Talang 2009

Ju mer jag läser, och ju mer jag skriver, blir det bara tydligare och tydligare: Fan vad svårt det är.

Jag tror starkt på det faktum att vi föds med vissa gåvor. Att skriva är en sådan, likaväl som att kunna sjunga, spela golf, ja det mesta egentligen.

Vad man sedan gör med dessa gåvor för att utveckla dem tror jag är upp till var och en. Ingen blir Tiger Woods utan slita för det. Ingen vinner Nobelpriset i litteratur utan att pressa ut maximalt av sin skrivargåva.

Jag insåg tidigt att jag var bra på sport. Förstod hur man skulle göra. Det fanns en naturlig dragning, och det tror jag är grundläggande för dem som blir framgångsrika inom sina respektive områden; att våga följa den naturliga kärleken till det vi känner en stark dragningskraft att syssla med.

Nu blev ju inte jag något fotbolls eller hockeyproffs. Men jag tränade hårdare än de flesta av mina kompisar, och jag tog de chanser jag fick. Jag tycker jag gjorde det mesta av mina idrottstalanger. För det är inte alla som är ämnade att bli Zlatan eller Glenn Strömberg, det får man inte heller glömma.

Men att göra sitt bästa med det man har, det är väl själva kärnan i det här resonemanget. Vart det sedan bär, beror förutom vårt eget arbete också på yttre faktorer, saker vi inte styr över.

Kalla det ödet eller vad du vill. Det spelar inte så stor roll, det viktiga är att jobba på att vara redo när det händer.

Jag tycker om att skriva, så jag jobbar på det.

En soccerdads diary

Lördag.

Äntligen ledigt efter en tuff men rolig vecka.

Ledigt? Nja, vet inte om man kan säga det. Seriepremiär borta mot Häcken, start 10.00, samling kvart i nio.
Hemma igen kvart i tolv för en smörgås och klädbyte.

Samling med tjejerna igen kvart i ett på invigningen av Gamla Ullevi, för att arbeta som volontärer. Hemma 21.30. Somnade gott.

Vädret var exceptionellt bra, vi fick träffa kändisar och springa på Gamla Ullevis nya gräsmatta, krama Amy Diamond och Pia Sundhage, otroligt sympatiska.
Fick också njuta av ett gäng överförfriskade damer som vrålade "vinka Järka vi vill se", med en frenesi endast alkohol kan uppbringa. I det läget är göteborgska en av de fulaste dialekter jag kan komma på. Men endast då :-)


Det som från början var ett skönt sätt att umgås otvunget med fotbollen igen, har vuxit likt en deg med för mycket jäst. Tio stycken har blivit i dagsläget 24, och det är svårt att få till en vettig träningsform. Men det jag har jobbigast med är det faktum att vi bara får vara 14 på matcherna, vilket innebär att många får stå över. Förra året fick vi knappt ihop fullt lag flera gånger. Vi ska fundera ut ett bra system för att alla ska få känna sig delaktiga. Tyvärr är rättvisa inte helt möjligt i idrotten i alla lägen. När man är tretton är det inte alltid lätt att förstå.

Men vi får väl ta det som ett tecken på att det är en bra verksamhet. Ingen har slutat, flera kommer till hela tiden. Roligt naturligtvis.

En dag i idrottens tecken ska naturligtvis också följas av god och sund mat för att orka.

Menyn igår:

Mackor till lunch.

Middag på Max.

Chokladboll och dricka.

Korv med bröd.

Idag: Närhet till toaletten, inte en önskan, ett krav.


Ha en skitbra söndag.

Big helmet

"Har du köpt ny cykel Johnny? Den var riktigt fin du".

En av mina grannar följer mig och cykeln ut på väg mot en liten tur i solskenet. I handen håller hon sin son, Nils. Vi småpratar över gården om ditten och datten, till exempel hur skönt det är att cykla. Plötsligt säger hon:

"Men varför har du ingen cykelhjälm för?"
Jag hummar lite och muttrar något ohörbart. Då följer hon upp med: "Jag brukar säga att dom som inte har hjälm har inte något att skydda."
"Nä, där slog du nog huvudet på spiken", säger jag och hoppar upp på cykeln och drar iväg, för att slippa konfronteras med Nils frågande blick.

En halvtimme senare ligger jag blödande på asfalten. En hastigt uppdykande bil, skymd sikt och rullgrus. Dålig kombo.

Det blev att ta sig hem och skölja rent blodiga kroppsdelar. Inget brutet, men rejäla skrapsår och en söndersliten vårjacka.

