Hittad.
- Hej Lotta, kan vi ses på fiket, sa jag när hon svarade. Jag har hittat henne.
Det var alldeles tyst på andra sidan. Jag hörde hennes tunga andhämtning medan hon tog in det jag hade sagt.
- Jag går dit med detsamma. Kom så fort du kan, sa hon till slut.
Jag var redan klar så jag gick omedelbart. Mer än spänd på vad som skulle hända nu.
Hon satt där vid fönstret när jag klev in genom dörren. Hon hade mörka solglasögon på sig noterade jag när jag gick fram och drog ut stolen och satte mig tillrätta. Vi tittade på varandra, eller jag tittade på hennes mörka solglas, hon på mina ögon.
- Okej, sa hon till slut, vad har du fått reda på?
Jag tog fram lappen jag fått av Janne. Jag vecklade ut den och räckte den till henne. Hon tog emot den med en försiktighet som om jag sträckte en kobra över bordet. Jag såg att hon kämpade med massor av motstridiga känslor inför det som fanns att läsa framför henne. Hon behöll solglasögonen på, men jag såg att hon börjat ta in informationen. Det kändes som det var helt tyst i hela lokalen, jag kunde höra våra andetag och känna hennes spänningar i kroppen. Jag var själv spänd på hur hon skulle reagera. Hon satt och stirrade på lappen länge, och jag ville inte lägga mig i. Men till slut tänkte jag fråga vad hon tyckte, men då såg jag att det droppade ner från bordet. Det rann i små strimmor från sidorna av glasögonen, ner längs hennes kinder och vidare ner på bordet.
- Linda Aronsson. Hon har inte kvar namnet jag gav henne, sa hon till slut med låg röst. Hon kanske inte ville vara sån som jag.
- Det kanske inte ens är hon som har bestämt det. Det kanske var adoptivmamman som bestämde det, det vet du ju inte, svarade jag.
- Den jävla häxan! Hon for plötsligt ut i ett häftigt känsloutbrott. Hon såg själv förvånad ut.
- Ursäkta, men jag avskyr den människan, sa hon samtidigt som hon lyfte lite på glasögonen för att torka bort tårarna.
- Du behöver inte be om ursäkt för dina känslor, inte för mig, sa jag. Jag tycker du är jättestark som orkar ta itu med det här nu.
Jag log mot henne och sträckte fram min hand och la den på hennes.
2 comments:
"- Du behöver inte be om ursäkt för dina känslor, inte för mig, sa jag."
Hela mitt liv har jag bett om ursäkt för mina känslor, för mina tankar, för allt som är jag. Jag gör det fortfarande ibland, och de där orden gjorde det så påtagligt.
Det är inte lätt att tillåta sig att känna när man inte vet om man får.
Du är en gudagåva.
johnny: Nej, jag har erfarenhet av det där också, fast kanske på ett annat sätt, det vet jag ju inte, men det är aldrig en bra upplevelse att det inte är helt okej att bara vara, juste precis den man är, utan att behöva ta in andras reaktioner och känslor i sin bedömning i om det ärokej eller inte att känna eller uttrycka det som är aktuellt.
Och tack. Det är du också, glöm inte det.
Post a Comment