Please Mr Dyer, pick me.

Jag ser på Ellen deGeneres talkshow på femman. Inte för att det är någon högklassig underhållning i sig, nej, för dagens gäst är Wayne Dyer, och jag tycker han är helt underbar.

Jag har skrivit om honom flera gånger förut, men det kan inte göras nog.

Efter programmet satte jag mig och funderade på hur mycket Egot styrt mitt liv, för det var vad det handlade om. Att göra sig fri från andras åsikter och beteende, att vara mer tacksamma.

Och visst var det lätt att se hur hela min ungdomstid präglades av det, hur skulle man annars lyckas i idrott om man inte njöt av framgång. Och vem tycker inte det är roligare att skriva när någon tycker att det man säger betyder något för dem?

Det är naturligtvis inget fel i att drivas mot att utveckla sin potential så mycket det bara går. Men när vi kommer på oss själva med att ha förlorat glädjen i själva sysslan, när det istället blivit en pressande börda, då pengar eller andras kommentarer blir det som driver oss- då mår vi inte bra.

Wayne Dyer börjar varje dag med att ge tillbaka något, i tacksamhet för allt han fått. Han brukar dra ett namn ur högen av alla mejl eller brev, och sedan ringer han eller skriver till den personen. Ibland kanske mer. Enkelt, men fantastiskt. När ringde du själv någon senast, bara för att göra den personen glad?'

Fylld av tankar om att idag vara vänlig och kärleksfull mot alla jag möter, stöter jag på min granne i korridoren. Ja, min tränarkollega. Fortfarande exalterad efter gårdagens kanonmatch, där vi trots flera ordinarie spelare borta höll stången ända tills slutet då vi släppte in ett par skitmål, påtalar jag vilken underbar match tjejerna gjorde. Förra året förlorade vi med 11-0 mot samma lag...Trots att vi pressade dem i stort sett hela matchen, gjorde ett skitsnyggt mål och hade ett kanonskott i ribban, säger han: "Ja vi kunde ju gjort si, eller så, flyttat upp den och..."
Bara gnäll, som vanligt.

Alla de tankar jag gick hemifrån var genast långt borta. På grund av denne giftspridare. Hur man kan tycka så mycket när man har så lite kunskap är obegripligt. Och det har pågått länge nu. Jag kallade till möte förra veckan för att reda ut. Men hur reder man ut saker med någon som vägrar att ta en konfrontation, för att sekunden senare gå ut och prata skit om alla, bakom ryggen?

Jag har lagt ner en hel del tid på det också. Försökt att förstå, hålla ihop gruppen.

Hur ska jag lösa det, Mr.Dyer?

Jag tror jag ska skicka ett brev till dig. Kanske drar du mitt ur högen nästa gång.