Vi ses.

Jag vände och gick mot bilen. Kunde inte få in det i skallen bara. Jag kände klumpen som växte och växte, och kroppen kändes inte som om den var riktigt med.

Nästan ett helt år hade jag väntat. Väntat på att hon skulle komma hem från sin resa runt i världen.

"Jag behöver tid för mig själv" sa hon innan hon åkte.

"Jag förstår det, ta den tid du behöver. Jag finns kvar här när du kommer tillbaka" svarade jag.

Min förbannade, sentimentala idiot tänkte jag samtidigt som tårarna trängde fram i ögonen. Jag ville inte gråta, ville inte blotta mig så.

Jag hade gjort en dumhet. Fast om man ska vara ärlig så var det faktiskt ett uppehåll. På hennes initiativ. Jag fick flytta hem till en kompis och hon bodde kvar i lägenheten. När hon fick höra att jag varit på bio med en tjej, blev hon vansinnig. Och bestämde sig för att åka jorden runt, och jag hade dåligt samvete, så jag lovade att vänta.

Vi hade hörts av regelbundet ända tills det bara var ett par veckor kvar tills hon skulle komma hem igen. Jag kände att något hände då. Inget som uttalades, och själv vågar man knappt fråga. Vill inte egentligen veta. Sedan försvann hon, och jag fick höra av andra kompisar att de sett henne på stan. Jag trodde inte att det var sant, så jag bestämde mig för att åka dit och se efter med egna ögon.

Hon öppnade när jag ringde på dörren. Jag förstod direkt att det var över. Jag såg det i hennes ögon, jag kände det i hennes kropp. Hon var inte längre där. Jag försökte sträcka mig efter det sista halmstrået, men om hon tog det så gled det ur handen lika fort.

"Jag är ledsen, jag kan inte fortsätta. Jag har tappat förtroendet och det gör för ont. Jag tror vi måste gå vidare. Båda två." Orden stockade sig för henne, men hon stod på sig. "Jag hoppas du förstår" sa hon.

Jag var tyst ganska länge. Det blev helt blankt bara. Mina tankar fladdrade iväg, det var inte så länge sen vi tittade på ringar och ...det kunde blivit annorlunda. Borde blivit annorlunda. För jag visste bara en sak: att jag älskade henne. Men det spelade ingen roll nu. Det var för sent.

"Okej. Vi säger så" Det var det enda jag fick ur mig innan jag vände mig om och gick. Innan den där klumpen började bli obehagligt stor.

Jag hörde att hon ropade efter mig, men jag vände mig aldrig om. Jag öppnade bildörren och hoppade in. Jag vred om nyckeln, backade ut, kastade en blick i backspegeln innan jag körde iväg.

Jag skulle säkert möta henne igen. Men aldrig mer som hennes kärlek. Det jag ville mer än något annat.