I believe...

Min kropp gråter ibland. Sparkar och skriker. När jag inte sköter mig.

Ibland har jag tänkt att "fan, jag skiter i det nu, jag er upp. Orkar inte mer."

Men sen tänker jag på allt jag älskar i den här världen. Alla jag älskar. Människorna. Då känns det bättre.

Det är klart det finns stunder när man inte orkar tänka så. När man bara vill vara själv. Gömma sig. Dra täcket över huvudet och bara önska att det där försvann.

På något sätt går det vidare. Efter tårarna, efter smärtan, efter att ha förbannat världen en stund. Vad har man för val, liksom?

Jag har den goda turen att ha förmågan att se lycka i små saker. Som haft turen att omges av människor som kan lyfta mig när jag faller och slår i. Något som säkerligen räddat mig många gånger.

Ibland har det kommit människor i vägen som stått för det motsatta. Som velat suga ut de goda energierna jag burit inom mig. Det är då kroppen bråkar. Gråter, skriker, sparkar och lever rövare.

Jag jobbar med människoöden. Det berör mig men tar ingen energi. Det enda som får mig på knä är människor som behandlar mig illa. På något sätt hittar de mig. Jag vet fortfarande inte hur och har fortfarande svårt att identifiera dem, innan skadan är skedd.

Men jag vet att jag kommer lyckas. Jag kommer klara det, och lyckan kommer ersätta det andra.

Kärleken ska vara varm, stor och vacker. Något annat vägrar jag tro.

Skönt. Då, som nu.

Livet är föränderligt. Det är vad jag tänker när jag läser gamla inlägg på den här bloggen.

Jag tänker på hur det kändes att skriva och att någon annan läste och kommenterade det. Någon jag inte kände. Aldrig hade träffat, aldrig sett.

Det är fem år sedan, och jag inser hur mycket det förändrat mitt liv. Att jag började skriva.

Det behöver inte vara så att jag inte hamnat där jag är utan skrivandet, men det öppnade på något sätt upp det jag låst in. Satte i nyckeln i låset och gav mig möjligheten att låsa upp. Om jag vågade.

En del saker undrar jag om det verkligen är jag som skrivit. Både åt det positiva och det ... andra hållet. Något som absolut slår mig, och som jag minns väldigt tydligt, är att jag verkligen skrev från hjärtat. Det var naket och hämtat från djupet av mitt inre.

Jag tror det är vad som saknats när jag började skriva på Aftonbladet. Den är känslan som fanns med när jag satt på nätterna i bara kalsongerna och skrev så svetten droppade och tårarna rann ... bara för att jag älskade att skriva. Att berätta.

Fan, jag älskade att berätta. Men någonstans blev det väl för mycket. Jag skrev ju flera timmar varje dag, i bokform. I övningssyfte. Men man kan ju inte gå bakåt. Bara att ibland kanske man passerar ett stadium så fort att man inte hinner stanna upp och känna hur det är, vad det betyder...

Just nu känns det skönt. Att ha lämnat ett avtryck här igen. På Nederbird.
Min första kärlek, i berättarvärlden.

Nederbird flyger mot nya äventyr.

Jag hade gjort mitt för länge sedan här på Nederbird. Det var bara svårt att släppa taget. Framförallt på grund av de fina människor jag haft kontakt med här under drygt tre år.

Och vad den här bloggen betytt för mig som person har jag svårt att beskriva. Det väckte min slumrande önskan, min kreativitet.

Nu, när jag precis kände glöden började återkomma, har jag fått en chans att utvecklas ännu mer. Jag ska göra mitt allra bästa för att ta den och springa så långt jag kan . Förhoppningsvis ända ner till målet.

Jag säger hej då till Nederbird, men den här gången gör jag det inte för att sluta blogga. Tvärtom.

Jag hoppas ni kommer med mig och fortsätter följa mina äventyr och tankar. Bara att platsen är en annan. Här finns jag nu, som en del av Wendela, Aftonbladet (klicka gärna:-)

Tack allihopa för mig. Nederbird, over and out.

Minnen som känns

Jag brukade cykla här när jag var liten. Med benen fulla av spring och bröstet av förväntan. Lite längre fram finns en liten stig som leder in i en skog som hämtad ur en sagobok. Vi kallade den trollskogen. Min mamma brukade berätta spännande historier när vi var små och tog den vägen hem från havet. Om troll, små väsen och morrande monster. Vi lät oss luras, för det kändes så skönt. Att vara liten och hålla sin mamma i handen en lagom skrämmande skog.

Man ser det inte, men bara femtio meter genom skogen ligger havet. På en liten gisten träbrygga går man försiktigt ut och hoppar i båten. Den tar oss med glädje ut till någon av alla underbara öar som vilar på havet alldeles utanför. Det är lugn. Tystnad. Igenkännande.

