11 november

Ibland sker märkliga ting. Idag är min pappas födelsedag. Inget konstigt med det. Nej, men om jag säger att min farfars födelsedag också är idag, då blir det lite bättre. Och om jag säger att min dotters morfar också fyller år idag, ja då blir det riktigt bra! Tänk att både farfar, gammelfarfar och morfar fyller på samma dag. Det är lite fräckt. Tyvärr har både gammelfarfar och morfar lämnat oss. Gammelfarfar blev 93 år. Morfar tragiskt nog inte ens 65. Två fantastiska män. Ni är saknade, men lever i våra hjärtan. Vi tänker på Er idag.

Kalsonger

Läste på peter madisons blog att han hade råkat färga sina kalsonger ljusblå, och det var inte bra.
Kom att tänka på ett oerhört roligt avsnitt av Spin city. Michael J.Fox diskuterar med sin flickvän när kalsonger bör kasseras. Svaret blir:
" As long as they have a waistband they stay in the rotation".
Jag gillar Michael J Fox. Trist öde.

Rickard Olsson, släng dig i väggen!

Ja för att uppfylla drömmar och önskningar, det har du inte patent på! By the way, hur svårt är det att stå med en snuskigt hög lön och dela ut vinster som någon annan pröjsat? Ja jag pratar om Bingolotto-Rickard såklart. Låt mig berätta hur min eftermiddag såg ut...

Min tioåriga dotter hade bönat och bett om att vi skulle åka och shoppa i stan. Speciellt en affär var det som lockade, Glow.Hennes kompisar hade varit där och köpt hur coola kläder som helst. Så självklart gjorde vi det. Hittade affären ganska snabbt och in vi gick. Min dotter blev helt överlycklig! Och jag med. Nja, kanske inte, men det var en skön affär, coola kläder, mycket lampor, bra musik, trevliga...eller hjälpsamma tjejer som jobbade där.. I vilket fall som helst så följde en orgie i klädprovning. I stort sett alla plagg provades, och i olika storlekar...som Man kan man inte låta bli att imponeras! Det måste vara genetiskt. När vi till slut betalat, det blev några tröjor och t-shirtar, insåg jag att det allra bästa var den absolut stencoola bagen man fick att ha kläderna i! Det var den som var det primära målet. Ingen sketen plastpåse där inte. När vi kom ut tittade jag på klockan. Två timmar. Två timmar i en affär mindre än min lägenhet! Jaja, vad är det man säger, tiden går fort när man har roligt.....för det hade vi. Och det har vi, alltid. Jag och Du. Du och jag. Det finns ingen jag hellre spenderar min tid med. Ditt skarpa sinne förbluffar mig ständigt, dina kommentarer som får mig att brista ut i gapskratt. Eller alla gånger det varit avslutning eller uppträdande av något slag, ja då sitter jag där. Med en klump i halsen och bröstet så fyllt av kärlek, av stolthet. Alla gånger jag fått höra vilken vacker flicka Du är. Men minst lika många gånger vilken underbar person Du är. Så god, så väluppfostrad och omtänksam. Att Du skulle bli så lik pappa ändå....

Nu ligger Du där och sover på soffan med klädbagen bredvid dig. Jag vet att du kommer vara besviken att du missade slutet av Idol, och Heybaberiba! Men hey, shopping har sitt pris. Ofta när Du somnat sådär fridfullt så tänker jag på hur allt blev. Inte så som jag planerat, jag lovar. Men jag har gjort så gott jag kunnat. Och mer därtill oftast. Men det vet jag att du vet, Du är så klok. Och Du, tack för allt jag lärt mig tack vare dig. Förr betydde tallriksmodellen för mig att man la upp sin pizza eller kebab på densamma. Nu kan jag ju laga mat. Tydligen godare än din mamma, hehe! (Undrar vad du säger när du är där...) Men det här med delad vårdnad suger, som ungdomarna säger. Men vad gör man. Så gott man kan.