Men cykeln klarade sig utan en repa.

Och som tur är, även mitt lilla huvud.

Imorgon ska jag köpa hjälm. Jag lovar Nils.

"Rabatt? Nä det har vi inte här."

Jag gillar egentligen inte böcker om skräck.

Men jag gillar Stephen King. Hans sätt att skriva, att berätta historier, att bygga meningar. Det är anledningen till att jag väljer att trotsa min rädsla för rysare och ge mig på ännu en "tjockis" av skräckmästaren själv.

I fredags skulle jag hämta min cykel, en produkt av min födelsedag som gick av stapeln i tisdags. (Tack K för att du kom ihåg mig. Och Anders naturl-ja just det, du glömde ja...:-)

I alla fall, jag åkte dit på lunchen för att förvissa mig om att den skulle vara monterad och klar till eftermiddagen. "Ja det är lugnt, vi har trettio stycken färdiga på lagret", säger killen med stora frisyren. "Är du helt säker, för jag kommer ta bussen hit", säger jag.
"Absolut, inga problem."

Efter jobbet åker jag hem, ställer bilen, tar bussen in till stan, byter till spårvagn och går resten av vägen. Glad i sinnet och inställd på en härlig cykeltur i solskenet möts jag av en väldigt ung man och ber honom hämta fram cykeln jag vill ha. Han försvinner ut på lagret, dröjer länge, men dyker upp tomhänt. "Var det en herr eller damcykel du ville ha?"

Jag försöker vara vänlig och svarar: "En herrcykel, tack."
Han vänder på klacken och försvinner in på lagret igen. För att dröja ännu längre.

Och slutligen stå han där. Utan cykel. "Det finns inga."
Jag känner hur det börjar pulsera i min fredagströtta kropp.
"Vad fan säger du? Jag var här tidigare idag och din kompis sa att det fanns 30 cyklar klara." Jag fortsätter med att förklara hur jag tagit mig dit och hur det kommer kännas att åka hem tomhänt. Han får en idé

"Vi kollar därute, det kan finnas någon där." Och det gör det. En visningscykel som antagligen fått sina växelreglage mer hanterade än...ja, hur som helst, väl begagnad tror jag den är.

"Du, då får du ge mig en bra rabatt om jag ska ta den där", säger jag.

"Nä, det kan jag inte", flinar han.

Jag står på mig. Han med. Alla mina förslag till kompensation skjuts ner från höften.

Min resa hem går till på samma sätt som dit. Fast mindre upprymd och förväntansfull.

Nåväl, nu ska jag ut och cykla. Igår köpte jag en annan cykel. På ett annat ställe.

Med rabatt.

Bara så.

Ibland tar orden slut.

Varför skulle någon vilja läsa det jag skriver? tänker man. Eller jag gör det, men skulle nog gissa att det finns fler som känner så.

Och så, helt plötsligt kommer det tillbaka igen, lusten att dela med sig. Lustigt.

Jag har sedan i somras skrivit så himla mycket att det inte funnits något bläck kvar i pennan. När jag också började på mitt nya jobb, ja då fanns det inte mycket varken tid eller energi över. För jag är ju också fotbollstränare. Om du missat det.

Det är ren lycka att bara vara där. Att se dessa flickor, inte bara utvecklas i racerfart som spelare, utan även som människor.

Men visst blir man stolt när de spelar så fint som de gör nu. Emellanåt kan jag nästan få en liten tår av stolthet.

Annars är jag väldigt engagerad, försöker fylla dem med positiva saker när målen trillar in, peppar, tjoar, instruerar. Det ger inga pengar, men jag har aldrig fått mer ut av något annat jag gjort. Snart börjar serien, det ser jag fram emot.

Nu är det lov, och eftersom jag jobbar på en skola är det lugnt. Väldigt lugnt. Därför passar jag på att skriva lite, innan jag ska gå och träffa rektorn...oj, om fem minuter!

Ha en bra dag.

Kärlek eller vår?

Tänk om kärlek vore lite enklare. Om det fanns ett sätt att lära sig. Att älska. Hur man blir älskad.

Det finns böcker om kärlek. I mängder, hyllmeter efter hyllmeter.

Filmerna är knappast färre till antalet. Vet inte om jag sett någon film, oavsett genre, som inte någonstans stannar till vid sökandet och finnandet, förhoppningsvis, efter kärleken.

I den fiktiva världen ter det sig så enkelt. Visst, det börjar alltid med olika former av förvecklingar och hinder, men till slut står de där och tittar varandra djupt i ögonen innan det hela förseglas med en kyss. Ridå. Happy ending.

