Det har snart gått ett år sedan jag började skriva. Att Nederbird föddes var på grund av min gode vän Langris övertalningsförmåga. Vi skulle gå en copykurs tillsammans och han hade börjat blogga, som träning. Jag gjorde detsamma. Skrivit hade jag väl gjort, men inget som någon utanför skolvärlden eller familjen fått läsa. Det kändes konstigt. Läskigt. Med en prestationsångest som kunde få en fiskmås förstoppad kändes det nästan omöjligt. Men jag var nyfiken.
Langri började utbildningen. Inte jag. Hade inte ekonomin för det. Så skrivandet på bloggen fick bli min övningsplats. Och det var så förbannat kul! De första kommentarerna som Langri bistod med, känslan när någon helt okänd kom in och skrev något. Till mig. Det kändes overkligt. Men spännande. Kittlande. Vem var den där personen som satt bakom en dator och läste vad jag kramade ur mig? Gick in och läste deras bidrag till världen, kommenterade och tänkte vidare.
Att komma på saker att skriva om var lättare än vad jag trodde från början. Dels har jag ett bra minne, men mitt liv har också varit...händelserikt. Men hur mycket skulle man våga lämna ut? Min dotter, min familj och gamla flickvänner, det är ju känsliga saker. Fotbollshistorier och döda släktingar är tydliga minnen, men inte lika benägna att ha åsikter.
Jag har redan skrivit om den stora glädjen i att få uppleva hur många fantastiska människor det finns här i bloggvärlden. Några är jag säker på kommer förbli vänner för resten av livet. De jag träffat utanför, i den "riktiga" världen, har varit precis så som de varit vid tangentbordet. Underbart. För många fnyser och tycker att "åh, det är ju inte på riktigt". Prova först, säger jag till dem.
Jag fick också chansen att genomföra en dröm, att skriva för en betalande läsarskara. Att se sitt namn som författare av artikeln var en nästan ofattbar glädjekick. Har fortfarande svårt att tro det när jag läser genom tidningarna som ligger där i hyllan. Oglamorösa, men det är ändå mina. Att åka och intervjua gamla idoler var svettigt, men jag gjorde det. Och det gick bra.
Men jag känner också att det blev svårare att skriva på min kära blogg. Energin har gått till det andra, inspirationen likaså. När jag förut fick en idè mitt i natten skrev jag den på bloggen. Nu handlar det om den artikel jag håller på med. Antagligen är det väl naturligt, men det känns ändå tråkigt. Tanken att sluta blogga har fladdrat förbi många gånger. För när inspirationen tryter och man slutar bli personlig, då blir det inte kul. Inte bra.
Trots allt har jag fortsatt. För det är så förbannat kul. Många gamla vänner hänger kvar, nya sköna människor kommer till. Jag hittar nya saker varje dag att inspireras av genom att läsa om era liv. Då är det svårt att sluta.
Jag får helt enkelt försöka hitta tillbaka till känslan jag hade innan, skriva det som jag själv tycker om, och hoppas att jag kan fortsätta beröra. När det kändes som tyngst i början på den nya "karriären" var det kommentarerna på bloggen som höll mig på banan. Jag minns när jag skrev en post om självkänsla och slog på datorn på jobbet, samtidigt som chefen återigen tyckte att det jag skrivit inte höll måttet, så stod det en kommentar, ungefär "jag ryser när jag läser, du är helt grym", då kändes det okej igen. Eller mer än så. Och den kommer i nästa nummer av Faktum, om någon i Göteborg brukar köpa den. Gör det om du kan. Inte för artikeln, men för att hjälpa de hemlösa.
Sådär, klockan är tjugo över fem på morgonen. Jag borde sova. Eller skriva på en artikel. Idag gick inspirationen till bloggen. Det känns helt rätt.
15 comments:
Du är grym. På riktigt. Nu sitter jag här och försöker blinka bort en tår som lagt sig i ögonvrån.
Blogga när du känner för det och låt folk vänta när du inte har lust att skriva. Dina ord är värda att vänta på :)
(idag läste jag med min vanliga stockholmsdialekt!) :D
Jag är glad att du trots dina andra skriverier inte slutar skriva här. Det är många av dina härliga historier som jag kan nicka igenkännande till. Och många av dina rysande kapitel på bloggen som jag fångas av. Du är så bra! På riktigt.
Sluta inte. Det är en behållning att läsa hos dig. Och förlåt - jag kommenterar inte ofta. Mycket för att det du skriver liksom gör att allt blir sagt. Ibland känns en kommentar överflödig. Men jag känner igen mig så i det här som du skriver:
Jag har redan skrivit om den stora glädjen i att få uppleva hur många fantastiska människor det finns här i bloggvärlden. Några är jag säker på kommer förbli vänner för resten av livet. De jag träffat utanför, i den "riktiga" världen, har varit precis så som de varit vid tangentbordet. Underbart. För många fnyser och tycker att "åh, det är ju inte på riktigt". Prova först, säger jag till dem.
Så är det. Jag har många många fler vänner genom bloggen än vad jag har irl. Är det patetiskt? Kanske. Jag lägger inte så mycket värderingar i det. Jag är bara så glad för att jag hittat dom.
Alldeles strax ska vi åka till Kreta. Skulle eg stänga av datorn, men kunde inte låta bli att kolla om du skrivit nåt först... och det hade du ju :-) Det är alltid både intressant och roligt att läsa det du skriver. Dessutom är det kul att kommentera, så kul att jag börjat blogga - inspirerad av framförallt dig och min bror. Kramkram
Jag känner ibland att jag struntar i det, att jag bara skriver larv. Men så ploppar det upp en bra text u huvudet. Ibland en gång i veckan, ibland en gång i månaden. Och då är det värt det! Då har jag ju åstadkommit något åtminstone bland allt larv.
kram m
Gör som du har gjort hela tiden: skriv när du har lust. Låt det komma till dig - det brukar ju bli så himla bra då!
