Fokus

Jag gjorde en intervju med en kille häromdagen. Så mycket av våra liv styrs av vad vi riktar vårt fokus på. Att allting startar i våra huvuden. Att tankarna styr våra liv. Allting startar där. Intervjun finns nedanför. Läs den om du vill.



När Robert Andersson var tjugo år förändrades hans liv. Fram tills då hade han alltid betraktat sig som odödlig. På kort tid förändrades hans liv från en tillvaro som innehöll lysande framtidsutsikter, till en verklighet som handlade om smärta, sjukhus och dödsångest. Men det var bara början.

När Robert gick och la sig den kvällen hade han lite ont i kroppen. Men det var inget som oroade honom, han hade haft ont någonstans i stort sett hela sitt unga liv. Han hade börjat spela ishockey redan som sjuåring, så intensivt och mycket att han redan vid fjorton års ålder var aktuell för operation av sina ljumskar. När han nu börjat spela igen efter sex månaders total vila, hade han gjort det med samma intensitet som tidigare. Att det gjorde ont var en del av idrottandet. Åtminstone tyckte han det. När han fortfarande spelade i pojklaget och som vanligt drabbades av inflammation i ljumskarna, fick han starka receptbelagda mediciner av klubbens läkare. Han var då sexton år. Tre år senare slutade han spela helt efter att ha tränat eller spelat match i stort sett varje dag i hela sitt unga liv. Han orkade inte ha ont längre.

När han vaknade på natten rusade hjärtat i bröstet och han hade svårt att andas. Hans sambo ringde ambulans som körde honom till akuten. En sömndrucken läkarkandidat tittade snabbt över honom och gav ett lugnande besked:
- Ingen fara med dig grabben, bara åk hem och ta det lugnt ett par dagar, sa den trötte doktorn.
Några dagar senare spelade han match igen. På natten hände samma sak, och en ny resa till akuten, med samma svar:
– Ingen fara med dig, du är ung och stark. Åk hem och ta det lite lugnt bara.

Först fjärde gången togs han in för undersökning. Då var han ett nervvrak som dessutom hade så svåra smärtor, framför allt i nacken, att han knappt kunde köra bil.

Han blev kvar på sjukhuset i fyra veckor. Det visade sig att han hade hjärtsäcksinflammation. Men inte nog med det, han hade också en reumatisk sjukdom. Och den galopperade i hans kropp. Utredningen tog lång tid och för första gången upplevde han djup ångest. Kroppen som tidigare var hans bäste vän, hade förvandlats till något han inte kände igen. Ett värkande monster, med mängder av symtom.

– Det var flera nätter som jag låg där på sjukhuset och inte vågade somna. Jag visste inte om jag skulle vakna igen på morgonen, säger Robert.

Till slut var han så dålig att en kvinnlig läkare förklarade för honom att han skulle steloperera nacken. Det var nog enda utvägen.
– Jag minns att jag bara stirrade på henne, tänkte att det måste vara en dröm. En ond jävla dröm. Aldrig i livet att jag skulle göra det, då fanns ju inget hopp kvar, säger Robert.

Han fick en chans. Ett halvår med kraftig medicinering kunde kanske häva inflammationen, som nu spritt sig till de flesta lederna i kroppen. Han bestämde sig för att prova.

Det blev ett halvår av svåra magsmärtor, näsblod och allmänt illamående. Men inflammationen gav med sig. Medicinen ihop med kortisonsprutor fick sjukdomen på knä. Femton kilo tyngre och med en väldigt sargad självbild skulle han nu börja om igen. Men utan sin sambo. Hon lämnade honom under behandlingsperioden.

– Hon kom hem en dag och sa att hon pratat med sin mamma och kommit fram till att hon inte ville leva med en så sjuk kille. Det var nästan mer än vad jag kunde klara, säger Robert tyst.

Men han tog sig samman, slog upp tidningen och skaffade sig ett nytt jobb. Han kände sig långtifrån redo, men insåg att han måste tillbaka. Snabbt. Rädslan över att fastna i en mörk tillvaro, i kombination med en på nytt gryende tro på framtiden knuffade honom framåt. Nästan omgående fann han också kärleken på det nya jobbet.

– Jag kunde inte tro det. Hon var jättevacker och var intresserad av mig, jag som såg ut som en svullen gris. Jag fattade ingenting, skrattar Robert.
Han berättade sin historia för henne, men det avskräckte inte henne. De blev ett par. Och när Roberts förra sambo fick reda på det ville hon ha honom tillbaka. Och det fick hon.

– Jag älskade henne trots allt. Men efter ett tag insåg jag att hon ville egentligen inte ha mig. Bara att ingen annan skulle få mig, säger Robert och skakar på huvudet. Men hon fick som hon ville. Det blev inget mer mellan mig och den andra tjejen.

Bara ett år efter att läkaren föreslagit steloperation av nacken började Robert spela ishockey igen. Ungefär fyra-fem gånger i veckan. Han tränade på gym och var snart i bättre form än innan det hela började. Fysiskt. För även om medicinen hävde inflammationen kunde den inte ta bort ärret i hans själ. Rädslan för att det skulle bli så igen fanns alltid hos honom. Han började en ny utbildning, reste runt i världen på egen hand, men inom honom fanns alltid den gnagande rädslan över att bli sjuk igen. Eller finns. För det är så fortfarande, tjugo år senare.

– Jag tror ingen som inte varit med om det själv kan föreställa sig hur det är. Jag har alltid fått höra att jag ser så frisk ut, eller att jag är så ung, men vad då, kan man inte bli sjuk bara för att man är ung? Jag har mött så mycket misstro och sett så mycket nedlåtande blickar från människor. Precis som man skulle vilja vara sjuk, säger Robert och skakar på huvudet.

För även om den akuta inflammationen i lederna blev bra då, har hans liv kantats av prövningar. Han har kämpat på, skaffat sig en högskoleutbildning och försökt leva familjeliv. Men den där perioden har kastat långa skuggor över hans livsföring och gjort honom till en känslig man. I perioder har han tvingats till längre sjukskrivningar och sedan åter fått kämpa sig tillbaka. Men det har varit i samband med händelser i hans privatliv. Saker som han inte vill ta upp med hänsyn till de personer det berör. Men frånvaron från arbetsmarknaden har fått en negativ konsekvens: svarta hål i hans cv.
– Det är svårt att förklara bort. Att säga som det är känns inte heller som ett alternativ. Då klassas man direkt som någon ej värd att satsa på.

Till skillnad mot många andra tycker Robert att han fått hjälp av arbetsförmedlingen. Försäkringskassan har inte pressat honom för hårt heller. Och han hoppas fortfarande att han ska komma tillbaka i full styrka. Han jobbar, men har inte fått någon fast anställning. Han vill inte ställa upp på bild eftersom det knappast skulle hjälpa honom på arbetsmarknaden.

– Jag har funderat på att skriva en bok. Då kunde jag visa den för folk och slippa förklara varför mitt liv ser ut som det gör, varför jag gör som jag gör. Kanske kunde det också hjälpa andra. Visa vad som händer en människa som hamnar i kris. Jag vet att jag inte är ensam, säger Robert.