Nej, jag får väl försöka väcka dig så du kan gå in och lägga dig...låter skumt. Orkar inte bära in dig längre. Eller jo det gör jag väl, men risken för ryggskott är för stor. Annat var det förr. När jag flyttade ifrån din mamma till den där lägenheten. Som låg högst upp på tredje våningen, utan hiss. Kanske inte låter så farligt, men eftersom enda lediga parkeringen på kvällar låg 500 meter bort och man inte gärna väckte dig efter klockan 20, så innebar det att bära en treåring i famnen 500 meter innan man skulle upp för trapporna! Inte sällan hade man också ett antal kassar i ena handen medans man försökte låsa upp ytterdörren. Ibland var jag så trött att jag bara grät. Ibland grät jag för att jag saknade dig när jag lämnat dig och visste att vi inte skulle ses på en vecka. Men jag har många minnen, och de flesta är ren glädje. För det är vad du är för mig. Lycka i dess vackraste form. Jag älskar Dig. Av hela mitt hjärta.

Slaget om köket är över...

Den sista lilla flugan har lämnat köket. Trots alla mina ansträngningar höll de ut lika furiöst som Vietcong en gång gjorde. Jag sänder en tanke till de som inte kom med de andra tillbaka.
Special thanks to: ellen, cdhyllankillen, nader och tommy. Er hjälp var avgörande.

Tänk på...

"Det är inte spegeln som ger den sanna bilden av vilka vi är - det är våra liv."
Alvin Law

Snäll, men inte alltid

Jag kände hur någon slog mig på hälsenorna, flera hugg rakt på mina oskyddade baksidor av benen. Jag saktade farten och lät honom åka förbi. Sen satte jag fart efter honom och när jag kom ikapp svingade jag min klubba och träffade honom mitt i hjälmen. Utan att se efter hur det gick så åkte jag snabbt vidare åt andra hållet, dit pucken var på väg. Domaren blåste för icing och jag åkte mot båset för att byta. Tröttkörd känner jag hur någon knackar mig på ryggen. Jag vänder mig om. Pang! En stenhård höger träffar mig rakt i ansiktet. Eftersom jag har galler som ansiktsskydd så trycks det in i näsroten. Den första smällen följs av tre tunga till. Sen faller jag. Jag ligger där på isen och och blodet färgar isen röd. Det rinner både från näsan och munnen. Jag får hjälp att komma upp på knä, skakar på huvudet och försöker fokusera men allt snurrar. Framför mig ser jag domaren stå och gestikulera mot mig. Två minuter, slashing! Jag blev visst utvisad för den där smällen med klubban. Jag leds av två kompisar till utvisningsbåset. När jag börjar kvickna till så ser jag åt höger. Där sitter han som är ansvarig för blodet som rinner i min mun. Han flinar åt mig och sträcker sakta upp långfingret. Orkar inte bry mig.

Jag var femton år och spelade i tv-puckslaget. Kan bäst beskrivas som landskapslagen, Göteborg, Värmland, ja du förstår principen. Det här var ju drygt tjugo år sedan, men den senaste tiden har jag haft anledning att reflektera över den här tiden i mitt liv. Det som slår mig är hur våldsam sporten är, vilka primitiva krafter som sätts i rörelse när adrenalinet pumpar. Till tonerna av Iron Maiden hetsade vi varandra till stordåd! nåja, ibland. Jag är allmänt ansedd som en mycket vänlig själ. Men på hockeyrinken var det legitimt att leva ut allt det där som stoppades undan annars. Kan inte säga att jag är stolt över just det, men det ingick. Jag slutade med ishockeyn för att satsa på fotbollskarriären istället. Men jag slutade tidigt, hade alltid ont och kroppen pallade inte idrott sju dagar i veckan. Inte längre än till nitton års ålder. Nu vet jag varför.