Mina bröder bor där fortfarande, och ibland känns det bra att ta en liten tur längs minnenas alle'. Jag tror vi behöver det. Det får oss att minnas bakåt och se framåt. Vi må ha blivit äldre, men inte värre än att vi fortfarande minns.

Hur skulle vi kunna? Känslorna finns ju fortfarande där, lika starka, lika tydliga.

Nu, som då.

Tillsammans

Jag går och handlar med min dotter. Medan hon provar sig fram i butiken drömmer jag mig bort. Ungefär som när jag satte mig tillrätta i bänken för att ta del av ännu en sövande tråkig föreläsning under tiden på universitetet. Det tog inte många minuter innan jag mentalt var ute på golfbanan, spelade fotboll, funderade på vad jag skulle äta till middag eller om jag kom ihåg att borsta tänderna innan jag gick hemifrån. Missförstå mig inte, det händer så sällan nuförtiden att jag är jätteglad när jag får följa med henne och handla. Men kvinnor gillar att prova, men don't.

När jag tittar till ser jag inte ett barn framför mig. Det är en tjej, på väg att växa in i kvinnokostymen. Jag brukar slås av det där titt som tätt nuförtiden, men ibland häpnar jag. Men hon har vuxit i den så fint, rollen alltså. Egentligen har hon alltid varit som en vuxen i ett barns kropp, så jag antar att allt är som det ska.

Vi äter lunch och pratar om allt möjligt. Mystid som saknats mig det senaste, bara hon och jag, ingen tid att passa, inga måsten.

Vi satt sådär när hon var liten också. Vi var och fikade på kafé minst en gång i veckan, och redan då kunde man ha schyssta samtal, om allt möjligt egentligen. Jag är säker på att det hjälpt hennes språkliga och kommunikativa utveckling, det verkar så iallafall.

Vi brukade leka lekar där på fiket. Den vanligaste var att jag la fram lite saker på bordet, sen fick hon blunda medan jag gömde någon av prylarna. Sen skulle hon säga vilken det var och var jag gömt den. Det var kul. Kanske låter banalt, men hon älskade det. Jag med. Vi kunde hålla på hur länge som helst. Ja jävlar, det var länge sen nu, men jag tror ingen av oss kommer glömma det.

Bist du krank?

Jag hade ett intressant samtal med en man häromdagen, han är homeopat och tror att kroppen behöver hjälp att på naturlig väg bli frisk igen, om man blivit sjuk på något sätt. Om det inte är något akut vill säga, då är naturligtvis sjukhuset rätt ställe.

Dom som känner mig vet att jag länge varit intresserad av hur och varför sjukdomar uppkommer. Och var de sätter sig. I vilken skepnad.

Han sa något intressant iallafall, när han frågade om jag tänkt på vilket bra ord tyskan valt för sjukdom. Krankheit. Att man blivit kränkt. Och det behöver inte vara just då, det kan komma långt senare, reaktionen, och göra det väldigt svårt att förstå.

Det fick flera pusselbitar att falla på plats för mig.


Idag träffade jag en man med en extremt svår psoriasis. För dig som aldrig mött det kan jag bäst beskriva det som om du gick ut och la dig i solen i Spanien utan solskyddsfaktor, kanske till och med smörja in dig med lite go sololja, och stanna där fyra-fem timmar. Ungefär 90 procent av kroppen skulle jag gissa, så du skulle få lägga en liten handduk på ryggen. Inget mer.

Han låg inlagd på sjukhusets hudavdelning, bara ute för stunden, sen tillbaka. Benen var helt inlindade med bindor över starka kortisonsalvor. Händerna täckta av bomullsvantar. Vad han skulle lägga på själen vet jag inte.

Och jag tänkte, hur har du blivit kränkt? Tänkte, inte sa. Och när han pratade insåg jag att den här mannen ville inte ställa till besvär, sa aldrig ifrån, sa aldrig nej...och det tro fan att man känner sig kränkt då, eller hur?

Jag har träffat många med psoriasis, och jag kan nog med stor säkerhet hävda att det är ett genomgående drag. Att vara snäll, inte säga ifrån, inte ställa till besvär, känna sig överkörd. Och det gäller de flesta hudsjukdomar. Om det varit så från början eller blivit som en följd av sjukdomen, det är svårt att svara på.

Vad man däremot vet är att huden är nära sammankopplad med nervsystemet, och att det uppstår reaktioner i huden när vi upplever saker. Tänk på när vi rodnar, svettas och så vidare.

Att ständigt känna sig kränkt kan ju "gå en på nerverna", eller hur?

Som spön i backen

Det är som om någon skruvar på alla kranar som finns, vattenmassorna dånar ner i sån omfattning att alla vi som sitter i bilarna instinktivt bromsar. Det går helt enkelt inte att se mer än någon meter framför sig. Vindrutetorkarna går på max och de stackars stålskelettarmarna flänger fram och tillbaka över rutan, men till vilken nytta? Ingen alls.

