Bite me.

Ah, jag tror du redan vet att det hänt något. Du brukar vara väldigt snabb på att plocka upp det när det varit på gång. Då blir det bråk. Det brukar alltid fungera. Men inte idag. Jag är inte där längre.

"Ja men du ska alltid hålla på att dra upp det som hände förr. Kan du inte skita i det och prata om det som är nu". Rösten på andra sidan mullrar och accelererar som en Formel 1 bil på målrakan.

"Jag hör dig alldeles utmärkt utan att du behöver gapa", säger jag. Det gör inte saken bättre.

"Men nu hade vi bestämt att hon skulle gå dit, och bara för att hon inte vill gå nu så ska du bara ändra det! Typiskt dig att inte kunna stå fast vid något man bestämt"!

"För det första var det J som kom till mig och sa att det blivit för stor grej, och att hon inte ville dra igång det nu. Och för det andra sa jag att jag skulle ringa och prata med dig innan vi bestämde definitivt. För det tredje hann jag inte förklara färdigt förutsättningarna som jag hade glömt, innan du ringer upp igen och kräver att få tala med J", svarar jag utan att gapa tillbaka.

"Jaha", säger hon på andra sidan. Sedan blir det tyst. Innan jag fortsätter med att säga vad jag tycker om hennes beteende, och att det i min värld är vår uppgift som föräldrar att se och lyssna till vårt barns behov, inte se till att genomföra det som vi tycker att de behöver. Det kan vara nödvändigt när barnen är små och vet vad de vill men inte alltid vad de behöver. Med barn i puberteten är det lite annorlunda.

De där sista två meningarna sa jag inte. Även om det är så. Jag pratar inte så om du nu tror det. Privat menar jag. Det skulle ju låta rätt drygt.

Men jag sa rätt mycket annat. Men det får stanna där, mellan två telefoner någonstans i det vackra Göteborg.