"2"

(Kanske skulle skrivit att det här var fortsättningen på förra posten. Men så är det iallafall. Och det här är början på något som ska bli något...längre fram. När den är klar så säger jag till. Och även om den nu är skriven i jagform, så är det inte jag...om du förstår. Puh, ibland är det svårt att förklara:-).



Jag lät telefonsvararen ta samtalet och gled ner i den bruna läderfåtöljen. Den unge mannen hade redan sjunkit ner i den andra.
-Vill du ha något att dricka förresten, kaffe eller the, frågade jag när jag insåg att jag glömt det.

- Ja en kopp kaffe skulle vara okej, svarade han.
Jag studsade upp ur stolen igen och gick ut i köket. Under tiden jag hällde upp kaffe i två rejäla muggar vandrade mina tankar iväg till det tidigare mötet. Det var konstigt hela grejen, varför skulle han berätta det just för mig? Jag hade ingen lust att gå runt och fundera på hans situation. Fast å andra sidan kanske jag räddade hela situationen genom att han fick pysa ur sig det värsta trycket. Jag bestämde mig för att lämna tankarna på "golfklubbemannen" i köket.

- Varsågod, sa jag och räckte honom kaffemuggen. Jo, vi gör så att jag berättar lite om mig själv och sedan kommer jag idag att ställa lite frågor, lite formalia som jag behöver. Låter det okej?

- Javisst, jag litar på att du vet vad du gör, svarade han med ett snett leende.

- Haha, ja det gör du rätt i, svarade jag. Okej, men då kör vi då. Jag heter som du vet Gustav Andersson och har jobbat här i ungefär tjugo år. Eftersom du sökt dig hit själv så vet du också att jag jobbar med lite speciella metoder. Men det kan vi ta mer om sen. I vilket fall som helst så kommer jag göra en rejäl utvärdering på dig, den kommer ta cirka fem timmar. Ja alltså inte på en gång, utan fem tillfällen då. Efter det har vi en riktigt bra bild av vad det är som orsakar störningar i ditt liv. Hur låter det?

- Det låter bra. Som sagt, jag litar fullkomligt på dig, svarade han.

- Kanon. Då börjar vi helt enkelt, sa jag och tryckte fram blyerts i pennan.

Han svarade lugnt och ordentligt på alla mina frågor om personuppgifter, föräldrar, syskon, om hans sjukdomshistoria under uppväxttiden. Jag iakttog honom hela tiden och jag kände hur han ansträngde sig för att ge bra svar. Han ville vara en duktig klient. Och det var han.

- Tack så mycket, sa jag till slut. Kan du kort berätta om varför du söker dig hit och vad du vill ha hjälp med.
Han skruvade sig lite i stolen och drog handen genom håret, lite som för att tänka igenom vad han skulle säga.
- Jo, jag har inte mått så bra på...ganska länge. Eller det är några år faktiskt nu som jag mått dåligt, började han. Jag har ont i magen och kroppen, men läkarna kan inte hitta någonting. Jag har försökt jobba fram till för ett litet tag sedan, men nu går det inte längre. Smärtan är för stor, för intensiv.

Han tittade ner i marken nu när han berättade, och jag väntade och sökte hans blick. När han tittade upp nickade jag åt honom att fortsätta.

- Jag har gjort alla undersökningar som finns, men dem hittar ingenting. Nu tror dem väl att jag är någon slags hypokondriker. Det känns så. Det var därför jag sökte upp dig. Jag läste din bok och nu kan man nog säga att du är mitt sista hopp.

Han tittade på mig med en blick som bad om hjälp. Jag var redan där övertygad om att jag kunde ge honom det. Hjälp.
- Nu är tiden redan slut för idag, men jag kan säga dig redan nu att jag är säker på att jag kommer kunna hjälpa dig. Men bara om du själv vill. Fast det behöver jag inte oroa mig för, inte sant?
Jag tittade på honom samtidigt som jag reste mig upp och sträckte mig efter almanackan och tidblocket.

- Självklart inte, jag är supermotiverad, svarade han med bestämd röst.
Jag skrev ner en tid nästa tisdag klockan 14 utan att fråga om han kunde.

- Bra, men då ses vi nästa vecka då, sa jag och sträckte fram högerhanden.
- Det gör vi, svarade han utan att ens ha tittat på tidlappen.
Han tryckte min hand med ett fast grepp, lite kall hand, och sedan sa vi hej då.

Jag gick runt skrivbordet och tog fram pärmen för att sätta in mina anteckningar, och satte mig på snurrstolen samtidigt som jag tryckte på "spela upp".