Sängkamrater

Det finns ganska många kort på mig som barn, vissa med rufsigt hår och sömndruckna ögon. Det finns faktiskt ett sånt från varje år på dagen 14 april, nämligen min födelsedag.

Där finns tårta, kakor, saft, två extremt trötta tonårsbröder, en alltid lika irriterande morgonpigg pappa...och ett paket som alltid innehöll samma sak: fotbollsskor. Visst fanns det några andra paket också, men det där var det som alltid fanns där. Inklusive benskydd.

Eftersom min födelsedag inföll i samklang med den årligt stundande seriepremiären var det väldigt förnämligt att få nya, svarta, läderdoftande dobbskor att beträda den nyklippta gräsytan med. Nya skor, nya förväntningar.

Jag brukade sova med skorna bredvid mig i sängen första natten. Kanske lite konstigt, men det kändes rätt då. Och som barn struntar man ju i vad som anses rätt. Man gör det som känns bra.

Även om det var längesen jag spelade själv tycker jag fortfarande väldigt mycket om att besöka sportaffärerna och plocka ner, vrida och vända på årets modeller av fotbollsskor- Stoppa ner näsan i och känna doften. Sluta ögonen och se sig själv springa ut på den gröna planen, doften av nyklippt gräs och liniment i näsan, det underbara ljudet av vristen som träffar bollen med ett lätt smaskande och se den flyga genom luften och hänga för en kort sekund i nätmaskorna innan den retfullt trillar ner på marken bakom den svärande målvakten...

Idag gick jag dit, vände och vred, och tog ett par. För nu har jag en anledning igen. Visst, jag är tränare, men vadå, man måste visa dem, eller hur? Då krävs bra utrustning så det inte blir fel naturligtvis. Viktiga saker.

Får se om de får sova i dubbelsängen i natt...