Kompisar från då

Eftersom vädret återigen visade sig från sin allra bästa sida, bestämde jag mig för att åka ut och bada och umgås med min flyktade vän T:s familj. De bor vid en av de allra bästa badplatserna så det är alltid trevligt. Dessutom hade jag inte sett dem sen förra året.

När jag kliver ner i vattnet ser jag ett bekant ansikte. Vi känner båda igen varandra direkt och sträcker fram högerhanden i en glad och hjärtlig hälsning.

När vi var små växte vi upp på samma ort. Vi spelade hockey och fotboll tillsammans, men var långtifrån nära polare. Han var inte någon stor talang, fast egentligen berodde det nog på att han var väldigt klen. Smal som en pinne och stark som en vandrande dito. Bollsinne, javisst, men vad hjälpte det när han låg ner hela tiden.

När jag flyttat till Göteborg och redan hunnit inse att jag aldrig skulle bli någon stor stjärna, fick jag rapporter om att med honom var det tvärtom. " Du måste komma och kolla, han är helt grym" sa mina gamla vänner från landet. Och det gjorde jag. Och det var han. Den lille tanige pojken hade blivit stor.

Han lämnade division treklubben och flyttade till Helsingborg. Innan man visste ordet av drog han på sig landslagströjan. Sedan blev han proffs och flyttade till Portugal. Han spelade till och med i Premier League innan ett benbrott hindrade honom att fortsätta.

Idag är han tränare för Göteborgs representanter i damallsvenskan. Efter åtta år som utlandsproffs hade han också haft råd att bygga ett megahus som han pekade ut för mig. Från stranden.

Om du tror att jag skriver det där med en bitter smak i munnen, då tror du fel. Tvärtom tycker jag det är skitkul att någon från min gamla hemort kunde lyckas så bra. Dessutom hände det en sak när han var liten som alltid har gjort att jag känner en stor sympati för honom. Fast det är klart, jag hade inte haft något emot att vi båda stod och diskuterade Premier League-minnen. Nu fick det duga med gamla historier från förr. Det passade mig bra. För då var ju jag mycket bättre än honom. Ha!