Enligt Wikipedia är jag en del av generation X, eller den ironiska generationen. Det känns mer och mer som vi alla är den del av generation utopia. Vi som ständigt letar efter något bättre som kan finnas bakom hörnet, om det så gäller yrke, eller för all del relationer. Och media gör sitt bästa för att blåsa under den där elden.
Följden blir att många människor går runt och känner sig missnöjda. Missnöjda för att inte deras liv är så där rosa och lyckligt som det tydligen ska vara. Åtminstone enligt den bild som presenteras för oss.
På ganska kort tid har livet förändrats ganska drastiskt. När jag växte upp fanns inte dator, dvd, kabel-tv, mobiltelefon...fan det fanns inte ens video. Och det är inget fel på att alla dessa prylar finns, jag gillar själv teknikprylar. Men det har skapats en massa behov. Saker som vi egentligen inte behöver är nu en nödvändighet. Hur känner du själv om du råkar glömma mobiltelefonen hemma?
Förra veckan skrev jag en artikel om tiggarna som blivit en del av gatubilden i Göteborgs innerstad. De som sitter där med sina uppsträckta händer och ledsna ögon samtidigt som de vaggar fram och tillbaka. Enligt den rapport som presenterades då visade det sig att det verkligen är fattiga människor, nästan uteslutande romer från Slovakien. Efter kommunismens fall har verkligen för dessa människor blivit stenhård, med en arbetslöshet mellan 40-50 procent. I vissa ghetton 100. Och samtliga uppger att det var bättre då. Under kommuniststyret fick alla jobb och en lön de kunde leva på. Nu reser de runt i Europa och tigger.
Så trots allt har vi det nog ganska bra här hemma. Men uppskattar vi det vi har? Hur länge stannar känslan av glädje från det senaste inköpet?
Inte särskilt länge om vi inte är nöjda med livet på insidan. Om vi tycker om oss själva och dem som finns i vår närhet. När vi lever med någon vi älskar och som älskar oss tillbaka. Så egentligen har nog inte så mycket hänt. Och ja, vi är fortfarande ironiska. Fast inte just nu.
5 comments:
Och jag som varit så gnällig och otacksam idag;-)
langri: det har nog mest att göra med din personlighet:-) nä, knappast, men du vet nog vad jag menar.
Hemnycklarna, plånkan och mobilen är är utan tvekan ett måste. När man är ute och rör på sig.
Nej prylar gör en inte lycklig. Kanske en gnutta, just när man införskaffar tingesten.
Visst har man sett tiggarna du skriver om. Kan ingen fixa dom ett hederligt gammalt svartjobb ? Det borde väl ändå ge mer pengar.
Bäste J, jag vill på intet sätt förringa din betraktelse, men angående de vaggande tiggarna kan jag informera om att de man ser i Stockholm oftast inte på något sätt är hemlösa. De ingår i en kartell som enbart utnyttjar andra människor. Och samtidigt bidrar till ökad cynism bland dem. Och i slutänden också hat. Och då är det för sent. För vem ska då hjälpa de som verkligen har det svårt? Pengar styr världen och når ibland surrealistiska dimensioner. Blä.
rollx: Jag har samma "måsten" med mig, och som sagt, jag har inget mot prylar i sig. Alla intervjuade bad om att få hjälp med att skaffa jobb. Vet inte om svartjobb kom upp:-)
fredo: utredningen i götet kom till på grund av just de där ryktena. här har det inte funnits några tecken på kriminell verksamhet, det är för lite pengar det handlar om, kanske 20 spänn om dan. men det är kanske annorlunda i stockholm. eller eftersom du säger det min vän, så litar jag på dig. som vanligt.
Post a Comment