Hur gör man när man har något viktigt att berätta, men samtidigt vet man att det som ska sägas kommer göra någon man älskar väldigt ledsen?
Jag lyssnade förra veckan på det eminenta programmet "Christer" på p3 under en lång, svettig promenad i skogen. Dagens problem handlade om en tjej som undrade hur hon skulle bete sig mot en kille på jobbet som gick över hennes gränser, tog i henne på ett sätt som kändes obehagligt och så vidare. Hon undrade hur hon skulle göra för att få stopp på det hela utan att det blev dålig stämning eller allmänt jobbigt.
Jag kände igen mig i det där. Att alltid ta hänsyn, alltid sätta andras känslor före de egna. Att ta på sig ansvaret fast det egentligen är någon annan som är ansvarig.
Och även om jag har lärt mig så mycket om det här, hur jag beter mig och varför, så handlar det nu om den stora fästningen. För det är givetvis så att ju närmare vi kommer det som är oss närmast, desto svårare blir det att stå upp för det vi vet, behöver och vill. Jag tror ni förstår vad jag menar.
Men vad jag insett som jag inte visste förut, är att det som inte blir sagt kommer att uttrycka sig ändå. Och då på ett sätt som kostar betydligt mer än vad det gjorde från början.
5 comments:
Jodå, nog förstår man preciiis vad du menar, du är ju klar som kristall. Som alltid, verkar det som...:0)
Och hur tufft det än är att tala klarspråk direkt så skadar man både sig själv och sin omgivning genom att inte göra det.
/Yasmine
Yasmine: Tack som vanligt :-) Och visst du har rätt, men som sagt, ju närmare de är, desto tuffare blir det.
//Johnny
Den som kräver av andra att de ska sopa under mattan och svälja instället för att ventilera, får också ta sitt ansvar för resultatet; en stor explosion eller ännu värre imlpodering.
Nu har jag också upptäckt att du är tillbaka. Äntligen, vad glad jag blev! Nu har jag en massa nya inlägg att läsa från dig.
hannaria:helt sant, helt sant.
Gis-mormor: Du är så välkommen! Hoppas du hittar något du gillar:-)
Post a Comment