Det var ingenting.

Det är tisdag, höst och kalla vindar. Jag sitter i bilen på väg hem efter en tolvtimmars dag på jobbet, med täppt näsa och trötta ögon. Där och då tar jag beslutet som jag haft inom mig en längre tid. Egentligen redan innan vi flyttade ihop. Jag struntade bara i att lyssna. Som så ofta förut.

Första kvällen jag bodde där gick hon ut med en kompis. Trots att jag stannade hemma. Hon kom hem vid halv fyra, och nästa dag fick jag höra att hennes kompis gått hem strax efter tolv. Helgen efter det jobbade jag till tolv på natten och hon gick ut. Jag pratade med henne innan jag satte mig i bilen, och hon sa att hon snart skulle komma hem, och bad mig vänta uppe på henne. Klockan sex låste hon upp dörren.

Jag klev in i hallen, hängde upp jackan och gick in i lägenheten. Jag hade bara bott här några veckor, men gillade den inte. Hon stod i köket och pratade i telefon. Jag satte mig i soffan och väntade. En liten stund senare kom hon in och satte sig mitt emot.

- Jag har något jag måste prata med dig om, sa jag och tittade henne i ögonen.

- Ja, jag har också något jag måste prata med dig om, svarade hon.

I min hjärna snurrade tankarna på, och jag var säker på att hon skulle säga att hon varit med någon de där kvällarna, hon hade inte kunnat säga vad hon gjorde, och någon hade ringt och lagt på luren. Fan vad bra tänkte jag, här kommer jag lätt undan. Nu blir det ju inga som helst problem att ta sina prylar och sticka. Tänkte jag alltså.

- Varsågod, börja du, sa jag och förberedde mig på att replikera hennes erkännande.

Hon tittade ner i golvet, harklade sig, och såg ut att kämpa efter rätt ord.

- Jag är med barn, sa hon samtidigt som hon tittade upp.

Som om någon dragit ur korken i botten rann all energi ur mig. Det blev tyst.

- Vad var det du ville säga, sa hon till slut.

-Ingenting, svarade jag. Det var ingenting.