Okej.

"Pappa, mamma ringde och undrade när jag skulle komma, så jag åker dit ikväll."

"Okej", svarar jag.

Men det känns inte okej, utan jag börjar gråta därute i köket. Jag gör ett fåfängt försök att dölja det, men inser att det inte går, och jag har faktiskt inte heller någon lust att göra det. Så jag snörvlar en stund och när min dotter frågar, "Gråter du pappa?", så svarar jag "Ja, det gör jag."

När hon sedan undrar varför skulle jag kunna ange flera skäl, som mycket väl kunde vara anledningen: att jag är helt slut efter julruschen, efter all spänning inför beskedet om jobbet, att behöva ringa och göra en annan person som gav mig ett annat erbjudande väldigt besviken...Och säkert spelar alla de där skälen in, men sanningen är en annan. Så jag väljer den, och svarar:
"Jag är ledsen för att jag inte trodde du skulle åka till din mamma idag. För att jag älskar när du är här, och när du går längtar jag tills du kommer nästa gång. Om det är något fel i det säger jag förlåt, men det är trots allt sanningen."

Och naturligtvis börjar hon också gråta, och vi kramas, hårt och länge. Jag är helt enkelt trött och jag blir väldigt känslig då. Men det är inte många dagar hon sovit hemma hos mig den här hösten, och jag saknar henne. Förr hade jag bitit ihop för att inte ge henne dåligt samvete. Nu tänker jag, att om hon är stor nog att bestämma var hon skall bo, då borde hon vara stor nog att se sin pappa gråta. Jag låtsas inte längre. Jag spelar inte spel. Jag är ingen supermänniska, inte som pappa, inte som son, inte som partner, inte som vän. Men jag är den jag är, och jag gör så gott jag kan.

För inte länge sedan hade inte vilda hästar kunnat släpa henne härifrån. Nu, medan hennes far kämpar med att inse att den lilla flickan börjar bli en ung dam, gläds hennes mamma över att ha fått en mer jämlike som delar fler av hennes intressen. Intressen som hennes far inte alls kan eller vill matcha. Smink och kläder till exempel. Brr.

Sedan jag kommit närmare mig själv har jag också allt svårare att hålla inne med vad jag tycker. Vad som förr varit omöjligt att uttrycka med risk för att göra någon ledsen eller besviken, förefaller nu nästintill omöjligt att hålla tillbaka. Vilket ledde till att jag lyckades att tillfälligt sabotera julstämningen vid två tillfällen, bara för att jag sa vad jag tyckte. Kanske bör tilläggas att i min familj skyr man konflikter i största möjliga utsträckning.

Men eftersom jag är jultomte vid två tillfällen i full mundering under julaftonskvällen, samt det faktum att jag är lillebror, så kommer jag undan med det. Och eftersom jag kunde argumentera för vad jag menade blev det bra. På riktigt.

Jag vet att jag lovade henne att det skulle gå över, men det stämde inte. Inte ännu. Därför tänkte jag att jag skriver lite här istället. Det kanske fungerar. Jag hade sett fram mot en mysig kväll med godis och Johhny Depp på teven, men det är inte samma sak när den man älskar inte sitter bredvid. Barnsligt va? Kanske, men det är ändå så det är.