Skriv när och hur du vill. Det blir bäst då.
Jag är glad att jag övertygade (övertala låter så manipulerande) dig att blogga. Det gör mig lite gott nöjd med mig själv:)
Jag läser dig regelbundet och hoppas att jag en gång kommer att kunna/våga vara så personlig som du. Hoppas du fortsätter med bloggen. Och fortsatt lycka till med ditt övriga skrivande. Nästa gång jag är i Gbg ska jag köpa Faktum. För de hemlösas skull.
Jag, som hållit på i drygt två år nu... har nog behållit inspirationen delvis genom att inte vara splittrad på olika slags skrivande, så som du säger. Jo, visst skriver jag en massa på jobbet, men det är på en HELT annan nivå... ;-)
Sedan... är ett tips att... göra dig mer personlig. Släpp ut mer om dig själv och de dina... utan att göra dem "kända" för det. Jag har kanhända gått för långt ut i privatheten den senaste tiden, det får andra döma om, men jag känner att det är otroligt befriande att tänja på mina egna gränser, formulera fler sidor av mig... det påverkar min egen utveckling, att "höra" mig själv prata om saker som jag inte pratat så mycket med andra om tidigare. Så, det är ett tips. Att inte hålla tillbaka på för många områden... Känner du att en berättelse inte går att "anonymisera" om du skriver den precis så som det är - gör om här och där, byt ut saker som inte påverkar berättelsen.
Och till sist - kräv inte så mycket av dig själv. Överarbeta inte för att du tror att du måste, för att det ska bli bra. Lita på att det blir bra om du låter det flöda... för det tror jag att det blir. Du har en sådan värme, jag tror att den kan komma fram ännu mer om du slappnar av.
ROSA: Tack! Jag blir glad. På riktigt.
vanja: Tack till dig med! Jag vill fortfarande höra:-)
therrorese: Tack så mycket! tack.
christina: tack så mycket! inget att be om ursäkt för, det är en av de tråkiga grejerna, jag känner att jag inte hinner kommentera som jag vill och gjorde.
och jag håller med, varför fundera mer än att vara glad att de finns.
hannaria: tack så mycket och trvlig resa! det ska bli kul att följa ditt bloggande. lycka till med lägenheten också:-)
marla: jo det är väl så, ibland är det bara där. jag har inte läst dig så länge, det ska bli kul att se vad du skriver från götet.
skrivkramp: jag följer dina råd, det brukar ju bli bra då:-) och tack!
langri: nej, övertala kanske är fel ord. inspirerade låter bättre:-) du borde vara nökd med dig själv. bara för att du är den du är.
gis-mormor: tack för att du gör det. det är en svår balansgång det där. jag ska hålla koll på dig :-) köp gärna tidningen. den är bra på många sätt.
v.soul: jag vet inte om jag vill bli mer personlig, det är lite olika det där tror jag. men du kanske har rätt. jag ska fundera på det.
och när jag skriver så gör jag det rätt upp och ner. sitter aldrig och filar direkt på formuleringar och så. det är nog anledningen till att jag fortfarande skriver på bloggen. tack för dina kloka tankar.
Bäste J, ett sent inlägg från moi.
Jag läser och nickar igenkännande, som så ofta förr på din blogg. Jag har vänt och vridit på frågan om bloggandets vara eller icke vara och har insett att det är som livet självt, eller åtminstone en pusselbit av livet. Det är lätt att börja fel - man kommenterar runt hos andra i tron om att ens egen blogg ska bli välbesökt och omtyckt. Men då är det bara att jämföra med det riktiga livet. Inte fan ringer man upp folk till höger och vänster för att bli omtyckt. Visst, vissa gör det kring Stureplan här i Sthlm på krogen, men hur kul har de egentligen och vem vänder de sig till en ruskig tisdag i november?
Jag tror på långsiktighet och jag tror på ärlighet. Jag tror även på kärlek och att det är den enskilt viktigaste egenskapen som finns. Och din blogg andas alla ovanstående egenskaper.
Jag börjar irritera mig på mitt eget bloggnamn Bullshit Bulletin eftersom det inte längre motsvarar det jag tänker och skriver. För 10 år sedan hade jag en idé om att skriva låtsasnyheter med humortwist och så fick namnet hänga kvar. Jag kommer inom kort att flytta hela bloggen till ett annat namn som är mer jag. En detalj förvisso men ack så viktig för mig som tänker långsiktigt och som älskar att skriva.
Ibland önskar jag att jag bodde i Götet så skulle vi kunna ses och snacka mer. Under tiden får vi göra det i bloggvärlden och jag lovar att återkomma lite oftare.
Take care.
Fredo.
fredo: tack för din klokhet, och tack för dina fantastiska värmande ord. jag blir verkligen glad.
när det gäller namnet på din blogg så är det väl ett av de fräckaste jag stött på. Men, det du skriver är allt annat än bullshit. så kanske du gör rätt i att byta namn. jag är säker på att du vet vad som är bäst. jag dyker upp i vilket fall som helst.
och jag är säker på att vi skulle ha hur mycket som helst att prata om. jag är också säker på att det kommer en tid när vi kan ta igen allt det där. Tack min vän.
Kul att du inte skall sluta. det hade ju varit trist nu när jag precis hittat hit :-)
emma: kul att du tycker det. och jag är glad att du hittat hit.
Post a Comment