Lyssna...eller känn.

Jag vet väldigt många som tycker att terapi bara är onödig skit, varför hålla på att rota runt i barndomen, vad ska det leda till?

Jag är ganska säker på att dessa människor verkligen skulle behöva göra just det. Men för de flesta är det väldigt skrämmande, och det kan behöva något som verkligen skakar om oss för att söka orsakernas ursprung.

Ganska omgående snärjs vi in i våra familjers uppfattning om vad som är rätt och fel. Vi får våra värderingar från en väldigt liten uppsättning människor. De kan vara hur kloka som helst, men det är ändå bara deras sätt att se på världen. Och vem bestämmer vad som är rätt eller fel?

För många innebär uppväxten också att lära sig att bara vissa sätt att reagera och uttrycka sig( läs; känslor) är riktiga och tillåtna. Det är här många problem uppstår.

När vi blir större och ska ut i vuxenlivet, kanske vi upptäcker att många av de där sakerna vi inprogrammerats med, inte stämmer med hur vi egentligen känner. För hur mycket vi än älskar våra föräldrar så är de inte vi.

Många går genom livet och undrar varför de mår så dåligt. Och de flesta letar på fel ställe. I huvudet. Man letar efter en logisk förklaring till varför kroppen inte mår bra.

Det är ganska dumt. Om vi gjorde tvärtom skulle det fungera mycket bättre och vi skulle må så mycket bättre.

Om vi gjorde så här istället, att när vi ställs inför något, att vi vänjer oss vid att ställa frågan till oss själva : Hur känner jag inför det här? Och sedan vänjer oss vid att känna efter i kroppen vilket svaret är, då skulle problemen minska drastiskt.

Låter det konstigt? Du gör ju redan det, bara att du inte lyssnar. Om någon ringer dig och frågar något du tycker är riktigt kul, då svarar du utan att tänka Ja! och hela kroppen känns bra, ingen tvekan där. Men om någon frågar något du egentligen inte vill, då känns det inte så bra i kroppen eller hur?

Det är så här barn fungerar. De tänker inte , de känner efter och agerar. Ända tills någon klok vuxen talar om för dem att man kan inte bara säga si eller så, eller göra på det sättet. (Nu pratar jag inte om uppenbart farliga saker.)

I vuxen ålder missar vi massor av glädjeämnen för att vi hindrar våra naturliga impulser från våra känslor. De börjar i magen och stiger uppåt. Om inte det där inlärda filtret i hjärnan fanns skulle de få komma upp och vi skulle agera därefter. Men vår inlärning tillåter inte det, och då skickar vi från hjärnan ner signaler som hindrar det vi egentligen inte vill.

Fråga människor om varför så få följer sina livsdrömmar. "Man kan ju inte bara sticka iväg", eller"Jag har ju saker här jag måste sköta, vattna blommorna och sånt". Ursäkter som skapas i våra hjärnor.

Vi går fel väg. Lyssna på känslorna och låt intellektet fundera ut hur du ska kunna utföra allt det där underbara. Istället för att använda hjärnan till att förklara bort de där vägvisarna som känslorna är.

Det som hindrar är nästan alltid någon annans rädslor. Kanske sagda i välmening, men som knappast gjort det. Eller gör. Väl alltså.