I det vi kallar verklighet är det inte alltid lika lätt. Det är bara att titta på hur alla datingsiter lever på alla ensamma människor som också vill vara så där lyckliga. Som på film, eller i boken.

Tillsammans. DÅ blir vi lyckliga och hela. Men är det så?

För när vi väl träffat någon och bildat ett par, står det inte länge på innan gnället börjar. Letandet efter fel. Är det bara ett sätt att hitta en väg ut? Jag har en god vän som gör precis så. Varje gång någon kvinna visar intresse börjar han stapla alla fel och brister i en allt annat än otydlig hög.

Jag tror jag längtar efter kärlek. Kanske till och med är det så att jag saknar den. Som sagt, jag tror det. Och jo, det finns ett föremål för mina känslor. Eller så är det bara den spirande våren som pockar på uppmärksamhet.

Schh

"Schh", sa hon och satte pekfingret framför munnen. Där i den mörka natten såg han den lilla rökpelaren som följde med hennes andedräkt ut. Han såg de röda läpparna i det svaga ljus som fortfarande spelade över hennes ansikte. Hon pekade ut mot fältet bakom honom och han svängde motvilligt runt, för det innebar att han samtidigt fick tvinga blicken att lämna henne. Ögonen ville dröja vid de små rynkorna som bildats under hennes ögon, eller kanske ta sig en utflykt över de mjuka kinderna ner över den markanta hakan...

"Ser du något? Fan, koncentrera dig lite nu" sa hon tyst men hårt.
Han rycktes ur sitt transtillstånd och försökte fokusera ut i det kompakta mörkret. Eventuellt tycktes det som ett knarrande läte var på väg mot dem. De såg på varandra, och det var nog så att det inte var någon fantasi. Han måste hittat dem, hur otroligt det än verkade. Det var inte bara kölden som fick dem att stelna, skräcken var en minst lika stor faktor.
Han tog hennes hand, kände hur den skakade, och försökte gjuta lite uppdiktat mod i den genom att hålla den så fast och stilla han förmådde. Hon tittade honom i ögonen, och han kunde både se och känna skräcken därinne i den minimala, dåligt isolerade boden, långt från hjälp och räddning.

"Titta på mig", sa han och försökte låta stadig. "Det finns bara en utväg, och jag vet att du inte kommer tycka om den, men så här blir det. Om bara sekunder är han här. Då är det över för oss båda. Vi har bara en chans och den ska vi ta. Jag kommer ta spaden och rusa ut och möta honom. Samtidigt springer du åt andra hållet, och du stannar inte, oavsett vad du hör, fattar du? Du springer tills du är på vägen, och sen fortsätter du tills du är i säkerhet, okej?"

"Men.."
"Inga men, det finns ingen tid för det." Han tog hennes ansikte i sina händer, tog mod till sig och kysste henne på munnen. Hon såg förvånad ut, men gjorde inget motstånd. Han backade två steg och tog spaden i ena handen och satte den andra mot den skeva furudörren.
"Spring åt vänster, se dig inte om, bara spring, lova mig det" sa han och mötte hennes skrämda ögon, men hon nickade och slöt upp bakom honom. Han log mot henne, viskade något ohörbart, för att sedan vräka upp dörren och rusa med full kraft rakt ut i mörkret.

Lisa sprang. Hon sprang så fort hon förmådde i den djupa snön där vid iskanten, det pulserade så hårt i hennes öron att hon för en stund var övertygad om att hon blivit döv. Ända tills hon hörde skriket. Det skar genom den mörka natten likt en illa stämd gitarr, det var så skrämmande att hon bröt sitt löfte och stannade. Det var över på några sekunder och tystnaden slöt sig om henne igen, likt ett vakum med locket på. Var det inte någon som var på väg mot henne där genom snön? Var det Jonas? Hon tyckte sig se hans jacka därute, och glädjen bubblade upp inom henne. Hon tog några hastiga steg ut i mörkret innan hon insåg sitt misstag. Visst var det Jonas jacka. Men inte han som bar den.

Läsa?

Hej. Här är jag.

Jag jobbar. Och sover. Om ni undrar.

Jag undrar om du vill läsa lite? Jag är på kul med och tävlar med ett alster på den här platsen: http://www.kapitel1.se/johnny-martinsson/-markesbogen--

Om du har tid över skulle det vara roligt om du hade tid att rösta och kanske skriva en kommentar också.

