En människa av kött och blod.

Tänk så här, En människa som är hel är fylld inifrån och står stadigt på marken. En människa som har fått lära sig att hon bara är bra när hon presterar något, blir så lätt när hon upplever att bekräftelsen uteblir att hon flyger iväg. Hon flyger iväg med ångesten och rädslan som ständigt säger till henne att ”du duger inte”. Medan hennes motsats vet att hon är lika viktig och värdefull oavsett om hon når upp till företagets uppsatta mål, eller om massa killar raggar på henne på krogen eller inte.

Fundera på skillnaden att växa upp som du gjorde, där du bara fick uppmärksamhet när du gjorde något bra, när framsteg möttes av föräldrarnas uppskattande rop och glada ansikten, men där du i vardagslivet bara upplevde dig nästan osynlig. Saker du tyckte var viktiga ignorerades, och till slut fogade du dig. På så sätt att du lärde dig att om jag presterar så finns jag, jag är värdefull och älskad. Att misslyckas innebar det motsatta. Att inte bli sedd. För ett barn kan det inte bli värre.

Tänk dig motsatsen. Ett barn som kommer springande med något som det tycker är det viktigaste i hela världen, och mamma eller pappa tar sig tid att bara bekräfta och bemöta det, om så bara för en liten stund, vilket oftast räcker eftersom barnet vill fortsätta med sitt viktiga upptäckande.

Eller när barnet för första gången på egen hand klättrar upp i gungan och ropar lyckligt på sin mamma. Om mamman då ger henne en varm blick och kanske vinkar som bekräftelse på att hon sett vad hon åstadkommit, jämför det med om mamman ropar ”Åh, vad duktig du är som klättrade upp alldeles själv, du är så duktig min stora tös”!

För barnet uppstår en tanke, ”jaha, kunde man göra det på ett bra eller dåligt sätt? Jag trodde bara det räckte att klättra… ha, där ser man.”

Mina föräldrar är reklamannonser för olikheterna. Min pappa är helt trygg i sig själv. Han fyller på sig själv genom att göra det som han tycker är viktigt, och han behöver inte höra av någon annan att det är bra eller riktigt. Han litar på sig själv. Känns det bra och rätt, ja då är det så. Även om han också givetvis inte har något emot att få höra ibland att han är bra. Men han är inte beroende av det.

Min mamma är tvärtom. Hon gör massor av saker för andra för att få något tillbaka av dem. Uppskattning, lojalitet och bekräftelse. Ständig påfyllning, hela tiden, varje dag.

Vem tror du mår bäst?

Det finns en fara i att fastna i tänket att det bara är genom prestationerna jag blir bekräftad. Till slut har du finslipat ditt yttre, du är vacker, vältränad och nysminkad. Du har blivit så duktig på det du gör att det inte går att komma längre. Och ändå är du inte nöjd.

I din iver att söka bekräftelse för vad som sker utanför dig, har du helt förträngt det som finns därinne. Och du känner dig allt mer frustrerad för ingen ser dig, vem du verkligen är. Inte nog med det, du är livrädd för att visa det. Tänk om du skulle blotta dig och få höra att du inte duger? Din värsta mardröm som blir sann. Precis som när du var liten. Bäst att tränga undan den där lilla klagande rösten igen.

Tycker du fortfarande det är konstigt att du har ångest?



(Samtal med en klient, som givetvis har godkänt att jag använder det. Speciellt som hon insåg att hon knappast är ensam.)