Strax innan jag slutade med hockeyn råkade jag ut för en olycka. Det var i slutet på en match, och det var helt jämnt. Jag kom i full fart, hade chansen att avgöra matchen. Hade bara en kille mellan mig och målet. Fintade honom och trampade förbi i maxfart. I hjärnan började jag förbereda mig för att skjuta. Då slänger sig killen jag precis åkt förbi och slår undan mina skridskor. Jag flyger i maxfart helt handlöst framåt, landar och får båda armarna under kroppen. Hinner bara se sargen komma emot mig i expressfart, innan det smäller och allt blir svart. De som var där säger att det blev helt knäpptyst i hela hallen. Jag var en stor kille, 193 och 85 kilo tung och huvudet tog hela smällen. Efter flera minuter kom jag upp på darriga ben. Ingen förlamning iallafall. Men på sjukhuset sa de att det kan komma efter flera timmar, bara att vänta. Tack för den! Kul att sitta och vänta på det...Men det gick bra. Stödkrage i flera veckor sen fick det vara bra med det. Jag lämnade ishockeyn och flyttade till stan och skrev på för mitt favoritlag i fotboll.

Nu visar det sig vid trettiosex att den där händelsen för över tjugo år sedan inte alls gick omärkt förbi. Det har inneburit svaret på så många frågor. Vem vill inte ha det? Svar på frågor menar jag. Särskilt sådana som rör din hälsa. Samtidigt undrar jag hur lång jag kunde blivit om inte det där hade hänt...nu stannade det vid 194 cm. Det räcker mer än väl.

Anna Ternheim/Separation Road

En av årets vackraste.

Bruce Willis. Sliten. Alkad. I högform.

Mer hypnos

Då gårdagens hypnosinslag väckte ett visst intresse skulle jag vilja slå ett slag för en skön bok som handlar om hur kroppen fungerar, eller snarare inte fungerar ibland. Varför symtom uppstår och var de tenderar att sätta sig. Den är fylld av värme och humor, inget fack/fikonspråk. Författaren har över 30 års erfarenhet av att arbeta som psykolog/terapeut med hypnos som sitt främsta verktyg. I den här boken delar han med sig av de erfarenheter och slutsatser han dragit under arbetets gång. Tror den finns på bibliotek och bokhandlar.

Han har också förfinat vad som kallas Psykoimaginativ terapi, vars "fader" heter Dr. Joseph E. Shorr. Kortfattat kan det beskrivas som att man låter klienten befatta sig med olika situationer och uppgifter att lösa, och samtidigt ställer man olika frågor, frågor som är ologiska och som syftar till att leda bort ifrån rationellt tänkande och möjliggöra att man kommer fram till känslan. Det här är fantastiskt att jobba med och resultaten brukar komma fort. Som redskap när man letar efter källan till det som gör ont är det oslagbart.

Dagens boktips: Kroppen vet mer än huvudet

Hoppsan

Min underbara flickvän och jag hade varit tillsammans i över ett år och vi beslöt oss för att gifta oss. Det var bara en liten grej som störde mig. Det var hennes vackra lillasyster. Hon var 22, bar tajta shorts och var ofta utan bh. Hon böjde sig ofta fram när hon var nära mig, och jag fick alltid se mer än jag önskade av hennes privata delar. Det måste varit medvetet, hon gjorde det aldrig i närheten av någon annan. En dag ringde lillasystern och bad mig komma över för att se över bröllopsinbjudningarna. Hon var ensam när jag kom dit, och hon viskade till mig att hon hade känslor och en längtan för mig som hon inte kunde komma över. Hon sa att hon ville älska med mig bara en gång innan jag gifte mig och tillägnade mitt liv till hennes syster. Jag var i chock, och kunde inte säga ett ord. Hon sa "Jag går upp till sovrummet, och om du vill ha en sista vild svängom, bara kom upp och ta mig." Jag var som förstenad när jag såg henne gå uppför trapporna. När hon kom ända upp drog hon av sig trosorna och kastade dem nedför trapporna mot mig. Jag stod där en stund, sen vände jag om och gick rakt mot ytterdörren. Jag öppnade dörren och gick mot min bil. Men ser man på, hela min blivande familj stod där ute och klappade händerna. Med tårar i ögonen kramade min styvfar mig och sa "Vi är verkligen glada att du har klarat vårt lilla test... vi kunde inte önska en bättre man till vår dotter. Välkommen till familjen!"