Ha det gott.

Jo...

Det finns många saker jag vill tacka mina föräldrar för. Som till exempel deras aldrig sinande tro på mig, även i stunder då jag hittat på de mest dumma saker. Eller kanske allra mest då.

Eller något som är extra aktuellt just nu, då jag är på en ny arbetsplats; Förmågan att passa in. Eller social kompetens kanske det kallas mer modernt. Jag vet inte hur många gånger jag hört "det känns som du varit här hur länge som helst." Men det hänger kanske ihop med att jag själv känner så.

Det kan också hänga ihop med min önskan att vara till lags. Hur gärna jag vill att alla ska tycka om mig. Något som tyvärr inte tillhör de saker som är på den positiva sidan från min uppväxt.

Det är förrädiskt, för det är ju så skönt att känna sig populär och omtyckt. Men det har ett pris, och inte sällan kan det priset innebära att man grävt en så djup håla för sig själv att man måste lämna hela partyt, för det går inte att komma ur annars.

Så där ser det ofta ut med relationer. Man går ut så hårt och är så härlig, att till slut inser man att det kommer inte funka när man inte orkar vara Superman längre. Då drar man. Inte genom att springa ner i telefonkiosken och byta om till blå-röda trikåer, nej, man bara går.

För alla som haft föräldrar som kontrollerat barnen med känslostyrning istället för tydliga gränser, kan nog känna igen sig i sökandet efter andras gillande. Och ett varierande mått av självdestruktivitet, träning, mat, droger, hur det valet går till vet vi nog för lite om.

Men att vi plågar oss själva i jakten på omvärldens uppskattning är nog en känsla många kan skriva under på. Och jag är nog inte ensam om att förundras över, och på avstånd beundra dem som inte verkar bry sig ett skit om vad andra tycker, oavsett hur de reagerar på vad de säger. De kan titta sin motpart rakt i ögonen och säga exakt vad de känner, tycker och vill. Lite som barn gör. Innan världen talar om för dem vad som är rätt och fel. Oavsett hur det känns inuti.

Jag brukade träna mig trött. Sönder och samman. Min kropp säger det idag, att "du körde för hårt med mig din klantskalle, då när du var yngre. Nu får du skylla dig själv." Och den har såklart rätt. Kroppen ljuger aldrig. Behandlar vi den illa, då svarar den på det. Behandlar vi den väl, ja då...ja du fattar.

Men det hjälper inte att äta nyttigt och tänka skit. Det är i huvudet förändringen sitter. Det är åratal av träning, ledd av dem som vi hade omkring oss under den större delen av vår uppväxt som påverkar oss under resten av vårt vuxna liv. Ibland gjordes det i välmening, som i mitt fall, och tyvärr, vissa föräldrar väljer att vara medvetet elaka. Tyvärr.

Oavsett vad det beror på, blir följderna ungefär de samma. Självdestruktivitet. Så mycket talang och kärlek som går förlorad på grund av föräldrars okunskap. Vilket onödigt lidande och slöseri.

Men det går att förändra. Det går att göra saker bättre. Det går att må bättre. Det är skönt att veta tycker jag. Och jag förstår dem som inte orkar gå igenom allt det arbete det innebär att komma till en plats där det är bättre. All respekt till er och det ni behövt gå igenom i era liv. Ingen borde behöva utsättas för det. Men jag hoppas att ni kommer fram till den eller det som kan hjälpa er att börja läka. Få er att inse att ni är bra. Oavsett vilka val en vuxen gjorde när du var liten.

En bok som jag älskar, och som fick mig att börja studera hypnos, är "Många liv, många mästare." Den är skriven av Brian L.Weiss, en framstående psykiatriker i USA, som beskriver sitt arbete med ung flicka, och på grund av att inget annat hjälper bestämmer sig för att använda hypnos. Det är i år 20-årsjubileum för den boken, och har du inte läst den gratulerar jag dig. Jag har vänner som varit inbitna ateister som efteråt kommit och sagt, "jag har ändrat mig, den fick mig att ompröva allt jag trodde på."

Och när du sen känner dig redo kan du gå vidare till den senaste, den heter "Same soul, many bodies." Den är kanske den viktigaste jag läst. Tillsammans med "Hemligheternas bok", av Deepak Chopra.

Så, kära vänner. Tack för idag.

Så...

Barcelona är totalt överlägsna. Frågan är om något lag har en chans att ens spela jämnt just nu. Jag tror inte det.

Och Leo Messi. Mamma mia.

