Om kärlek.

Det var första gången för mig, så det är inte konstigt att jag blev överraskad. Överrumplad. Jag tror inte hon upplevt något liknande heller, nej, det är jag förresten säker på. Att bli kär för första gången är ingen lätt sak. Vi har inget skydd, ingen gard uppe som hjälper oss att parera kraften som kör över oss likt en buss utan bromsar. Jag har sökt den där upplevelsen sedan dess, envist likt en dåre som inte vill inse det meningslösa, det omöjliga. Men varför måste man ge upp? Kan man inte ibland få drömma, längta och tro. Tro på att det ska gå, att det är möjligt, även om alla andra känner sig tvingade att slänga sin förtvinade bitterhet över oss, vi som fortfarande ser ljuset, även om det fladdrar aldrig så svagt.

”Lämna mig ifred!” har jag velat skrika åt dem. Kalla sig vänner? Pyttsan.

Vinter, sen kväll och en hel del alkohol, det var så det började. Jag var en ung hetsporre med för långt hår, hon en skönhet utan dess like. Det mörka håret föll ner över hennes mjuka axlar och jag var säker på att jag sett en ängel. Med ett fånigt flin stod jag bara där på pizzerian när en gemensam vän presenterade oss för varandra, sträckte fram en fuktig hand och mumlade mitt namn. Hon såg glad ut, sa att hon sett mig på skolan. Tydligen hade hon börjat på samma gymnasium som mig, men min närvaro var inte högre än att det vore möjligt att kungen börjat föreläsa där utan att jag noterat det. Hon hade dock sett mig där berättade hon, och det gjorde att jag kunde glida ur min koma och ta mod till mig. Frågan jag ställde var ändå rejält överraskande:

”Vill du gå på bio?”

Hon tittade på mig med sina stora, bruna ögon och sa förvånat: ”ja… menar du nu eller?”

”Japp, självklart”, svarade jag.
”Okej”, sa hon och tog sin jacka, och jag hennes hand. Nattbion blev det och hon verkade till och med imponerad när jag sjöng hela Juicy-fruitreklamen. Kärlek kan göra det med människor. Öka toleransen. Jag skäms lite för att säga det, men sen åkte vi hem efteråt. Visst, det kanske inte är moraliskt riktigt, men vi struntade i det. Kan inte säga att jag någon gång funderat på att det skulle varit fel… Det tog sedan flera år innan vi lämnade varandras sida, mer än på dagarna alltså. Det var en kärlekshistoria som var större än allt världen dittills skådat. Tyckte vi, och vad någon annan ansåg struntade vi högaktligen i.

För att folk tyckte saker, det kan jag lova.

Hissmusik

Det var tyst i huset. "Äntligen" tänkte hon. Det hade varit en lång dag med utflykt till äventyrsbadet och andra familjebestyr. Hennes bror med familj hade till exempel dykt upp helt oväntat och stannat på middag. Trevligt naturligtvis, men det var kanske inte vad hon längtat efter just idag.

Hon hade hoppats på en stund av närhet tillsammans med sin underbare man, han som låg där bredvid och andades så tyst och lugnt att hon knappt kände att han var där. Hon flyttade närmare och kände genast värmen från hans vackra kropp väcka hennes lust igen, och hon la sig alldeles intill och lät sin högerhand vandra ner längs hans sängvarma höft, och de vältränade lårmusklerna spändes en aning av hennes lätta beröring. Han andades lite häftigare, men hade ändå inte vaknat. Hon rös i hela kroppen av spänning och välbehag, när hon lät handen glida ner mot hans ljumske och kupade den lätt runt

"Mamma, jag har ont i öronen. Jätteont!" Hon kastades tillbaka till verkligheten i form av dottern Amandas röst. Hon hade varit så upptagen av sitt lustfyllda utforskande att hon inte ens hört henne tassa in i rummet.
"Men lilla gumman, kom får jag känna på dig. Men du är ju glödhet, vi får gå och hämta Alvedon i köket. Kom." Hon reste sig upp på darriga ben och lyfte upp sin flicka i famnen, samtidigt som hon la täcket över hans för tillfället icke barnvänliga kropp.

Han öppnade ögonen på glänt och såg på henne. "Vad är det som händer? Behöver du hjälp?"
Hon log mot honom och hans sömntrötta mun som hon älskade. "Nej sötnos, inte nu, men kanske senare."