Just nu skulle man kunna tänka sig en resa. Men det verkar övriga delen av befolkningen också göra, av prissättningen att döma.

I övrigt kan man konstatera att det är inte kärlek och annat trams man ska skriva om, ifall man vill ha besökare...

Och jag har tänkt på det där jag skrev i inlägget innan. På hur det var när vi skulle rösta för eller emot EU. Det enda folk pratade om var "hur gött det skulle bli att få köpa med sig massa sprit hem utan tullen."

Jag röstade nej. Men å andra sidan dricker jag inte så mycket.

I övrigt måste jag motvilligt erkänna att Alex Schulman är underhållande på sin nya blogg. Säga vad man vill, men skriva kan han fanimej.

Om kärlek.

Det var första gången för mig, så det är inte konstigt att jag blev överraskad. Överrumplad. Jag tror inte hon upplevt något liknande heller, nej, det är jag förresten säker på. Att bli kär för första gången är ingen lätt sak. Vi har inget skydd, ingen gard uppe som hjälper oss att parera kraften som kör över oss likt en buss utan bromsar. Jag har sökt den där upplevelsen sedan dess, envist likt en dåre som inte vill inse det meningslösa, det omöjliga. Men varför måste man ge upp? Kan man inte ibland få drömma, längta och tro. Tro på att det ska gå, att det är möjligt, även om alla andra känner sig tvingade att slänga sin förtvinade bitterhet över oss, vi som fortfarande ser ljuset, även om det fladdrar aldrig så svagt.

”Lämna mig ifred!” har jag velat skrika åt dem. Kalla sig vänner? Pyttsan.

Vinter, sen kväll och en hel del alkohol, det var så det började. Jag var en ung hetsporre med för långt hår, hon en skönhet utan dess like. Det mörka håret föll ner över hennes mjuka axlar och jag var säker på att jag sett en ängel. Med ett fånigt flin stod jag bara där på pizzerian när en gemensam vän presenterade oss för varandra, sträckte fram en fuktig hand och mumlade mitt namn. Hon såg glad ut, sa att hon sett mig på skolan. Tydligen hade hon börjat på samma gymnasium som mig, men min närvaro var inte högre än att det vore möjligt att kungen börjat föreläsa där utan att jag noterat det. Hon hade dock sett mig där berättade hon, och det gjorde att jag kunde glida ur min koma och ta mod till mig. Frågan jag ställde var ändå rejält överraskande:

”Vill du gå på bio?”

Hon tittade på mig med sina stora, bruna ögon och sa förvånat: ”ja… menar du nu eller?”

”Japp, självklart”, svarade jag.
”Okej”, sa hon och tog sin jacka, och jag hennes hand. Nattbion blev det och hon verkade till och med imponerad när jag sjöng hela Juicy-fruitreklamen. Kärlek kan göra det med människor. Öka toleransen. Jag skäms lite för att säga det, men sen åkte vi hem efteråt. Visst, det kanske inte är moraliskt riktigt, men vi struntade i det. Kan inte säga att jag någon gång funderat på att det skulle varit fel… Det tog sedan flera år innan vi lämnade varandras sida, mer än på dagarna alltså. Det var en kärlekshistoria som var större än allt världen dittills skådat. Tyckte vi, och vad någon annan ansåg struntade vi högaktligen i.

För att folk tyckte saker, det kan jag lova.

"Ska du verkligen..."

Britt-Marie och Ove såg ut som det typiska medelålders paret. Han med begynnande flint och en alltmer svårgömd putmage på mellansektionen, hon med kortklippt, slingad frisyr och käcka glasögon, och fysisk status som visade att gravitationen fått det mesta att börja sträva neråt. Men deras ansikten och hjärtan var vänliga och de bjöd mig in i deras hem och liv.

Till att börja med utan problem, jag har alltid varit en trevlig och välartad gosse, men med tiden började det gnissla alltmer. Speciellt med Britt-Marie. Hon hade tydliga planer och mål för sin dotter, och ansåg att jag var ett hinder för dem. Med viss rätt får man väl ändå ge henne. Vi tillbringade större delen av tiden horisontellt och det är klart att det inte främjade varken skolgång eller andra aktiviteter. Men vad gör man? Precis. Jag och Marie flyttade därför hem till min mormor och morfar i deras lilla hus. Där fick vi vara ifred, ingen som störde sig på vad vi gjorde eller inte gjorde. Det var ingen som sa något i alla fall.

