När jag var liten tyckte jag det kändes mysigt när jag åkte bilen med min pappa. I trafiken har han alltid varit en sann gentleman, ja annars också, men speciellt då. När någon släppte in honom eller väntade så man kom förbi, då lyfte han alltid handen till tack. De i den andra bilen gjorde samma sak, och det kändes lite gott sådär. Det där har jag tagit med mig. Jag minns den där känslan, och jag blir själv lite glad när någon gör samma sak tillbaka.
Eftersom jag bor i stan och människor där tänker annorlunda, sitter jag ofta och svär över folks dåliga trafikvett. Stannar man och väntar för att släppa fram någon händer det inte särskilt ofta att de ids lyfta en hand till tack. Det leder i sin tur ofta till att jag fyrar av en svavelosande tirad angående folks förbannade otacksamhet. Jag kanske är lite löjlig med det, men nog blir man lite gladare av att se ett vänligt leende och någon form av visad uppskattning?
När jag nu befinner mig på landet så inser jag att här fortfarande råder någon form av"tack för visad hänsyn-kod". Nu är det nästan så att jag blir överrumplad av att se en vinkande hand i vindrutan mitt emot, vilket leder till att jag själv snabbt får slänga upp någon form av svarstack. Ibland blir det en reflex från stadskörningen vilket resulterar i att bara det mittersta av handens fingrar sträcks upp. Inte lika uppskattat.
När jag funderade på det här igår så tänkte jag att det kanske beror på att här på landet känner alla varandra och det kanske krävs att man är lite extra trevlig då. Imorgon kanske man står bredvid varandra på posten eller i kön i mataffären. I stan är inte risken så stor att det är någon granne som man tutar på eller sträcker upp det långa fingret åt.
Jag har inte svaren, vet bara att jag är en lantis i hjärtat, trots att jag bott längre i storstan än på landet. Och trots att jag inte fort nog kunde flytta ifrån småsamhället med dess tillhörande kontroll av invånarna, så tycker jag fortfarande att många av idealen från då har hängt med mig. Vart jag än har bott i stan har jag blivit "tjenare" med butiksinnehavare och andra i området. Kanske har jag omedvetet skapat mitt lilla samhälle i den stora staden. Om det har med min uppväxt att göra, det vet jag inte. Men att lyfta handen eller säga hej kostar inte mycket. Det är jag helt säker på.
6 comments:
Så är det. Inte så vanligt i vår lilla by, men närapå en regel i den lilla fjällbyn där jag brukar hålla till. Jag gillar det. Jag är nog en lantlolla i hjärtat.
Jag är precis lika löjlig som du i så fall. En vänlig gest, en komplimang eller en uppskattande handvinkning kostar så lite. Men ger så mycket i form av ökad trivsel.
Jag är uppvuxen i stan och älskar städer. Ju större desto bättre. Men, ju större stad, desto färre händer. Tyvärr.
Åh jag kommr ihåg den där vinkningen i backspegeln som pappa alltid gjorde som tack. Mitt e var en bonnpojk oxå, han gjorde alltid likadant. Här i storstan har jag aldrig sett det...när jag tänker efter.
rosa: och det är inte fel. glöm aldrig det :-)
langri; vi är ju rätt lika du och jag, vi kanske är bonnpojkar i hjärtat...eller bara goa gubbar:-)
therrorese: då vet du vad jag menar. på båda punkterna.
Det där är spännande. Varför det blir sådär. Jag tänker att det kan vara så att i stan är vi så många hela tiden att vi till slut blir litet trötta på varandra. Tror inte att människan är gjord att bo i stad egentligen. Även om jag själv gör det. Men så är jag också litet av "lantis" om man så vill. Kan bli rejält trött av alla intryck staden ger. Vissa dagar. Men trots det så försöker jag alltid att tacka när någon stannar för att låta mig gå över.
Det där med att svära över andra i trafiken känner jag igen, trots att jag själv inte kör. Men reta sig på andra det gör jag då och då. Det kan nästan vara litet förlösande ibland att få svära och domdera -för jag vet ju att den andra personen inte hör mig, så jag kan häva ur mig precis vad som helst ;-)
emma: du har säkert rätt i det där. och visst behöver man lätta på trycket ibland:-)
Post a Comment