Jag och min gode vän Anders har de senaste dagarna diskuterat skrivandet, något som fört oss samman till en djup vänskap. Kärleken till språket. Naturligtvis inte bara det, men det är en av ingredienserna. Vi diskuterar och ger varandra tips. Vi är båda lika på många sätt vilket naturligtvis underlättar när man ska ge varandra tips och i vissa fall kritik. Framförallt är han den ende jag känner igen i sin föräldraroll, jag menar som hanterat den på samma sätt som jag. Och han är också den ende som jag hittills mött och känt som har den enorma närhet till sitt barn som är väldigt ovanligt. Det naturliga, fullständiga samspelet. Det gör mig rörd, varm och väldigt glad. För det är få som kan, eller snarare är villiga, att sätta sig själv lite åt sidan under de första viktiga åren då det där byggs upp. När jag ändå hyllar Anders så ska jag också passa på att skicka dig till hans blogg. Speciellt om du som jag är intresserad av musik, men inte orkar hålla reda på allt som flödar i etern. Det gör han åt dig.

Jag hade lust att skriva ett mail till Ebba von Sydow häromdagen. Inte för att jag gillar henne, har egentligen ingen åsikt, men hon klankade ner på Robinson-Emma för att hon valt att flytta till USA med sin man. Observera ordet valt. För det måste väl vara så det fungerar va? Att vuxna människor väljer. Ebba v S hyllar i krönikan sin syster för hennes sätt att välja att leva, där hon flänger mellan utbildningar i USA och jobb, med sin tvååring på armen. Så som hon valt att leva.

Det första stycket var bara jag som övade lite. För nu när jag är i hyllningstagen vill jag passa på att återigen tipsa om en av mina största inspirationskällor, Stephen Kings bok "Att skriva". Ett mästerverk för alla som vill skriva. Eller för den som bara vill läsa något bra.

Tack Jörgen,varsågod Pia.

Tack Jörgen, du är de senaste dagarnas stora hjälte! Jag följde din åttondelsfinal på radio och skrek rakt ut när du slog in matchbollen.

Jag såg kvartsfinalen på teve, och det var magiskt. Din 42-åriga kropp flöt fram som en tjugoårig gasells.

Tyvärr spelade du alldeles för tidigt i morse, och jag läste att du fick stryk. Synd, men inte oväntat. Och även om du förlorade bronsmatchen alldeles nyss, så säger jag bara tack. Fy fan så vackert, vilket spel! För oss alla som spelat på fritidsgårdar, uppehållsrum och sura källarlokaler lovar jag dig att vi till fullo inser vad du gjorde med den lilla vita bollen, vad det krävs att få tillbaka de där stenhårda smasharna från den elegante Wang.

Så till slut blev det alltså Kina, Kina, Kina och...Sverige. Vem hade trott det? Och om de till nästa OS inför en pingisklass för +45 år, ja då lär vi se en helsvensk final mellan Jörgen och J-O.

När jag nu ändå är igång och skriver här så passar jag på att svara på Pias utmaning.

Just nu är en speciell tid. På ganska många sätt, men framförallt när det gäller min relation med min dotter. Sedan vi flyttade isär för snart tio år sedan har jag varit henne allra närmast. Jag har i stort sett valt bort det mesta i mitt eget liv för att vara den bästa pappan jag någonsin skulle kunna tänka mig vara. På gott och ont, men jag visste inte bättre då.

Med tiden har jag blivit allt bättre förälder i takt med att min självkänsla ökat och mina grändser blivit allt tydligare. Oavsett, jag har varit så betydelsefull för mitt barn.

Senast för mindre än ett år sedan ville hon bara bo här. Hon var trött på att packa sin väska varje vecka, glömma saker, oroa sig för saker. Något jag har all sympati för. Det alternativet bekämpades från annat håll, och åtgärder vidtogs för att göra situationen bättre. Och det har blivit bättre, ganska mycket.

Men hon är ganska stor nu. Och hennes andra hem är ett stort rymligt hus, nära skolan och alla kompisar. Så när hon häromdagen grät för att hon glömt sina nycklar hos mig och inte kunde låsa dörren hos sin mamma och därmed kom för sent till skolan, tog jag ett beslut. Ett jobbigt, tråkigt vuxenbeslut.

Så det blev jag som fick brottas med mitt eget ego, min egen sorg och separationsångest. Och efter det erbjuda henne möjligheten att bo större delen av tiden hos sin mamma. Och hon tackade ja. Något som aldrig hade varit ens tänkbart för mindre än ett år sedan.

