Ha det.

Det sitter fyra personer runt ett gammalt slitet köksbord. Cigarettröken ligger så tät i det lilla rummet att en person med nikotinotränade lungor får svårt att andas. Det hostas till emellanåt, annars är det tyst.



Kanske sitter de där och funderar på hur allt kunde bli så tokigt? Hur alla deras drömmar de hade när de var små inte blev annat än just det, drömmar.



Och hur kunde det gå så , att trots att de på nära håll bevittnade hur destruktivt det kan vara med alkohol, minst två av dem kommer lämna livet alldeles för tidigt på grund av ett för stort intag av just det. Alkohol.



Två av dem kan inte längre säga någonting. De är inte kvar där, bara i våra tankar och minnen sitter de där med sina leenden och vänliga ansikten. Men det ser fortfarande ut som om dem drar i sig röken från ännu en Prince och låter nikotinet färga deras fingrar och tänder en nyans ytterligare åt påskgult.



De andra två verkar inte ha så mycket att säga, även om de skulle kunna. Det kanske inte finns något att säga, det kanske bara blev som det skulle? Vad var det som gjorde att just de två valde att inte låta sig dras ner i det där, det nedbrytande, det som började som roligt och socialt och slutade i förnedring och fysiska sjukdomar i en kropp som till slut inte hade något kvar att försvara sig med? Det vet de kanske inte själva.



Men beskedet att han med det röda håret och yviga skägget, han som bodde i ett annat land, hittats drunknad, ensam, efter ett dygn i vattnet, det känns. Trehundra mil bort slutar det som började i en liten lägenhet på Hisingen, Göteborg för länge sedan.



Han fimpar sin cigarett, reser sig upp och ger sina syskon en sista kram innan han reser sig upp och lämnar det rökiga rummet. I dörröppningen vänder han sig om och öppnar munnen som för att säga något, men det kommer inget. Han ler och vinkar.



Ögonen ser gladare ut, tänderna vitare. Rummet flera nyanser gråare. Det blir aldrig samma plats för de som är kvar.



R I P.


George Michael-You have been loved.