En dag fick Marie ett telefonsamtal från sina föräldrar, och jag såg att hon blev glad. De ville träffas och röka fredspipa, klara ut alla missförstånd och ja… Och så blev det. Jag och Marie var nog båda lite nervösa när vi stod utanför porten till radhuset och höll varandra i handen. Jag kände metallen från förlovningsringen på hennes vänsterhand och tänkte att det skulle nog bli en trevlig överraskning för hennes mor och far. Nej, jag var väl inte riktigt säker på hur det skalla falla ut.

Ove öppnade till slut med sitt största leende och bad oss stiga in. Flera gånger. Han kramade sin dotter länge, och vände sig sedan mot mig och kramade min hand hårt, men inte för hårt. Bara för att markera skulle jag tro. Vi log. Britt-Marie, som uppenbarligen varit ganska nervös och sett till att dämpa det, kom ut från toaletten i en kreation som var lite för mycket. Det var färger, volanger, slits, ja det mesta man kunde tänka sig. Hennes röst var lite för gäll för att någon skulle undgå att hon antagligen hunnit med åtminstone en halv flaska rött, och rörelserna bekräftade det hela.

Till slut lyckades vi ta oss in till den uppdukade köksavdelningen, och Ove serverade vin ur vad jag antog var flaska nummer två.”Inget för mig tack, jag kör”, sa jag.
”Men, jaha, ska… okej men då, du vill väl ha lite Marie?” sa han i hopp om att de inte skulle vara ensamma om att vara berusade.
”Du vet att jag inte dricker pappa”, blev det väntade svaret.
”Men jag tar gärna ett glas”, hojtade Britt-Marie glatt från spisen.

De gjorde sitt bästa för att förklara hur de tänkte, att vi gärna fick bo där på övervåningen som förut. Eller Ove sa det. Britt-Marie var mer intresserad av att stirra på ringen som nu lyste med sådan kraft att den verkade förhäxa henne. Blicken flackade mellan Maries och mitt ringfinger, och långsamt började det sjunka in att hennes dotter var förlovad, utan hennes vetskap. Hon var tyst under tiden hennes vinmarinerade hjärna bearbetade processen, och Ove pratade på i hopp om att det hela skulle blåsa över. Det gjorde det inte. Plötsligt, utan förvarning, reste sig Britt-Marie upp och stirrade på sin dotter en lång stund. Det blev alldeles tyst i rummet, likt ett vakuum. Det var varmt från spisen och Oves panna släppte ifrån sig ett par droppar som rann nerför nästippen.

”Men, men…har ni förlovat er?” sa Britt-Marie till slut och bröt tystnaden. ”Utan att prata med oss”, sa hon nog mest till sig själv.
”Jo vi hade tänkt det, men så fick vi hjälp med ringar av Johans mormor och morfar och…ja vi hade ju inte pratat på länge”, sa Marie med mild röst. Hennes mor såg förvirrad ut, sträckte sig efter vinglaset och insåg att det var tomt och viftade med det framför Ove. Han tittade på mig och sen på sin fru.
”Men ska du verkl-”
”Håll käften och häll upp!” skrek Britt-Marie och han slog upp ett fullt glas så hastigt att en rejäl skvätt träffade hennes färgglada blus. Det noterade hon aldrig utan drack ett par djupa klunkar innan hon ställde ifrån sig glaset, tittade på oss båda, särskilt på mig, och tog sig på ben utan leder mot sovrummet, drog igen dörren efter sig så hårt att hennes favorittavla föll ner från väggen med ett brak.

Fint var det.

Vi drog våra optimistjollar på kärror ner till vattnet. Med vana händer riggade vi våra farkoster, lät dem glida ut i det svala havsvattnet, och sköt ifrån med en liten kick mot sandbotten. Kände hur vinden fyllde seglen och förde oss ut genom rännan i hamnen och vidare mot öppet hav.

Hade man riktig tur friskade det i så att man fick kränga över relingen, med fötterna spända i banden som löpte i båtens mitt. Det var en underbar känsla när havsskummet stänkte över mig och svalkade eller kylde ner, beroende på dagens temperatur.

Det var fina dagar, det var det.

Vi samlades på någons gräsmatta i stort sett varje kväll. Vi spelade fotboll, burken eller rövstå. Den sistnämnda tror jag var en lokal företeelse, där en boll skulle kastas på kroppen. Man satt på rumpan och försvarade sig med fötterna, därav namnet, rövstå.
Eller så cyklade vi runt området och lekte jage med cyklarna och tog fast någon genom att kasta en tennisboll på dem.

Det var fina dagar det med.

Ibland stack vi ut i skogen och byggde en koja. Lekte krig, indianer och cowboys, eller annat som barn gör.
Emellanåt satt vi bara tysta och åt hembakta bullar och drack O´boj.

Det hade sin plats det med.

Det kan hända att det regnade ibland, att cykeln fick punktering, eller båten kapsejsade, kanske förlorade man en fotbollsmatch där på Jonas gräsmatta.