Så det har blivit en del tårar den här veckan. Men det här är inget spel som har vinnare eller förlorare, och min dotter finns inte till för att fylla mitt eller hennes mammas liv. Vi ska se till att hennes liv fungerar så bra som möjligt. Jag tror och hoppas att jag gjorde rätt. Det verkar så, för hon är glad. Det är allt jag begär.

Så därför väljer jag den här sången, av en man som med sitt yttre inte alls utstrålar det som han kan skapa med sin penna. Jag älskar denna lille knarrige mans sätt att uttrycka det största vi möter som människor, kärleken.

Och antagligen är det vad det hela handlar om här för oss. Inte vem hon helst vill vara hos, eller vem som betyder mest. She´s a big girl now. It´s as simple as that.

Bob Dylan-Yoù re a big girl now

Nej.

Den danske familjeterapeuten Jesper Juul hävdar att "nej är det mest kärleksfulla ordet i världen".

Jag håller med. Gör du? Se vad du tycker om det här:

De flesta konflikter i familjer och grupper uppstår på grund av att en eller flera medlemmar inte klarar att säga nej när de menar det. Konsten att säga nej handlar om att ta ansvar för sig själv och sina personliga gränser, och därigenom visa respekt gentemot sina medmänniskor.

Det handlar alltså inte om att vi avvisar varandra för lite, utan om att vi istället lägger skulden på de andra.

Det finns flera inre förklaringar till varför vi gör så. Vi vill inte stöta oss med de andra och till slut sårar vi dem. Vi orkar inte ta konflikter och till slut blir det så många att de växer oss över huvudet. Vi vill så gärna att de andra ska gilla oss, att till slut kan vi inte längre tycka om vare sig dem eller oss själva. Vår önskan att vara populära förvandlar oss till dörrmattor. Vi vill gärna var generösa och öppna, så till den milda grad att vi till slut blir sura och snåla.

Kanske känner du igen dig i några av exemplen. Jag gjorde det förut. Inte så konstigt, de handlar trots allt om mig.

Naturligtvis grundar det sig i vårt existentiella behov av att känna oss viktiga för de människor vi älskar.

Det här behovet blir aldrig starkare och tydligare i relationen till våra barn som vi vill ge allt vi någonsin förmår. Att se våra barns ansikten stråla av glädje fyller de flesta med energi som inte ens kan återskapas i moderna kärnkraft. (Något som handlarna jublar åt varje år i december).

Det är trots allt inte så svårt att förstå att det är svårt att finna en bra balans mellan ja och nej. Men det betyder också att att nej är det svåraste svaret i världen, ett svar som kräver omtanke, engagemang, mod och ärlighet.

Nej=Kärlek.

Kärlek på riktigt.

Jag vet inte , men just nu har kroglivet ingenting att erbjuda mig. Inte för att jag inte är på humör, tvärtom. Jag klarar bara inte av de där låtsaskonverstionerna, du vet" och vad sysslar du med då", eller "var bor du", "har du barn". Inget fel i det, konversationerna måste ju starta någonstans. Men allt som oftast gör de det på samma ställe, på samma sätt.

För min egen del är jag säker på att det beror på att jag letar efter något äkta. Nu när jag vet vad jag letar efter. Jag letar efter värmen och känslan i den sanna kärleken.

Den finns därute, det är jag säker på. Tills dess nöjer jag mig inte med något annat. Kärlek på riktigt, eller inte alls.

Så det så.

Vår i luften?

Tänk vad skönt om det hade varit lite enklare. Kärlek alltså. Det borde inte vara svårare än att två människor tycker om att vara tillsammans. Att hitta sin soulkvinna som Hermann så väl uttrycker det. Eller soulman för den delen.

Men det som i ungdomen var en passionerad förälskelse där inga tidigare oläkta sår hämmade den kära leken, känns idag ofta som en kalkylerad risktagning med olika beräkningsfaktorer. Det har såklart med ålder och barn eller inte och såna saker att göra. Men ändå.

Om du kände mig skulle du veta att jag mer ofta än sällan analyserar saker. Men inte när det gäller kärlek. För mig är inte kärlek, och därmed känslor logiska, och därför är det ingen idé att analysera det. Antingen känner jag det eller inte. Men alla är såklart inte som jag. Och det kanske är tur att det är så.

