Ödmjuk och solbränd.

Jag hade verkligen förberett mig inför dagens möte. Jag hade visualiserat hela min plan och gick bara in för att verkställa den.

Men jag glömde en sak. Att vara ödmjuk.

Uppfylld av all den kunskap jag samlat på mig gick jag bara in och körde på, och förväntade mig att de skulle tycka att jag var fullständigt briljant. Något annat än "lysande Johnny, helt superbt, så gör vi såklart" kunde jag inte tänka mig att få höra.

Tänkte inte på att dem inte hade lärt sig det jag lärt mig. Så det var antagligen rena grekiskan. Och ingen av dem hade varit mer än en vecka på Rhodos.

Nåväl, det blev ganska bra ändå. Ödmjukheten hade inte sprungit ur något behov att vinna eller visa mig duktig från min sida. Nej, det var bara så att jag var så entusiastisk och ville delge dem allt lika klart och tydligt som jag kunde se det. Men kompromissa är något som tillhör vuxenlivet. Så det gjorde vi.

Och alla fick vara vinnare.

Möte nummer två var en annan känsla. När man själv lägger sig platt och erkänner att"ja, jag fuckade upp här, jag har gått igenom det hela från början till slut och tar på mig det här och det här. Jag visste helt enkelt inte bättre och kommer göra allt för att det inte ska upprepas igen". Då vill man inte höra personen som sitter bredvid och är lika inblandad ta noll ansvar för det som han gjort, och bara skjuta det som är uppenbart ifrån sig. Och sedan gå ut från mötet och bara säga att "ja det gick ju bra".

Jag svarade vad jag tyckte om det. Sedan gick jag hem och öste på sandsäcken tills armarna hängde slaka. Skönt :-)

Fick några underbara timmar på fotbollsplanen idag, som ledare för min dotters skollag. Strålande sol, glada, sjungande barn. Då spelar såna där möten inte så stor roll.