I övrigt är jag fortfarande väldigt förtjust i filmen jag såg. Till min glädje fick den också välförtjänta hyllningar i pressen också. Gott.

Just nu är jag väldigt förtjust i Beyonce. Har väl gillat någon eller några låtar tidigare, men den senaste skivan är makalöst bra. Tycker jag alltså.

Skrattade gott när jag såg Golden Globe-galan, där Tina Fey tog emot pris för sin serie 30rock, en serie som är rätt kass tycker jag personligen, men hon passade på att ta tillfället i akt att be alla dem som skriver massa hatmejl to fuck off, hon drog också deras påhittade alias i direktsändning. Kul grepp.
Att David Duchovny blev prislös är en skam. Men men, Paul Giamatti vann så det är väl okej.

Beyonce får väl avsluta då. Ha det gott.

B. If I were a boy

Benjamin Button

Wow.

Om du bara ska se en film till, i år eller på mycket länge, missa inte Benjamin Buttons otroliga liv.

Brad Pitt och Cate Blanchett.

Känslor "en masse."

Både jag och min biobesökarvän är stora konsumenter av film, och vi kunde inte komma på en film som berört oss mer. Jag tror faktiskt att det är den bästa filmen jag sett på bio. Jo, jag säger nog det.

Superlativ. Stora ord. Ja, men ibland är det berättigat. Som i det här fallet.

Ett uppåt tack.

Har du tappat lite energi så här efter alla helger och ledighet, mat, med mera? Då ordinerar jag en dos av Keane (kanske eventuellt kompletterat med en tarmsköljning:-).

För att underlätta och bidra till att du sprider gott humör omkring dig bifogar jag en länk. (Tarmsköljningen får du ordna själv om du känner det behovet.)

Varsågod.

Keane-Spiralling

Happy new year!

Jag...skulle bara önska Ett Gott Nytt År!

Kram på Er.

Tillbaka.

Han svängde in på vägen som så många gånger förr. Även om det var längesedan kändes det lika naturligt som det alltid gjort. Bilens hjul knastrade mot gruset som låg kvar på asfalten när han rullade sakta framåt, för att plötsligt stanna. Han hade bävat för den här stunden. Att närma sig huset bakom nästa häck, utan att dom väntade där när han klev ur. Det var en av anledningarna till hans plötsliga flytt till Miami. Att det skulle suddas ut, så att den här stunden inte skulle göra så ont. Fåfängt. För nu när han befann sig här var det lika jävla smärtsamt som om han aldrig rört sig utanför det lilla samhällets gränser. Fyra år i USA hade inte hjälpt ett skvatt. Fast, visst hade han haft roligt. Ja herre min gud, tänkte han och lät vänsterfoten bli lättare över kopplingspedalen, vilket fick den hyrda Volvon att sakta röra sig fram, för att slutligen stanna på vändplatsen framför huset.

Han hade stått parkerad där många gånger, men inte under de här premisserna. Då hade han antingen bott här, eller kommit för att hälsa på, som vuxen. Han kände hur pulsen ökade och andningen blev grund och stötig. Han slöt ögonen i ett försök att centrera sig. Det var lönlöst. Han öppnade bildörren, sträckte på sig och släppte ut lite gas som samlat sig i systemet på vägen dit. Han hade tros allt varit på väg i över ett dygn. Så länge sedan var det han lämnade värmen och famnen i Miami. Det krasade under fötterna på honom när han gick över den grusklädda uppfarten mot husets köksingång. Två cyklar och en silverfärgad V70 skvallrade om att de andra var på plats. Utan att se in genom garagefönstret tryckte han ner dörrhandtaget och steg in i hallen. Det såg precis likadant ut som han mindes det. Och luktade likaså. Ögonen fylldes upp och halsen blev till en tjock klump. Han bet ihop, svalde undan klumpen och förträngde tårarna, och sköt upp innerdörren till köket.

Där satt de, hans två bröder och den enda systern. Röken låg tät över bordet, det luktade illa av den. Han gick genom köket och ryckte upp fönstret för att vädra. Nu fick han en anledning till tårar. De tittade förvånat på honom, hade tydligen missat hans entré.
”Hej brorsan”, ropade Annika och flög upp från sin plats och slängde sig om halsen på honom. Hon hade alltid varit mest för det där, kramar och visa känslor. Han kramade hennes beniga kropp och tänkte att livet farit fram hårt med henne.

”Hej syrran, skönt att se dig”, svarade han. För det var det. Han hade alltid älskat henne, och hon honom.