Jag vet inte, för det är inget jag minns.

För det var fina dagar, det var det.

Mike Tyson

Det fanns en tid när Mike Tyson var större än störst. Bara namnet fick de flesta motståndare att känna hur benen började darra, och säkerligen känna en rätt stor tveksamhet när de klev in i samma ring. Öga mot öga tror jag de fick svälja ett par gånger extra.

Jag kommer ihåg Tyson mot Michael Spinks, om du inte gillar boxning kan du låta bli att titta(annars klickar du på namnet), men Spinks var den ende som ansågs kunna stoppa Iron-Mike. Efter ett par minuter stod det klart att så var inte fallet.

Jag var tonåring då, och vi som såg Tysons inledning på karriären kunde nog inte undgå att fascineras av den brutala urkraften hos den så vänligt läspande unge mannen.

Som så många andra togs hans hand av någon som ville leda honom vilse, och Tysons liv spårade ur likt ett skenande lokomotiv. Skandalerna avlöste varandra, och våldtäktsdomen som skickade honom i fängelse blev slutet på vad som borde blivit den mest framgångsrika karriären i boxningens historia.

Visst har han gjort ett antal comebacker sen den snöpliga förlusten mot Buster Douglas i Tokyo, men glöden är borta för länge sen. "Eye of the tiger Rock, eye of the tiger", som Apollo Creed försöker mata in i Sylvester Stallones förlorade rollfigur i Rocky 3. Utan den vinner man inga matcher, oavsett sport. När du har mer att förlora än att vinna, då är det dags att lägga av.

Just boxare verkar ha extremt svårt att göra det. Lägga av alltså. Bara en match till, en match till klarar jag. Men det gör dom inte. Alldeles för många slutar med hjärnskador.

Livet i rampljuset släpper aldrig sitt grepp, jag tror det kallar, lockar och pockar tills man ger upp och säger ja till den där matchen man vet att man inte borde. Mickey Rourke visar det bra i sin stora roll i The Wrestler.

Jag läste precis på Aftonbladet att Mike Tyson ska göra comeback. Det gör mig ledsen. Mot en okänd serb ska han bevisa...vad? Den enda som kommer tjäna på det är hans motståndare som kan skryta med att ha slagit den store Mike Tyson.

Han förlorade sin dotter för bara några veckor sedan. Kanske är det anledningen till att han väljer att ställa upp? Att han skiter i allt. Isåfall kunde man kanske förstå, men bara lite.

När jag kollar i den nuförtiden glesa besöksstatistiken, dyker det ofta upp någon som bor i Frisco, Texas. Det gör mig så nyfiken.

Who are you? Please...

R&R

"Klä på dig din ljusblå kostym, och kyss henne, solen, din fagra mö!"
Den gamle mannen stod där på kullen och såg lustig ut när han hytte med den lilla krumma näven mot de regntunga skyarna. Hans taniga kropp, med den krokiga ryggen och blankpolerade skallen, hade för ett tag sedan passerat hundraårsgränsen, men det verkade inte påverka honom nämnvärt. Nä, farfar Rustan var en krutgubbe av den bästa sorten.

De flesta tyckte så. Han syster, Ragnhild, var av en annan åsikt.

"Titta, nu står han där och skämmer ut sig. Hela livet har jag fått skämmas för hans tramserier", sa hon och vred på munnen som om hon precis ätit en citron. " Gå hem och knip igen nu, gubbstrutt!" gapade hon åt Rustan, som inte brydde sig. Eller så hörde han helt enkelt inte. Risken för det sistnämnda var stor. Oftast fick man säga om det man nyss berättat, men ibland hörde han tydligen perfekt. Som regel när det handlade om honom. "Selektiv hörsel", som Ragnhild kallade det.

Det berättades många skrönor i byn om Rustan. Han var tydligen en sällan skådad talang när det handlade om boxning, i unga dar. Den mest omtalade var när han tydligen vid ett tillfälle fått chansen mot dåvarande svenske mästaren, i en träningsmatch inför det årets nationella mästerskap. Hur den chansen uppstått fanns det olika teorier om, men det kändes mindre viktigt att veta. Farfar Rustan berättade mer än gärna hur det gick till när han med ett högerslag med samma kraft som Tors hammare, så beskrev han det själv, skickade den flera kilo tyngre mästaren i canvasen. Mästarens chockade sekonder rusade in och avbröt tillställningen, förklarade det hela som ogiltigt och att man ifall pressen vidtalades, skulle förneka det hela fullständigt.

Farfar Rustan brydde sig inte. I byn var han efter det där känd som "Knockout-kungen" i många år. Svenska mästerskap och medaljer, det var trams. Bara för "stabor", som han själv sa.

