Proud, I am.

Det är torsdag, och därmed match. Som vanligt nuförtiden. Idag var det bortamatch på Kvibergs konstgräs mot ett lag som vi förlorat rätt rejält mot förut.

Men det är andra tider nu. Sen den där magiska kvällen jag skrev om sist spelar tjejerna fotboll. På riktigt.

Därför ledde vi i halvtid med 1-0 och spelade riktigt bra. Tyvärr bjöd vår målvakt generöst på två gratismål som den värsta After Workbuffe'n, och med fem minuter kvar ligger vi under med 2-1. Då utnyttjar vi den nya regeln och tar time-out. Efter ett bra peptalk går dem ut och gör ett kanonanfall och avslutar med ett vackert mål. 2-2. Ännu en lycklig poäng i ryggsäcken. Underbart. Glädje. Skratt.

Dagens märkligaste: Precis innan matchen ska blåsas igång ropar jag till domaren, en gråhårig gentleman i pensionärsåldern med italiensk brytning, att jag vill springa in med kaptensbindeln till E som glömt den. "Visst, jättebra, gör det" säger han. Inget konstigt i det. Men när jag springer förbi daskar han till mig stenhårt i röven. Så det bränner till ordentligt alltså.

Alla reagerar, utom jag som håller masken stenhårt. Alla tyckte det var fantastiskt roligt. Själv tyckte jag det var alldeles...underbart:-)