”Hallå grabben”, sa Jonas och gav honom en kram. Mellanbrorsan hade alltid varit stabil, och deras relation var som alltid, bra.

”Tjena Jonas”, sa han och kramade honom hårt tillbaka.

Kvar vid bordet satt Anders, den äldste i syskonskaran. Deras relation var allt annat än bra. De hade egentligen aldrig riktigt fungerat ihop. Varför var svårt att säga. Vissa saker var bara som de var. Han var också avundsjuk på sin lillebrors framgångar. Att han valt att flytta till USA ansåg han vara ett svek av gigantiska proportioner. Johan gick fram och sträckte fram handen till sin äldste bror, som fattade den och kramade lite onödigt hårt. Som för att visa vem som fortfarande var kungen här. Oavsett om nu lillebror var framgångsrik författare och mångmiljonär, och bodde i Amerika, så var det inte så att han skulle komma här och tro att han var något. Vilket han aldrig påstått, men som ofta antyddes att så skulle vara fallet, från storebroderns håll. Han var ensam om att tänka så, men det struntade han i. Därför klämde han nu extra hårt runt sin lillebrors mjuka författarnävar, som såg nästan overkliga ut i hans grova, skitiga arbetarnävar, som trots ivrigt intvålande antagligen skulle behöva skrubbas i lut för att en gång för alla bli som i originalutförande. Slutligen släppte han, med ett belåtet leende efter att ha konstaterat att lillebror var medveten om vem som var herre på täppan.

Johan Rickard Magnusson, född den 15 april 1965, drog ut den lediga stolen och sjönk ner på den. Osäker på om det berodde på resan eller situationen, men ändå medveten om att rummet gungade. Han tog en av ölburkarna på bordet, öppnade den och drack nästan hela innehållet i ett svep innan han ställde ner den på bordet framför sig. Han öppnade en till, tog ett par klunkar och ställde ner den. När han tittade upp igen hade rummet stannat. Som genom ett trollslag kände han sig också vid mycket bättre mod, och vid en helt annan vigör. Fullt medveten om att det var lånat mod, men det struntade han högaktningsfullt i just nu. Den här stunden var vad den var, och den krävde så mycket av honom att det var på gränsen till hans kapacitet. Att fuska lite kändes inte på något sätt fel.

Wow.

Ni visade precis vad jag menade, hur glad jag varit, och är, att jag började blogga. När jag läser era kommentarer blir jag alldeles varm och glad inombords. Ni är den allra godaste sidan av Internet som fenomen. Tack.

Och igår var en riktigt rolig dag. Jag var på stan med min dotter som ringde och ville ha med mig på rean. Efter det åkte vi hem till deras hus, och min före dettas man hjälpte mig stämma gitarren innan han, jag och min dotter jammade en god stund i hans musikstudio. Coolt va?

Kvällen avslutades med att jag åt middag tillsammans med hela familjen, där deras femåriga dotter absolut ska sitta bredvid mig, något min dotter storsint bjuder på. Jag passar på att leka av mig lite med den lilla lintotten när jag får chansen. Och min sjöjungfru var den bästa julklappen, så det så :-)

Trots allt är jag glad att vi kan umgås på det sättet, och eftersom vi inte kunde leva tillsammans så måste jag erkänna att jag inte kunde hittat på en bättre lösning om jag så fått skriva den själv. Hennes man och jag är riktigt goda vänner, min före detta och jag slåss förvisso ibland så stickorna ryker, men det finns ändå en ständigt närvarande kärlek och respekt. Om inte annat räcker det ju att kasta en blick på vår underbara dotter. Om man skulle glömma sig alltså.

Ha en skön dag.

Okej.

"Pappa, mamma ringde och undrade när jag skulle komma, så jag åker dit ikväll."

"Okej", svarar jag.

Men det känns inte okej, utan jag börjar gråta därute i köket. Jag gör ett fåfängt försök att dölja det, men inser att det inte går, och jag har faktiskt inte heller någon lust att göra det. Så jag snörvlar en stund och när min dotter frågar, "Gråter du pappa?", så svarar jag "Ja, det gör jag."

När hon sedan undrar varför skulle jag kunna ange flera skäl, som mycket väl kunde vara anledningen: att jag är helt slut efter julruschen, efter all spänning inför beskedet om jobbet, att behöva ringa och göra en annan person som gav mig ett annat erbjudande väldigt besviken...Och säkert spelar alla de där skälen in, men sanningen är en annan. Så jag väljer den, och svarar:
"Jag är ledsen för att jag inte trodde du skulle åka till din mamma idag. För att jag älskar när du är här, och när du går längtar jag tills du kommer nästa gång. Om det är något fel i det säger jag förlåt, men det är trots allt sanningen."