Sen är det klart att man kan tycka väldigt mycket om någon, men av olika anledningar så fungerar det inte i allafall. Men ändå. Om känslorna är rätt så kan man oftast tänka sig att lösa det mesta. Eller ursäkta, jag pratar om mig själv. Såklart. Kan ju inte veta hur du tycker eller tänker.

Solen skiner och det känns som vår ute. Och det är skönt.

Jag och Kay

Jag har vid flera tillfällen uttryckt min...inte beundran, men gillande snarare, av Kay Pollak. Och jag gillade mycket i filmen Så som i himmelen. I en sekvens frågar Mikael Nykvist hur man vet att man är kär i någon. Svaret är i stil med " man blir glad när man ser han/hon".

Kanske är det inte svårare än så. Jag tänkte på en annan line i samma stil, "man saknar henne/honom innan man hunnit gå".

Värst vad jag babblar på nu då. Vi säger så.

Okej, jag ror

Jag minns inte riktigt vilket år det var, men sommar var det. En sån där sommar som aldrig verkar ta slut, som man aldrig vill ska ta slut. När benen inte kände tyg mot sig på månader, klädseln var shorts och linne, dygnet runt. Det är så jag minns det.

Vi sköt ut ekan i vattnet och klängde oss över relingen. Jag satte årorna i sina klykor och satte mig tillrätta, samtidigt som du halvlåg i aktern med benen över kanterna och fötterna dinglande ner i vattnet. Med kraftfulla årtag skickades båten framåt och klöv den spegelblanka vattenytan som en vass kniv genom glasstårta.

Jag vilade mig lite och lät årorna hänga en bit ovanför vattnet. Dropparna föll från min panna ner på durken och rann vidare bakåt längs båtens lackade träskrov. Det var ingen idé att be dig om hjälp, du kunde inte ro. Det var vad du sa iallafall. Jag hade aldrig provat sanningshalten i det.

"Vill du ha hjälp?", frågade du helt plötsligt.
"Hjälp med vad menar du?", svarade jag förvånat.
"Ja, med att ro, vad fan tror du?", svarade du.

Jag tittade länge på dig. Tänkte att det var något av dina vanliga skämt. För så taskig kunde du nog inte vara. Och om det var så, då ville jag helst inte veta.

"Nej, det går bra, jag fortsätter gärna att ro", svarade jag till slut. Jag sköt ner årorna i vattnet igen och spände musklerna som spelade på den seniga kroppen. Med våldsam kraft tryckte årorna ifrån och skickade den lilla båten framåt. Jag slutade inte förrän ekan sköt upp på stranden.

Istället för att vända mig om och fråga hur man kan bete sig så mot en vän, ljuga en hel sommar och låta den andre slita häcken av sig, tog jag ut det på båten istället. För så hade jag fått lära mig att det skulle vara. Bättre att undvika konflikter och låta det rinna av. Vad jag inte visste var att det inte alls försvinner. Det bara gömmer sig. Som ett troll under sängen. Och precis som trollet blir det inte alls lika farligt när det kommer fram i ljuset. Det kan till och med förvandlas till något riktigt fint. Kanske rentav en prinsessa. Eller en prins om det känns bättre.

Jag började något nytt idag. Det kommer nog bli bra. Det känns bara så konstigt att inte vara med mina vänner längre. Det var en av de starkaste kärleksupplevelserna jag haft. Som inte hade några fysiska inslag, men otroligt starka upplevelser. En underbar grupp av människor. Att bara vistas där var ren energi för själen.

Men hey, det är dags att gå vidare. Och minnena finns kvar. Det är dags att bygga nya. Och jag börjar ...nu.

Vi ses.

På jakt efter....kärleken

Göteborg består av 53 procent singelhushåll enligt Statistiska centralbyrån. Siffran för hela Sverige ligger på 47 procent. Det är lätt att dra slutsatsen att vi inte tror på kärleken längre. Men trots det svämmas marknaden över av nya mötesplatser för kärlekstörstande singlar. Internetdating är idag helt rumsrent. Arrangörer av singelfester gnuggar händerna och tjänar stora pengar på människans sökande efter livskamrater. Möjligheten att träffa en partner är större än någonsin. Det är alltså inte problemet. Eller det kanske är precis vad det är? För tänk om vi missar någon bättre som väntar bakom nästa krök? Vi som lever i en tid av överflöd och ständiga valmöjligheter, allt från pensionssparande till telefonbolag. Hur ska vi kunna veta när det är rätt läge att skriva på ett fast avtal?