En del i ett större sammanhang.

Jag satt med lappen med hennes telefonnummer framför mig. Jag var inte nervös för att ringa, jag var bara rädd att hon skulle säga nej, att hon inte ville träffa Lotta. Det skulle vara så tråkigt, och kännas riktigt jobbigt. Jag tog några djupa andetag och tänkte igenom hur jag skulle lägga fram det. Sen tittade jag på lappen och slog numret. Signalerna gick fram och jag kunde höra hur blodet pulserade hårt i örat.


Hon svarade på femte signalen. Och hon var självklart misstänksam när jag presenterade mig. Men hon visste att hon hade en biologisk mamma. Hon hade bara inte haft något behov av att söka upp henne, sa hon. Men visst hade hon tänkt på det ibland, speciellt när hon var gravid själv. Men hon hade alltid trott att hennes mamma inte ville veta av henne, eftersom hon hade lämnat bort henne. Jag förklarade lite kort vad som hänt, och jag berättade också att hon hade endast en kort tid kvar att leva. Och att det skulle vara underbart för henne att få chansen att förklara varför det blev som det blev. Jag hörde att hon blev tagen av beskedet att hon inte hade lång tid kvar. Det blev tyst en stund i luren.


- Jag vill träffa henne, sa hon till slut. Jag är ledig på torsdag. Kan hon komma då?
- Jag lovar att se till att hon är där då, sa jag med en bubblande känsla i kroppen.


Lotta hade inte sagt ett ljud i bilen sedan jag plockade upp henne. Hon satt och stirrade ut genom fönstret, och jag ville inte störa. Men samtidigt var jag naturligtvis extremt nyfiken. Nyfiken på vad som rörde sig inne i hennes huvud, om hon var rädd, förväntansfull, glad, ja vad det än må vara. Men vi bara rullade på och satt tysta. Till slut såg jag skylten där vi skulle svänga av, och jag satte på blinkersen.


- Kör in till vägkanten, fort som fan, sa hon plötsligt. Jag menar allvar, skrek hon.
Jag körde in till kanten och stannade med skrikande däck. Hon öppnade dörren och föll ner på knä vid vägkanten utanför. Jag hörde att hon kräktes. Inte nog med att hon antagligen var mer nervös än jag kunde föreställa mig, hon var fullproppad med tabletter också. Både mot sjukdomen och för att lugna nerverna. Till slut ställde hon sig mödosamt upp och stödde sig mot biltaket med händerna.

- Kan du vara bussig och köra in till macken där, jag måste fräscha till mig lite sa hon och försökte sig på ett leende.
- Självklart, svarade jag.


Hon kom ut från bensinstationen med en dricka i ena handen och en cigarett i den andra.


- Sådär, nu kör vi innan jag ångrar mig och vill hem, sa hon
- Visst, det är inte långt härifrån, sa jag.