Tillbaka.

Han svängde in på vägen som så många gånger förr. Även om det var längesedan kändes det lika naturligt som det alltid gjort. Bilens hjul knastrade mot gruset som låg kvar på asfalten när han rullade sakta framåt, för att plötsligt stanna. Han hade bävat för den här stunden. Att närma sig huset bakom nästa häck, utan att dom väntade där när han klev ur. Det var en av anledningarna till hans plötsliga flytt till Miami. Att det skulle suddas ut, så att den här stunden inte skulle göra så ont. Fåfängt. För nu när han befann sig här var det lika jävla smärtsamt som om han aldrig rört sig utanför det lilla samhällets gränser. Fyra år i USA hade inte hjälpt ett skvatt. Fast, visst hade han haft roligt. Ja herre min gud, tänkte han och lät vänsterfoten bli lättare över kopplingspedalen, vilket fick den hyrda Volvon att sakta röra sig fram, för att slutligen stanna på vändplatsen framför huset.

Han hade stått parkerad där många gånger, men inte under de här premisserna. Då hade han antingen bott här, eller kommit för att hälsa på, som vuxen. Han kände hur pulsen ökade och andningen blev grund och stötig. Han slöt ögonen i ett försök att centrera sig. Det var lönlöst. Han öppnade bildörren, sträckte på sig och släppte ut lite gas som samlat sig i systemet på vägen dit. Han hade tros allt varit på väg i över ett dygn. Så länge sedan var det han lämnade värmen och famnen i Miami. Det krasade under fötterna på honom när han gick över den grusklädda uppfarten mot husets köksingång. Två cyklar och en silverfärgad V70 skvallrade om att de andra var på plats. Utan att se in genom garagefönstret tryckte han ner dörrhandtaget och steg in i hallen. Det såg precis likadant ut som han mindes det. Och luktade likaså. Ögonen fylldes upp och halsen blev till en tjock klump. Han bet ihop, svalde undan klumpen och förträngde tårarna, och sköt upp innerdörren till köket.

Där satt de, hans två bröder och den enda systern. Röken låg tät över bordet, det luktade illa av den. Han gick genom köket och ryckte upp fönstret för att vädra. Nu fick han en anledning till tårar. De tittade förvånat på honom, hade tydligen missat hans entré.
”Hej brorsan”, ropade Annika och flög upp från sin plats och slängde sig om halsen på honom. Hon hade alltid varit mest för det där, kramar och visa känslor. Han kramade hennes beniga kropp och tänkte att livet farit fram hårt med henne.

”Hej syrran, skönt att se dig”, svarade han. För det var det. Han hade alltid älskat henne, och hon honom.

”Hallå grabben”, sa Jonas och gav honom en kram. Mellanbrorsan hade alltid varit stabil, och deras relation var som alltid, bra.

”Tjena Jonas”, sa han och kramade honom hårt tillbaka.

Kvar vid bordet satt Anders, den äldste i syskonskaran. Deras relation var allt annat än bra. De hade egentligen aldrig riktigt fungerat ihop. Varför var svårt att säga. Vissa saker var bara som de var. Han var också avundsjuk på sin lillebrors framgångar. Att han valt att flytta till USA ansåg han vara ett svek av gigantiska proportioner. Johan gick fram och sträckte fram handen till sin äldste bror, som fattade den och kramade lite onödigt hårt. Som för att visa vem som fortfarande var kungen här. Oavsett om nu lillebror var framgångsrik författare och mångmiljonär, och bodde i Amerika, så var det inte så att han skulle komma här och tro att han var något. Vilket han aldrig påstått, men som ofta antyddes att så skulle vara fallet, från storebroderns håll. Han var ensam om att tänka så, men det struntade han i. Därför klämde han nu extra hårt runt sin lillebrors mjuka författarnävar, som såg nästan overkliga ut i hans grova, skitiga arbetarnävar, som trots ivrigt intvålande antagligen skulle behöva skrubbas i lut för att en gång för alla bli som i originalutförande. Slutligen släppte han, med ett belåtet leende efter att ha konstaterat att lillebror var medveten om vem som var herre på täppan.

Johan Rickard Magnusson, född den 15 april 1965, drog ut den lediga stolen och sjönk ner på den. Osäker på om det berodde på resan eller situationen, men ändå medveten om att rummet gungade. Han tog en av ölburkarna på bordet, öppnade den och drack nästan hela innehållet i ett svep innan han ställde ner den på bordet framför sig. Han öppnade en till, tog ett par klunkar och ställde ner den. När han tittade upp igen hade rummet stannat. Som genom ett trollslag kände han sig också vid mycket bättre mod, och vid en helt annan vigör. Fullt medveten om att det var lånat mod, men det struntade han högaktningsfullt i just nu. Den här stunden var vad den var, och den krävde så mycket av honom att det var på gränsen till hans kapacitet. Att fuska lite kändes inte på något sätt fel.