Ragnhild satt och blängde surt varje gång Rustan drog igång den gamla storyn igen. Hon härmade hans ordval och gjorde grimaser bakom hans rygg. Den här gången reste hon sig upp, högröd i ansiktet och skrek så att saliven stänkte: "Hur vore det om du berättade vad som verkligen hände nån gång, jädra gubbtjyv!" Sedan for hon ut genom dörren och uppför trappan och in på sitt rum.

Rustan såg för ett ögonblick lite skakad ut, men fann sig snart. Han harklade sig högtidligt innan han reste sig upp med orden: "Nej det börja bli sent minsan. Och jag för min del har fått mer än önskvärt nog av hysteriska kvinnfolk. God afton." Han gick upp för samma trappa, men svängde åt höger istället för åt vänster.

Längre än så var de sällan från varandra. Rustan och Ragnhild.

För händig för mitt eget bästa.

"Vill du ha en säckkärra?" frågar min granne. Hon säger att hennes man inte kan få den att fungera, och om jag inte är intresserad åker den i soporna.

Av någon anledning har jag alltid velat ha en, kanske för att jag flyttat tillräckligt många gånger för att göra anspråk på släkttillhörighet med nomaderna. En sådan kärra kan göra livet så mycket enklare vid flyttar, det vet jag. Eller när man köper en tvättmaskin. Till exempel.

Vad som sedan sker gör mig förvånad, så mycket att jag får sätta mig ner och fundera på vad som hände. För tillbaka i lägenheten tar jag fram verktyg, och ett par minuter senare är jag stolt ägare till en fullt fungerande säckkärra.

Min händighet, eller självklarheten i mitt agerande snarare, gjorde mig smått chockad. I hela mitt vuxna liv har jag fått höra att jag inte kan sånt där. Kanske lätt att tro när jag sett till att leja bort tråkiga saker som tapetsering och dylikt.

Men när jag satt där kom jag ihåg hur uppfinningsrik och händig jag var som liten. Speciellt när mitt golfintresse väcktes av en kompis, men jag inte hade någon klubba att tillgå.

Jag gick ut i garaget, fullt av material, tillräckligt för att bygga en rymdfärja, och letade fram ett kopparrör som kapades i rätt storlek. Ur en hockeypuck sågade jag omsorgsfullt ut själva bladet till klubban, borrade ett passande hål i det hårda, svarta gummit, och limmade fast skaftet däri. Omsorgsfull lindade jag sedan ett skönt grepp, den svarta tejpen la sig i lager efter lager innan jag var nöjd med tjocklek och känsla.

Strax efteråt stod jag på gräsmattan, med en golfboll jag kommit över någonstans, upplagd på en liten jordhög som peg. Jag var inte lite stolt när jag efter första slaget kunde konstatera att min ingengörskonst fungerade. Och jag slog igen. Och igen, och igen.

Jag bestämde mig för ett sista slag. Med lite extra kraft skulle det bli dagens bästa, det hade jag bestämt. Och det blev det. Det blev så bra att det flög i en hög, vacker båge som aldrig verkade vilja ta slut, över häcken, över grannens garagetak, och bollen slutade inte flyga förrän grannens treglasfönster stoppade den. Med en krasch.

Kanske var det den traumatiska upplevelsen som låste uppfinnarglädjen i mina fingrar? Eller bara vanlig lathet...

Hur det gick med rutan? Jo, jag valde den smala vägen och motstod impulsen att springa som vinden, gick fram erkände. Det var uppskattat fick jag höra. Vet inte om pappa tyckte detsamma. Honom kostade det 800 kronor.

Vinna?

Jag spelade för att vinna. Det var bara det som fanns, inga alternativ.

Där jag växte upp hade antagligen någon blandat något bra i vattnet, för traktens ungdomar var fenomenala idrottsmän. Och kvinnor, sorry.

Bara i undantagsfall kom vi tvåa i serien, majoriteten av åren där fick man sin guldmedalj att lägga till samlingen hemma i vitrinskåpet.

Att vinna matcher med 19-20-0 var inte helt ovanligt när man svängde upp i Bohusläns mörkaste trakter. Grohed, Rabbalshede...En gång i skogen utanför Lysekil åkte vi hem med 15-0, och en rejäl spark i pungen som extra minne.

På två säsonger i Blåvitt var jag med och förlorade tre matcher, ingen under andra året.

Jag vill nog tro att jag åtminstone var med och påverkade det. Jag hatade att förlora, så intensivt att jag kunde gå ut och springa en mil efter en dålig match. Vid ett tillfälle när vi kom tvåa i en turnering slängde jag medaljen rakt ut i skogen, till min mammas stora förtret. Hon letade, men jag tror aldrig den kom tillrätta.