Och naturligtvis börjar hon också gråta, och vi kramas, hårt och länge. Jag är helt enkelt trött och jag blir väldigt känslig då. Men det är inte många dagar hon sovit hemma hos mig den här hösten, och jag saknar henne. Förr hade jag bitit ihop för att inte ge henne dåligt samvete. Nu tänker jag, att om hon är stor nog att bestämma var hon skall bo, då borde hon vara stor nog att se sin pappa gråta. Jag låtsas inte längre. Jag spelar inte spel. Jag är ingen supermänniska, inte som pappa, inte som son, inte som partner, inte som vän. Men jag är den jag är, och jag gör så gott jag kan.

För inte länge sedan hade inte vilda hästar kunnat släpa henne härifrån. Nu, medan hennes far kämpar med att inse att den lilla flickan börjar bli en ung dam, gläds hennes mamma över att ha fått en mer jämlike som delar fler av hennes intressen. Intressen som hennes far inte alls kan eller vill matcha. Smink och kläder till exempel. Brr.

Sedan jag kommit närmare mig själv har jag också allt svårare att hålla inne med vad jag tycker. Vad som förr varit omöjligt att uttrycka med risk för att göra någon ledsen eller besviken, förefaller nu nästintill omöjligt att hålla tillbaka. Vilket ledde till att jag lyckades att tillfälligt sabotera julstämningen vid två tillfällen, bara för att jag sa vad jag tyckte. Kanske bör tilläggas att i min familj skyr man konflikter i största möjliga utsträckning.

Men eftersom jag är jultomte vid två tillfällen i full mundering under julaftonskvällen, samt det faktum att jag är lillebror, så kommer jag undan med det. Och eftersom jag kunde argumentera för vad jag menade blev det bra. På riktigt.

Jag vet att jag lovade henne att det skulle gå över, men det stämde inte. Inte ännu. Därför tänkte jag att jag skriver lite här istället. Det kanske fungerar. Jag hade sett fram mot en mysig kväll med godis och Johhny Depp på teven, men det är inte samma sak när den man älskar inte sitter bredvid. Barnsligt va? Kanske, men det är ändå så det är.

God Jul, kära vänner.

Jag vet inte varför jag fortfarande har kvar bloggen. Eller jo, det gör jag, för det är för att hålla kontakten med er som hälsar på. Jag tycker om Er.

Det är inte så att jag inte har inspiration att skriva. Tvärtom. Sedan i somras har jag skrivit ungefär 190ooo ord. Eller drygt 1 miljon tecken.

Jag säger inte det för att tuta i mitt eget horn, bara det att det kanske förklarar varför lusten att blogga inte riktigt finns. Men å andra sidan känns det skönare att ha en blogg nu, när det bara är ett skönt sätt att kommunicera med goda människor.

I övrigt:

I morgon är det julafton. Gran, ljus och paket är på plats. Bara snögubben kvar. Och han med skägget.

Igår var jag på en otroligt rolig spelkväll. Inte sällskapsspel som jag kan tycka är riktigt tråkigt. Nej, Guitar Hero 3. Med hela bandet, gitarr, bas, trummor och sång. Tillsammans med tre musiker kunde det kännas lite kymigt. Men jag greppade micken och körde Bon Jovi och Lenny Kravitz så svetten stänkte. "Måste ha, ge mig", som det brukar heta på modebloggarna.

I fredags fick jag ett nytt jobb. Efter flera intervjuer och många sökanden var det riktigt, riktigt roligt. En väldigt uppskattad julklapp, kan jag säga. På skola, med gymnasieungdomar.

Så, där har vi det. Jag önskar er alla en God Jul och ett Gott Nytt hår. Kram.

Legenden om cykeln

Hans glada ansikte och upphetsade förtjusning borde jag naturligtvis delat, jag, hans bäste vän. Men trampandes strax bakom och seendes hans lilla rumpa åka från sida till sida, en nödvändighet då det annars är omöjligt att nå tramporna, är jag mest irriterad och störd.

Vi är tio år och min bästis T har precis fått sin nya cykel. Eller cykel, nej det skulle jag nog inte kalla det, framför allt inte då. Det är som om han svängt in och parkerat en Ferrari på vår uppfart; en 10-växlad racercykel med bockstyre. Större kunde det inte bli, inte på den tiden. Att den var minst ett par storlekar för stor kunde vem som helst med någorlunda ögonmått snart räkna ut, men det brydde han sig föga om. Bara han fick lite hjälp att komma upp på sadeln så.

