Skolstart.

Jag sitter på min cykel, en blåmetallic Mustang, och min taniga kropp är klädd i shorts och t-shirt. På fötterna sitter inte crocs utan hederliga trätofflor. Över axeln hänger den då så vanliga sportväskan i någon form av fuskläder med axelrem. Motivet på väskan är givetvis Blåvitt.

Jag plockar ut det gamla kortet ur albumet och håller det i handen. Det är 1977 och jag ska cykla iväg till min första skoldag. Det är slutet på sommaren och det ska dröja länge innan jag själv åter får bestämma över vad jag ska göra med mitt liv igen. Men det tänkte jag självklart inte på då. Nej, jag såg fram mot att börja skolan. Tyckte det skulle bli kul. Riktigt kul.

Och det blev det. Vi var elva stycken i min klass och hade en suverän lärarinna. Barbro hette hon. I andra klass chockade hon oss åttaåringar genom att helt plötsligt slita av sig håret under en lektion. Nu var det förvisso en peruk, men i andra klass hade man inte sett så många peruker precis. På den tiden hade till och med pappa hår. Läskigt var det hur som helst.

När mellanstadiet började fick vi helt plötsligt lämna det lilla samhället och åka buss in till det något större samhället. Jag tyckte det var kanon. Jag kände redan många där, så det var inga problem. Bussåkandet fortsatte även under högstadiet. Jag var glad att befinna mig på den större orten, och bussen var inget som störde mig.

Jag kan faktiskt inte påminna mig någon period då jag inte ville gå till skolan. Inte förrän i slutet på nian, men vem var inte trött på skiten då? Jag tyckte det var kul att börja skolan efter varje sommarlov, livet var spännande. Och gott. Det är väl det som var grejen. Det var gott omkring mig. Jag hade många vänner, var bra på sport och hade inga problem att träffa tjejer. Jag hade bra betyg utan att anstränga mig. Det är klart att skolan är ett bra minne för mig.

Som förälder står skolan för något helt annat. En miljö tvärtom den jag upplevde, de där goda uppskattande ögonen, har istället varit mörka och letat efter fel att slå ner på. En miljö där ingen vågar misslyckas. Att "dissa" någon ger status. Personligen tycker jag det borde innebära ett kok stryk. Men jag bestämmer inte.

Så är det nu karma som kommer och sparkar mig röven? Att jag hade det så bra då, när jag gick i skolan, att jag minsann ska få känna på det på det här sättet istället. Nej, det vill jag inte tro. Det är kanske inte ens tuffare i skolan nu. Jag vet att det var många som upplevde sin skoltid som för jävlig på min tid också. Och innan dess. Och innan dess.

Jag tror också att det är stor skillnad mellan hur tjejer och killar umgås. Det verkar så mycket svårare som tjej att slå sig in i redan etablerade två-eller tresamheter. Vi killar är mer okomplicerade, vi kan gärna släppa in en till i leken. Det är inget hot i det. Eller så är det helt enkelt olika beroende på vilka man hamnar ihop med. Eller både och.