Och jag minns att glöden inom mig försvann när jag insåg att jag inte skulle bli så bra som jag hade föreställt mig. Som jag drömt så länge jag kunde minnas. Jag kommer fortfarande ihåg den tomma känslan när jag lommade av planen, utbytt i min sista match på Gamla Ullevi i Häckens gul-svarta tröja. Det fanns ingenting kvar. Det var tomt. Jag slutade, inte för att någon ville det, eller bad mig om det, tvärtom. Men det var slut. Över.

Även om jag fortsatt från och till att pröva min kärlek till den runda bollen, har det inte riktigt varit som jag mindes det. En anledning är säkert att en rusch på femtio meter nuförtiden...gör ont. Nej, kanske inte, men det är inte samma sak, naturligtvis.

Men med tjejerna kom lusten tillbaka. Det där som väckte min kärlek en gång i tiden. Det spontana, lekfulla, som en dans i ystert sommarsinne. Det jag däremot inte förstår, är att det inte längre spelar så stor roll om vi vinner eller inte. Jag ska inte säga att det är så för mig hela tiden, men bara ett fåtal av tjejerna verkar bry sig. Dom bara kör på. Om jag fick välja skulle jag naturligtvis se att vi vann matcherna. Men det ger lika mycket att se en av dom som knappt kan trixa en på foten, lyckas med något, och se hennes ansikte lysa upp när man ropar hennes namn över planen, med ett "bra jobbat" innan. Det känns bra på något sätt.

Jo, vi fick storstryk igår. Men snart vinner vi. Eller inte.

Manligt förfall.

För första gången på många år har jag lyckats bli förkyld. Ordentligt också.

Kanske inte så konstigt då jag nuförtiden ständigt exponeras inför bakteriestammar en masse, både från elever och kollegor.

Att svettas som en gris, ha igentäppt näsa och rossligt bröst, med feber på toppen, det är ingen barnlek.

Speciellt inte för oss män.

Huvva!

Hon satt vid vattnet, med en blomma i sin hand. Det långa, mörka håret hängde fram över hennes bara axlar, tjockt och blankt i skruvade lockar. För en stund verkade det som om hon stelnat till, likt en skulptur man kan se i parker. Aldrig hade jag sett någon så stilla, så upptagen av något, att allt annat föreföll oväsentligt. Hennes ljusa linne fladdrade lite i vinden, men det var också den enda rörelse som kunde anas.

Jag kände mig lite fånig som satt där och bara stirrade, men det gick inte att undvika, kunde helt enkelt inte slita blicken från henne. Hon fascinerade så gränslöst med sin uppenbarelse, vacker ja visst, men det var något mer. Något annat.

Så helt plötsligt, utan förvarning, svängde hon sitt huvud i min riktning, låste sin blick i min, och behöll den där. Betraktandes mig lika intensivt som blomman hon just varit försvunnen uti. Jag kände mig förlägen, dels av att en vacker kvinna så intensivt tittade på mig, men också för att jag kände mig ärligt talat ganska dum eftersom jag insåg att hon blivit medveten om mitt ohämmade stirrande. Det fanns inget utrymme för tvivel. Det var bara vi där. Utan att säga något, reste hon sig upp och gick de femton steg som skiljde oss åt, ställde sig framför mig utan att säga någonting, fortfarande iakttagande. Jag kom på fötter och sträckte fram min fuktiga, nervösa hand, och sa: "Hej, jag heter Johnny."

Hon tog min hand, höll den en lång stund, fortfarande med blicken fast förankrad i min, innan hon svarade: "Intressant."

Please Mr Dyer, pick me.

Jag ser på Ellen deGeneres talkshow på femman. Inte för att det är någon högklassig underhållning i sig, nej, för dagens gäst är Wayne Dyer, och jag tycker han är helt underbar.

Jag har skrivit om honom flera gånger förut, men det kan inte göras nog.

Efter programmet satte jag mig och funderade på hur mycket Egot styrt mitt liv, för det var vad det handlade om. Att göra sig fri från andras åsikter och beteende, att vara mer tacksamma.

Och visst var det lätt att se hur hela min ungdomstid präglades av det, hur skulle man annars lyckas i idrott om man inte njöt av framgång. Och vem tycker inte det är roligare att skriva när någon tycker att det man säger betyder något för dem?

Det är naturligtvis inget fel i att drivas mot att utveckla sin potential så mycket det bara går. Men när vi kommer på oss själva med att ha förlorat glädjen i själva sysslan, när det istället blivit en pressande börda, då pengar eller andras kommentarer blir det som driver oss- då mår vi inte bra.

Wayne Dyer börjar varje dag med att ge tillbaka något, i tacksamhet för allt han fått. Han brukar dra ett namn ur högen av alla mejl eller brev, och sedan ringer han eller skriver till den personen. Ibland kanske mer. Enkelt, men fantastiskt. När ringde du själv någon senast, bara för att göra den personen glad?'