Och moralen i den här historien är: Förvara alltid dina kondomer i bilen...............................

Glöm inte att...

"Var försiktig med vad du säger till barn. Om de får höra något tillräckligt ofta börjar de tro på det". Paul McGee

Hypnotiserande..

För ungefär tio år sen läste jag en bok som heter Många liv, många mästare. Den är skriven av en amerikansk psykiatriker som heter Brian L.Weiss, och handlar om hur han behandlar en patient med hypnos och hon kommer då i kontakt med tidigare liv. Den var så spännande att jag läste den nästan från pärm till pärm. Det är ganska ovanligt för att vara mig, för trots att jag har ca 200 högskolepoäng är jag inte någon läsfantast. Iallafall väckte det ett intresse inom mig. Av någon anledning jag aldrig förstod så började jag läsa på socionomprogrammet. Trivdes inget vidare men körde på ett tag innan jag bestämde mig för att hoppa av. Det var i samband med att jag hade en kris. Jag och min sambo separerade och vår dotter var bara två år. Jag behövde hjälp. Så jag sökte upp en psykolog och började där. Efter två gånger kände jag att nä, det här är helt värdelöst. Jag betalade, sa att tyvärr kommer jag inte tillbaka och tack för mig. Gick ut därifrån och lite längre fram på gatan låg en bokhandel. Jag gick in där och klev fram till en hylla med böcker. Pillade lite och drog ut en bok. Den hette "Din undermedvetna tankecentral" och var skriven av en tysk psykoterapeut som jobbade med hypnos. Köpte den, gick hem och läste den från pärm till pärm!(Igen!) Det var ju det här jag ville göra! Lite action, inte bara sitta och tjöta. Så jag slog upp Gula Sidorna och ringde de tre psykologer som angav att de jobbade med hypnos. Ingen hade lediga tider. Men den mest meriterade lovade återkomma om han fick ett återbud. Och det fick han! Vi jobbade ihop under ett halvår och det var lika magnifikt som jag föreställt mig. Nåväl, efteråt kände jag att det här ville jag jobba med själv. Så jag började på socionomprogrammet igen och började vid sidan läsa privat inom Svenska föreningen för klinisk hypnos. Så nu är jag själv hypnosterapeut. Och socionom förstås. Men det som är så intressant är folks reaktion när man säger att man jobbar med hypnos. För det sätter igång tankar hos människor. Tankar som när professor Kalkyl står med sin pendel i Tintin, eller när folk på tv har sex med kvastskaft eller springer runt och skriker att dom är en kyckling. Något mystiskt, magiskt. Så är det inte. Att hypnotisera någon är världens enklaste sak. Men det gäller att handskas med det på rätt sätt. Det är synd att den bild folk får upp är skrämmande vid tanken på hypnos. För man kan verkligen uppnå fantastiska resultat.

Jo jag ville också nämna att när jag följde min känsla av att det var det jag ville göra så hände flera saker. Dels hamnade jag på rätt ställe och uppnådde precis det jag ville. Men jag fick också en vän för livet. Inte bara en vän, utan också en mentor och handledare, landets bäste dessutom. Tänk om man gjorde det lite oftare. Följde känslan alltså.

