Ralf la ner de lösa papperssidorna och tog en klunk av det varma kaffet. Vinden blåste lite lätt in på honom där han satt i den varma vårsolen med fönstret öppet. Han älskade de här första vårdagarna som alltid överraskar oss efter en lång, mörk, blöt vinter. Han tände en cigarett och tog upp en av sidorna igen och läste igenom den på nytt. Han tog ett djupt bloss och sög in både röken och orden som han med ovanlig lätthet fått ner på pränt. Det här hade potential, det tyckte han själv. Visst, det var våldsamt och lite obehagligt, men det verkade ju fungera, åtminstone om man skulle se till vilka böcker som sålde. Det var nästan bara deckare fyllda med mord och andra vidrigheter.
Han ville inte skriva på det sättet, men det var ju inte speciellt kul att skriva saker som ingen ville läsa. Och det var vad han längtade efter, att skriva något som folk ville läsa, som de tyckte var bra. Hans dröm var att kunna livnära sig på att skriva. Visst trivdes han okej med jobbet som nattskötare på Gråbergets sjukhem, han hade varit där länge, och han gillade gamlingarna.
Men ändå, han hade andra drömmar för sitt liv. Att få belöning för sin nyfikenhet och kreativitet, att få användning för sin stora fantasi. Men hittills hade han aldrig kommit längre med någon bok än till sidan tjugo. Sen tog allt slut. Då blev han matt och kastade drömmarna i den vita papperskorgen bredvid skrivbordet. Ända tills veckan efter när nästa idé kom och knackade på och bad om uppmärksamhet. Någon dag skulle han komma över den där tröskeln och skriva färdigt boken. Och den skulle bli bra, det visste han inombords.
Hans tankar avbröts av ljudet av klackar mot asfalten nedanför. Han flyttade undan koppen och askfatet och lutade sig framåt i fönstret. Och ja, det var hon. Ralf log både utanpå och inuti när hon vinkade mot honom. Han vinkade tillbaka, men idag hade han bestämt sig för att göra något mer.
No comments:
Post a Comment