Vinna?

Jag spelade för att vinna. Det var bara det som fanns, inga alternativ.

Där jag växte upp hade antagligen någon blandat något bra i vattnet, för traktens ungdomar var fenomenala idrottsmän. Och kvinnor, sorry.

Bara i undantagsfall kom vi tvåa i serien, majoriteten av åren där fick man sin guldmedalj att lägga till samlingen hemma i vitrinskåpet.

Att vinna matcher med 19-20-0 var inte helt ovanligt när man svängde upp i Bohusläns mörkaste trakter. Grohed, Rabbalshede...En gång i skogen utanför Lysekil åkte vi hem med 15-0, och en rejäl spark i pungen som extra minne.

På två säsonger i Blåvitt var jag med och förlorade tre matcher, ingen under andra året.

Jag vill nog tro att jag åtminstone var med och påverkade det. Jag hatade att förlora, så intensivt att jag kunde gå ut och springa en mil efter en dålig match. Vid ett tillfälle när vi kom tvåa i en turnering slängde jag medaljen rakt ut i skogen, till min mammas stora förtret. Hon letade, men jag tror aldrig den kom tillrätta.

Och jag minns att glöden inom mig försvann när jag insåg att jag inte skulle bli så bra som jag hade föreställt mig. Som jag drömt så länge jag kunde minnas. Jag kommer fortfarande ihåg den tomma känslan när jag lommade av planen, utbytt i min sista match på Gamla Ullevi i Häckens gul-svarta tröja. Det fanns ingenting kvar. Det var tomt. Jag slutade, inte för att någon ville det, eller bad mig om det, tvärtom. Men det var slut. Över.

Även om jag fortsatt från och till att pröva min kärlek till den runda bollen, har det inte riktigt varit som jag mindes det. En anledning är säkert att en rusch på femtio meter nuförtiden...gör ont. Nej, kanske inte, men det är inte samma sak, naturligtvis.

Men med tjejerna kom lusten tillbaka. Det där som väckte min kärlek en gång i tiden. Det spontana, lekfulla, som en dans i ystert sommarsinne. Det jag däremot inte förstår, är att det inte längre spelar så stor roll om vi vinner eller inte. Jag ska inte säga att det är så för mig hela tiden, men bara ett fåtal av tjejerna verkar bry sig. Dom bara kör på. Om jag fick välja skulle jag naturligtvis se att vi vann matcherna. Men det ger lika mycket att se en av dom som knappt kan trixa en på foten, lyckas med något, och se hennes ansikte lysa upp när man ropar hennes namn över planen, med ett "bra jobbat" innan. Det känns bra på något sätt.

Jo, vi fick storstryk igår. Men snart vinner vi. Eller inte.