Efter vår lilla tur runt området i den nedåtgående solens skuggor, svängde jag in på min gata och vinkade hej. När jag ställde in min cykel i garaget blängde jag surt på den. Ett par månader tidigare var jag stolt som en tupp, då när jag tog jungfruturen på min blåmetallic Mustang, även den med bockstyre faktiskt. Men bara tre växlar. Jag slängde en föraktfull blick på den och släckte lyset och gick in.

Något senare var vi mer eller mindre tvingade att delta i Tjörn Runt på cykel, fem vidriga mil i konstant motvind. Det hade något med vårt fotbollslag att göra, kanske sponsring eller så. Mr T var segerviss, med all rätt. Med sin tioväxlade racermaskin skulle han antagligen köra skiten ur oss andra. Om hans röv skulle orka med glidandet fram och tillbaka förstås.

Efter knappt femhundra meter blev det klungstopp, och T gick i marken. Hårt. Det blev inget mer cyklande för honom den dagen. Faktiskt inte alls. Ja inte på den cykeln åtminstone. På något mystiskt sett försvann den och sågs aldrig till igen. Ibland har vi andra frågat oss om det bara varit en illusion, något vi drömt. Men nej, för många minns den. Men dess öde vet vi fortfarande inget om.

Och jo, jag kom i mål, till slut. Antagligen var det där min aversion mot cykling föddes. På en karg, bohusländsk stenklump kallad Tjörn.

På en måndag.

Jag vet inte exakt när det hände. Ärligt talat vet jag inte överhuvudtaget. Inte för att jag inte försökt söka mig bakåt i tiden, för att om möjligt landa i känslan som bar henne fram till beslutet.

Det jag funnit mest sannolikt var under resan till Hamburg, då vi befann oss på tåget ner till Helsingborg, och de tunga, blöta molnen hängde likt grå, droppande tvättsvampar som skydd för solen. Men plötsligt bröt strålarna igenom och bländade mina ögon, slickade mina läppar och kinder och avslöjade varje liten vrå av mitt åldrande ansikte.

Kanske var det då hon insåg att tåget inte borde fortsätta längre, att det enda rätta vore att resa sig och hastigt dra i nödbromsen, eller åtminstone kliva av vid nästa hållplats. Utan någon form av bagage vid handen.

Det enklaste vore naturligtvis att fråga henne rakt ut, men svaret vore knappast till mitt gillande, så jag valde att avstå. Då har jag trots allt fortfarande chansen att komma fram till en anledning, som även om den inte förändrar slutresultatet, ändå kan kännas acceptabel för mig, inuti.

Hennes nacke är relativt lång och om inte annat mycket stilig. Håret är uppsatt i en elegant knut, men tillräckligt mycket av det blonda håret har letat sig ur snodden för att lekfullt blända mig. Hennes hållning är som alltid stolt och rak, och jag inser att hon inte kommer att ändra sig, inte ångra sitt beslut. Hon är inte av den sorten som gör förhastade beslut, tänker jag samtidigt som hon stänger dörren bakom sig. Jag hör hennes klackar som klapprar mot stentrappan när hon skyndsamt ger sig av ut ur huset, och ut ur mitt liv.

Tandis och jag.

"Fy fan, det här var mycket värre än vad jag trodde!"

... Vill man inte höra när man ligger i tandläkarstolen med en spiralsug nertryckt i halsen, och bomullstussar som en jätteprilla under överläppen.

"Syster, hämta en bedövningsspruta till, det tar aldrig slut det här hålet" .

... Är en annan fras man inte vill höra sin tandläkare säga.

Man vill inte heller se sin tandläkare stanna upp och klia sig i huvudet, och säga: "Jag får nog lägga ett tillfälligt bandage, han klarar nog inte att göra färdigt det här på en gång."
Varpå jag säger:"Ge jö ja vicht", och han ser skeptisk ut, men fortsätter.

Det första som kommer ur hans mun som gör mig glad, är när han ropar in systern med orden, "kan du komma in och suga här."
Men det visar sig inte alls vara vad jag hoppats på. Hade det varit det, kanske det känts bättre att punga ut med 1200 spänn.

Nu lommar jag hem på darriga ben efter en timmes omild behandling, istället för vad jag minns utlovades förra gången som: "Bara det där lilla kvar då, det gör vi på en kvart."

Så kan det gå.