Jo, men säg nu. Det är okej, jag lovar.

”Jo men säg nu. Har jag sagt något som fått dig att må dåligt?” Hon tittade på mig med sina vänligaste ögon, samtidigt som hon upprepade frågan för kanske tredje gången.

”Nej, lägg av nu, jag vill inte prata om det här nu. Kan du inte bara släppa det?”

”Nej, kom igen, säg vad jag sagt som varit dåligt.” Hon gav sig bara inte.

Jag drog ett djupt andetag, sedan sa jag:


”Okej, du har aldrig sagt något nedlåtande eller elakt på det sättet. Men det innebär inte att du aldrig fått mig att må dåligt. Alla gånger du fick mig att tro att jag var ansvarig för hur du mår, att det jag sa eller gjorde fick dig att må bra eller dåligt.”
Jag kunde inte sluta, det bara vällde ur mig nu.

”Alla gånger du sa, får mamma den, annars blir jag ledsen, eller gör inte så, då börjar mamma gråta. Eller alla gånger du lämnade mig och gick mot dörren med orden, nähä, men då går mamma då och lämnar dig här. Fattar du hur mycket skada det gjorde inom mig?” Tårarna rann nerför mina kinder nu. Men orden fortsatte i en ursinnig ström över mina läppar.

”Först gjorde du mig helt beroende av dig, sen använde du den makten till att få mig att göra som du ville. För att inte tala om hur du använde mig till att fylla på din låga självkänsla”.
Nu skrek jag.

Hon tittade på mig med ögon med samma uttryck som om hon stirrade på en utomjording, vampyr eller liknande. ”Vad menar du med det, att jag använde dig?”


”Vad jag menar? Kommer du ihåg när du och jag var och fikade med Greta för ett tag sen? När du berättade hur du brukade berätta historien om den lille gossen som gick vilse i skogen och tappade bort sin mamma. Jag trodde jag skulle strypa dig när du började gapskratta samtidigt som du berättade för Greta hur roligt det var när min lilla underläpp började darra. Jag antar att du kände dig jävligt viktig då. Jag kände mig antagligen lika jävla kränkt och förnedrad då som jag gör nu.”


Hon grät nu. Inte samma tårar som jag, men hon grät. Kanske kunde hon ta in det jag sa. För första gången i så fall. Första gången hon tillät sig kliva ner från den självsnickrade piedestalen. Jag såg att hennes tankar snurrade på, men jag fortsatte:


” Hela mitt liv har jag trott att jag måste vara snäll och inte ställa till besvär. För i så fall kommer dem jag älskar att lämna mig. Jag har aldrig uttryckt mina behov, vad jag behöver, vad jag känner eller vill. Av rädsla att bli ignorerad. Att ingen ska se mig, ingen ska höra mig. För att du fick mig att tro att jag är ansvarig för andras känslor. Och att andra är ansvariga för hur jag mår. Att mitt livs kvalitet berodde på vad andra gjorde eller sa. Det enda sättet för mig att överleva har varit att gömma mig från världen. Att inte visa någon vem jag verkligen är. Det blev resultatet. Tycker du att det blev bra?”


Jag andades häftigt i väntan på hennes svar. Hon satt bara tyst och stirrade i marken. Fan, jag gick för långt, tänkte jag. Tog allt på en gång. Men jag kunde inte hejda mig när jag väl kom igång, det bara forsade på. Hon reste sig och gick ut på balkongen. Fyra våningar ner brusade trafiken, bussar och bilar trängdes med cyklar och mopeder. Den gamla balkongen var allt annat än säker att vistas på. Hon som hade sån höjdskräck tänkte jag när hon vände sig om och sa: ”Förlåt.”

Hon såg yr ut och tappade balansen för ett ögonblick. Jag tog ett steg fram mot henne som för att fånga upp fallet, men hon vred sig åt vänster, och föll med hela sin tyngd mot räcket. Det rostiga räcket gav vika för hennes kroppstyngd, och jag såg hennes blick samtidigt som hon föll ner mot marken. Den var lugn. Inte arg eller upprörd, bara lugn.


”Nej!” skrek jag och kastade mig mot henne, men det var för sent. Jag landade med kinden mot det kalla betonggolvet samtidigt som jag hörde dunsen, bilarna som bromsade med tjutande däck, människorna som skrek i panik.

Sedan blev det tyst. Bara så obeskrivligt tyst.