor som ser och hör, känner och ja, lever. Man kan fråga sig varför, men det kanske är nödvändigt. För frågan är, om det alltid vore vackert väder, skulle vi uppskatta det då, på samma sätt? Att känna stark smärta är ett utomordentligt sätt att separera sig, inte bara från solen, utan det mesta av glädje. Tankar blir mörka, energin slutar pulsera och lusten gör sig osynlig. Varför? En berättigad tanke, men som sällan leder till något svar. Bara längre bort från solen.

Grattis pappa.

Jag sitter och skriver iklädd endast mina nya Salmingkalsonger och äter ekologisk choklad. Det är trots allt Fars dag, och ibland har marknaden sina ljusa stunder:-)

(Om inledningen skapade bilder i ditt sinne som får dig att må dåligt ber jag om ursäkt. Jag är mest varm, och du kan prova att tänka på något annat. Det finns bilder på både Brad P och Marcus Schenk om du letar på bloggen:-)

Igår var vi på kalas för att fira min Far. Inte nog med att det är just Fars dag, så är det så att han också fyller 70 år. Det känns obegripligt när jag skriver det, precis som när jag ser honom. Han ser i stort sett ut som jag alltid kan påminna mig att han gjort. Visst, mindre hårstrån, men i övrigt inte så stor skillnad. Faktiskt.

Han jobbar också fysiskt hårt i stort sett på heltid fortfarande, cyklar och sköter om deras eget hus. Den bohuslänska graniten, slipad av stundtals hårda, saltstänkta vindar har skapat en klippa som fortfarande står pall för väldigt mycket.

Min pappa tog inte mycket plats när vi växte upp. Trots att han alltid fanns till hands. Min mamma var en dominerande kvinna och han lät henne vara det. Eller låter. Dom är fortfarande gifta. Något som aldrig skulle fungera utan hans förmåga att låta små saker passera för att se den större vinsten längre fram. Jag gjorde misstaget förr att tro att han hade dåligt självförtroende och var ofta förbannad för att han lät morsan köra med honom. Så är det inte. Han är bara så trygg i sig själv att han inte behöver andras bekräftelse, han följer sina egna känslor och gör det han tror på. Han vet att min mamma inte är sån, och han älskar henne tillräckligt mycket för att ha överseende med det. Respekt.

Vi har färdats hundratals mil, nej tusentals, på väg till eller från matcher runtom i landet. Han missade aldrig en match, om, det så var i Göteborg eller i Guldsmedshyttan. Eller utanför Hamburg i Tyskland för den delen. Han var min evige följeslagare som lyssnade på mitt grinande, skällande eller klagande efter matcherna, alltid beredd att vänta tills jag var klar för att komma med något som gav mig insikt.

Jag har försökt tänka efter om jag någon gång varit rädd när min pappa varit med, men det har aldrig hänt, trots inbrott i Spanien och på andra resor, olyckor mitt i natten på Autobahn, eller att som barn vakna mitt i natten av att segelbåten slitit sig och ligger och håller på att slå upp sidan mot en bergvägg.

Han har aldrig varit den fräcka pappan som köpt en Porsche och snackat brudar eller kört fortast. Tvärtom. Volvo och diesel, tryggt gift och koll på hastighetsgränserna...vilket ibland kan driva en otålig människa (läs jag) till vansinne. Men det har faktiskt aldrig stört mig. Jag har aldrig önskat att min pappa var någon annan.

Jag tror ärligt talat att han är den snällaste människan i världen. Jag har aldrig hört någon säga ett ont ord om honom, tvärtom. Visst har han fått lida lite av det i karriären, men det tror jag faktiskt han struntar högaktningsfullt. Alla som visste något om den verksamheten visste också att hanskompetens var ovärderlig. Vilket bevisas av att det efter sju år sen pensioneringen fortfarande ringer någon varje vecka och ber om hans hjälp att lösa ett akut problem.

Och han gör det med glädje. Osjälvisk. Alltid beredd med en hjälpande hand. Det är ovanligt, och därför underbart att få vara med om.

Jag hoppas du stannar länge hos oss, pappa. Den här världen blir aldrig densamma när du lämnar oss, det finns inte många av din sort. Och vem som ska hjälpa mig med bilen, cykeln eller något annat, det har jag ingen aning om. Eller vem jag ska tänka på när jag blir rädd, och din hand inte längre är nära. Förhoppningsvis räcker det du givit även då. Ialla fall lite.

Jag älskar dig, Pappa.

The Big O.

YES!!!

Tack Amerika. Hope is restored.

Vaknade klockan fem. Det är väldigt tidigt det. Tror jag går och lägger mig lite till. Jo, jag gör det. Herrå.

Sängkamrater

Det finns ganska många kort på mig som barn, vissa med rufsigt hår och sömndruckna ögon. Det finns faktiskt ett sånt från varje år på dagen 14 april, nämligen min födelsedag.

Där finns tårta, kakor, saft, två extremt trötta tonårsbröder, en alltid lika irriterande morgonpigg pappa...och ett paket som alltid innehöll samma sak: fotbollsskor. Visst fanns det några andra paket också, men det där var det som alltid fanns där. Inklusive benskydd.

Eftersom min födelsedag inföll i samklang med den årligt stundande seriepremiären var det väldigt förnämligt att få nya, svarta, läderdoftande dobbskor att beträda den nyklippta gräsytan med. Nya skor, nya förväntningar.

Jag brukade sova med skorna bredvid mig i sängen första natten. Kanske lite konstigt, men det kändes rätt då. Och som barn struntar man ju i vad som anses rätt. Man gör det som känns bra.

Även om det var längesen jag spelade själv tycker jag fortfarande väldigt mycket om att besöka sportaffärerna och plocka ner, vrida och vända på årets modeller av fotbollsskor- Stoppa ner näsan i och känna doften. Sluta ögonen och se sig själv springa ut på den gröna planen, doften av nyklippt gräs och liniment i näsan, det underbara ljudet av vristen som träffar bollen med ett lätt smaskande och se den flyga genom luften och hänga för en kort sekund i nätmaskorna innan den retfullt trillar ner på marken bakom den svärande målvakten...

Idag gick jag dit, vände och vred, och tog ett par. För nu har jag en anledning igen. Visst, jag är tränare, men vadå, man måste visa dem, eller hur? Då krävs bra utrustning så det inte blir fel naturligtvis. Viktiga saker.

Får se om de får sova i dubbelsängen i natt...