Fylld av tankar om att idag vara vänlig och kärleksfull mot alla jag möter, stöter jag på min granne i korridoren. Ja, min tränarkollega. Fortfarande exalterad efter gårdagens kanonmatch, där vi trots flera ordinarie spelare borta höll stången ända tills slutet då vi släppte in ett par skitmål, påtalar jag vilken underbar match tjejerna gjorde. Förra året förlorade vi med 11-0 mot samma lag...Trots att vi pressade dem i stort sett hela matchen, gjorde ett skitsnyggt mål och hade ett kanonskott i ribban, säger han: "Ja vi kunde ju gjort si, eller så, flyttat upp den och..."
Bara gnäll, som vanligt.

Alla de tankar jag gick hemifrån var genast långt borta. På grund av denne giftspridare. Hur man kan tycka så mycket när man har så lite kunskap är obegripligt. Och det har pågått länge nu. Jag kallade till möte förra veckan för att reda ut. Men hur reder man ut saker med någon som vägrar att ta en konfrontation, för att sekunden senare gå ut och prata skit om alla, bakom ryggen?

Jag har lagt ner en hel del tid på det också. Försökt att förstå, hålla ihop gruppen.

Hur ska jag lösa det, Mr.Dyer?

Jag tror jag ska skicka ett brev till dig. Kanske drar du mitt ur högen nästa gång.

Talang 2009

Ju mer jag läser, och ju mer jag skriver, blir det bara tydligare och tydligare: Fan vad svårt det är.

Jag tror starkt på det faktum att vi föds med vissa gåvor. Att skriva är en sådan, likaväl som att kunna sjunga, spela golf, ja det mesta egentligen.

Vad man sedan gör med dessa gåvor för att utveckla dem tror jag är upp till var och en. Ingen blir Tiger Woods utan slita för det. Ingen vinner Nobelpriset i litteratur utan att pressa ut maximalt av sin skrivargåva.

Jag insåg tidigt att jag var bra på sport. Förstod hur man skulle göra. Det fanns en naturlig dragning, och det tror jag är grundläggande för dem som blir framgångsrika inom sina respektive områden; att våga följa den naturliga kärleken till det vi känner en stark dragningskraft att syssla med.

Nu blev ju inte jag något fotbolls eller hockeyproffs. Men jag tränade hårdare än de flesta av mina kompisar, och jag tog de chanser jag fick. Jag tycker jag gjorde det mesta av mina idrottstalanger. För det är inte alla som är ämnade att bli Zlatan eller Glenn Strömberg, det får man inte heller glömma.

Men att göra sitt bästa med det man har, det är väl själva kärnan i det här resonemanget. Vart det sedan bär, beror förutom vårt eget arbete också på yttre faktorer, saker vi inte styr över.

Kalla det ödet eller vad du vill. Det spelar inte så stor roll, det viktiga är att jobba på att vara redo när det händer.

Jag tycker om att skriva, så jag jobbar på det.

En soccerdads diary

Lördag.

Äntligen ledigt efter en tuff men rolig vecka.

Ledigt? Nja, vet inte om man kan säga det. Seriepremiär borta mot Häcken, start 10.00, samling kvart i nio.
Hemma igen kvart i tolv för en smörgås och klädbyte.

Samling med tjejerna igen kvart i ett på invigningen av Gamla Ullevi, för att arbeta som volontärer. Hemma 21.30. Somnade gott.

Vädret var exceptionellt bra, vi fick träffa kändisar och springa på Gamla Ullevis nya gräsmatta, krama Amy Diamond och Pia Sundhage, otroligt sympatiska.
Fick också njuta av ett gäng överförfriskade damer som vrålade "vinka Järka vi vill se", med en frenesi endast alkohol kan uppbringa. I det läget är göteborgska en av de fulaste dialekter jag kan komma på. Men endast då :-)


Det som från början var ett skönt sätt att umgås otvunget med fotbollen igen, har vuxit likt en deg med för mycket jäst. Tio stycken har blivit i dagsläget 24, och det är svårt att få till en vettig träningsform. Men det jag har jobbigast med är det faktum att vi bara får vara 14 på matcherna, vilket innebär att många får stå över. Förra året fick vi knappt ihop fullt lag flera gånger. Vi ska fundera ut ett bra system för att alla ska få känna sig delaktiga. Tyvärr är rättvisa inte helt möjligt i idrotten i alla lägen. När man är tretton är det inte alltid lätt att förstå.

Men vi får väl ta det som ett tecken på att det är en bra verksamhet. Ingen har slutat, flera kommer till hela tiden. Roligt naturligtvis.

En dag i idrottens tecken ska naturligtvis också följas av god och sund mat för att orka.

Menyn igår:

Mackor till lunch.

Middag på Max.

Chokladboll och dricka.

Korv med bröd.

Idag: Närhet till toaletten, inte en önskan, ett krav.


Ha en skitbra söndag.