Må vi aldrig glömma

Jag såg ett morgonprogram med Oprah den här veckan. Hon reste tillsammans med Elie Wiesel till det koncentrationsläger han anlände till 1944 med sin familj. Femton år gammal skildes han omgående åt från sin mor och sina systrar där på tågperrongen. Det var också sista gången han såg sin mamma. Birkenau. Det var namnet på platsen som bara ofantlig grymhet kunde skapa. Hans berättelse under deras besök på platsen fick mina tårar att trilla. När jag ser det här och liknande program, så tänker jag på det faktum att dessa människor fortfarande är i livet, men de är gamla nu. Elie Wiesel är född 1928 och således har han inte så många år kvar. Vad händer när han och alla andra överlevare inte finns kvar och kan hålla minnet av människans grymhet vid liv? Ja iallafall kan de inte vara de levande bevis de är idag. Frågan känns väldigt aktuell i ett samhällsklimat som alltmer präglas av främlingsfientlighet och egoism. Må vi aldrig glömma.

Solen. Igen!

Jösses! Solen skiner och det är rätt skönt ute igen. Nu bär det av ut i solen, ladda på med d-vitamin och bättra på den falnande brännan. Okej, kanske inte sånt solväder, men ändå. Jag gillar när solen lyser.

Hörde en historia häromdagen: En man dör och ska transporteras till himlen. En ängel hämtar honom och de flyger iväg. Plötsligt flyger de över en plats som ängeln vänligt talar om att här ska du vara glad att du inte hamnade. Mannen tittar ner och får syn på Göran Persson som befinner sig i full älskog med Jennifer Lopes. Han rycker i ängeln och skriker att det måste vara hit han ska! Hur kan det här vara ett dåligt ställe när Göran Persson blir så rikligt belönad? Ängeln tittar på honom och säger: Vem är det som har sagt att det är Göran Persson som blir belönad?

Lobba för anything!

Det här var däremot en bra film. William H.Macy, Robert Duvall, Aaron Eckhart, Sam Elliot. Och Katie Holmes på köpet! Go C!

Babel

Jag var på gott humör och utvilad och skärpt. Hade ätit ordentligt till middag. Hade gott sällskap av min gode vän Langri. Platserna var perfekta, sätena bredvid mig var lediga så jag kunde breda ut mig. Brad Pitt och Cate Blanchett i huvudrollerna och bara femmor och fyror i betyg av kritikerkåren. Allt var upplagt för en filmupplevelse som skulle räcka länge. Så blev det inte. Visst, den var helt okej och hade sina goda stunder. Men den var alldeles för lång och Langri slog huvudet på spiken. Pretentiös. Det var ordet. En stilla undran...när bestämde man att alla filmer måste var över två timmar? Var det samtidigt som man tyckte att 90 spänn är lagom för en biobiljett? I sanning är det inte många filmer som klarar att behålla greppet om tittarna i över två timmar. Den här gjorde det inte. Men hey, nog med gnällande nu! Det var en riktigt bra kväll, god fika, bra sällskap och bio är alltid kul. Så det så!

another helg

Så var det söndag kväll, ännu en helg till ända. Det börjar bli kallt ute, undrar om det blir vinter som förra året? Igår var det lördag och min far och jag fick äntligen lagat bilen. Eller ja, mest pappa såklart. Men jag hjälpte till! Fläkten surrar så tyst och fint igen! Det var värt 800 spänn.
De senaste gångerna jag varit hemma hos mina föräldrar har jag blivit ledsen när jag åkt hem. Jag visste inte riktigt vad det var. Men när jag fick chansen att varva ner och känna efter så insåg jag att det beror på tiden. Tiden som gått, tiden som är kvar. Mina föräldrar är pensionärer helt plötsligt. De bor kvar i samma hus jag växte upp i. Tanken på att åka upp och hälsa på mina bröder som bor på samma ort när inte mina föräldrar finns kvar...vill inte ens tänka tanken. Men kanske att man behöver stanna upp och tänka och känna efter ibland. Annars är det lätt att man bara tar saker och ting för givet. Hoppas att jag aldrig tagit er för givet kära föräldrar. Och tack för att Ni är de ni är. Tack för att ni fyllt mitt mitt liv med glädje och kärlek. Tack för att ni hjälpt mig bli den jag är.

