Hissmusik

Det var tyst i huset. "Äntligen" tänkte hon. Det hade varit en lång dag med utflykt till äventyrsbadet och andra familjebestyr. Hennes bror med familj hade till exempel dykt upp helt oväntat och stannat på middag. Trevligt naturligtvis, men det var kanske inte vad hon längtat efter just idag.

Hon hade hoppats på en stund av närhet tillsammans med sin underbare man, han som låg där bredvid och andades så tyst och lugnt att hon knappt kände att han var där. Hon flyttade närmare och kände genast värmen från hans vackra kropp väcka hennes lust igen, och hon la sig alldeles intill och lät sin högerhand vandra ner längs hans sängvarma höft, och de vältränade lårmusklerna spändes en aning av hennes lätta beröring. Han andades lite häftigare, men hade ändå inte vaknat. Hon rös i hela kroppen av spänning och välbehag, när hon lät handen glida ner mot hans ljumske och kupade den lätt runt

"Mamma, jag har ont i öronen. Jätteont!" Hon kastades tillbaka till verkligheten i form av dottern Amandas röst. Hon hade varit så upptagen av sitt lustfyllda utforskande att hon inte ens hört henne tassa in i rummet.
"Men lilla gumman, kom får jag känna på dig. Men du är ju glödhet, vi får gå och hämta Alvedon i köket. Kom." Hon reste sig upp på darriga ben och lyfte upp sin flicka i famnen, samtidigt som hon la täcket över hans för tillfället icke barnvänliga kropp.

Han öppnade ögonen på glänt och såg på henne. "Vad är det som händer? Behöver du hjälp?"
Hon log mot honom och hans sömntrötta mun som hon älskade. "Nej sötnos, inte nu, men kanske senare."


Jag och min gode vän Anders har de senaste dagarna diskuterat skrivandet, något som fört oss samman till en djup vänskap. Kärleken till språket. Naturligtvis inte bara det, men det är en av ingredienserna. Vi diskuterar och ger varandra tips. Vi är båda lika på många sätt vilket naturligtvis underlättar när man ska ge varandra tips och i vissa fall kritik. Framförallt är han den ende jag känner igen i sin föräldraroll, jag menar som hanterat den på samma sätt som jag. Och han är också den ende som jag hittills mött och känt som har den enorma närhet till sitt barn som är väldigt ovanligt. Det naturliga, fullständiga samspelet. Det gör mig rörd, varm och väldigt glad. För det är få som kan, eller snarare är villiga, att sätta sig själv lite åt sidan under de första viktiga åren då det där byggs upp. När jag ändå hyllar Anders så ska jag också passa på att skicka dig till hans blogg. Speciellt om du som jag är intresserad av musik, men inte orkar hålla reda på allt som flödar i etern. Det gör han åt dig.

Jag hade lust att skriva ett mail till Ebba von Sydow häromdagen. Inte för att jag gillar henne, har egentligen ingen åsikt, men hon klankade ner på Robinson-Emma för att hon valt att flytta till USA med sin man. Observera ordet valt. För det måste väl vara så det fungerar va? Att vuxna människor väljer. Ebba v S hyllar i krönikan sin syster för hennes sätt att välja att leva, där hon flänger mellan utbildningar i USA och jobb, med sin tvååring på armen. Så som hon valt att leva.

Det första stycket var bara jag som övade lite. För nu när jag är i hyllningstagen vill jag passa på att återigen tipsa om en av mina största inspirationskällor, Stephen Kings bok "Att skriva". Ett mästerverk för alla som vill skriva. Eller för den som bara vill läsa något bra.