Det är också viktigt att se till att lämna saker som får oss att gå långsammare framåt. Kasta av det som vi inte mår bra av. Jag tänker i första hand på relationer. Relationer som tar mer än de ger. Har fått kämpa med en svår fråga hela helgen. Hur gör man slut med en vän? En vän som inte vill förstå att du behöver gå vidare, utan kräver att du ska förklara varför. Eller vän, det vet jag inte om jag ska kalla det egentligen. En person som man umgicks med för många år sedan men som behandlat dig illa, som man i vuxen ålder insett att man inte har plats för i sitt liv. Vad gör man när det inte räcker att inte höra av sig, tacka nej till alla inviter, ja helt enkelt dra sig undan. När personen som en grym plåsterlapp vägrar att släppa taget. För om du har en kärleksrelation och kärleken tar slut, ja då gör man slut och sörjer ett tag och sedan går man vidare. Men hur gör man slut med en vän? Då det är emot allting i min natur att göra någon ledsen har det varit så jobbigt. Speciellt när inte personen i fråga ger sig utan fortsätter utkräva ett svar. Ett svar som 99% av befolkningen hade förstått för x antal år sedan. Hur jag själv reagerar om någon gjort så mot mig? Självklart har det hänt att folk försvunnit ur mitt liv pga att jag varit dålig på att höra av mig som exempel. Ibland har det varit tråkigt såklart. Men saker händer och folk får bestämma själva över sina liv. De som försvunnit är välkomna tillbaka när det passar bättre i deras liv. Passar det i mitt också, ja då kommer vi ha skitkul igen. Men den här personen kan inte tänka så. Antingen är man kompisar och har kontakt hela tiden, eller så är man inte med i hans liv överhuvudtaget. Sorgligt, eller hur? För honom alltså. Många har genom åren frågat om han är gay, kär i mig. På grund av hans överdrivna intresse av mig. Han är den siste jag skulle tänka på som gay förvisso. Men eftersom jag själv inte är det har jag aldrig funderat i de banorna, det har varit oviktigt. Nej, jag tror inte han är det. Men han är en väldigt speciell människa. Känns konstigt att bestämma med någon man känt i 20 år att man inte ska höras mer. Men i det här fallet känns det skönt. Faktum är att jag borde gjort det tidigare. Jag önskar honom allt gott. God natt!

En kompis till mig.

Bilar är dyra leksaker

Det lät som om min bil ätit upp en gräsklippare när jag satte på fläkten i bilen. Min dotter fick sitta och hålla för öronen hela vägen till skolan. Själv blev jag lite lomhörd, var ju tvungen att hålla i ratten. Visade sig att fläktmotorn lagt av. Volvo ville ha 2600 för en sådan. No way! Snokade upp en helt ny original för 800. Ha! Och eftersom jag har sådan tur att min bror har egen verkstad så kommer jag billigt undan ändå. Men ändå, 800 för en sketen fläkt. Roligare kan man ha för pengarna. Funderade på att skita i det och köpa hörselskydd istället. Såna där pluppar som finns på apoteket för 25 spänn. fast det skulle bli jobbigt om folk åker med...Nej det får bli fläktbyte, det blir nog bäst.

Depp does the carribean

När jag såg Pirates of the carribean första gången var jag grymt besviken. Trodde det skulle vara en hederlig piratfilm, ja lite macho sådär. Men efter att ha sett den en andra gång ändrade jag uppfattning, kunde se humorn i det hela. Och även om det är lite tramsigt så är det ju många bra skådespelare med. Men i stort sett är det ju en enmans show. Johnny Depp äger hela filmen med sin tolkning av Captain Jack Sparrow, vilket blir ännu tydligare i tvåan. Känns lite absurt att se honom i den rollen, det kanske är därför det blir så bra. I like him anyway. Snyggt namn har han också.