Ett kapitel.

Nicklas hade fyllt tretton år för en vecka sen. Det kändes inget speciellt, det var så mycket annat nu. Ny skola, nytt hus, nytt område. Inga nya kompisar än, men han hade ju bara gått i den nya klassen ett par veckor, det skulle nog lösa sig. Eller inte. För han kände sig verkligen udda. Annorlunda. Här på landet verkade allt vara väldigt annorlunda än mot i stan. De tyckte hans frisyr var konstig, hans kläder var tydligen också märkliga. Han fattade inte varför, visst, det var dyra märkeskläder, men han hade inte precis betalat dem själv. Det var ju mamma och pappa, de tyckte som alltid att det var bättre att köpa lite dyrare saker, det var ett tecken på kvalitet.

Själv brydde han sig inte så mycket. Men här skulle man tydligen inte ha märkeskläder, då kallades man ”märkesbög”, det hade han hört andra viska om någon som fått på sig en Diesel eller Replaytröja. Han kunde bara gissa vad de sa om honom då, han hade ju bara såna kläder. Till och med kalsongerna, det var antingen Björn Borg eller Salming. Fast dem gillade han, det var en jäkla skillnad på såna och när han en gång köpte ett par av någon billigare sort. Det hade inte mamma tyckt var bra heller. ”Köp inte sån skit, vi har råd med riktiga kläder” hade hon sagt.

Det var förresten tack vare henne som han befann sig på det här skitstället. Deras reklamfirma gick så bra att hon hade bestämt sig för att jobba hemma, och hon ville bo på landet, köpa hund, påta i trädgården. Han fnös lite, hon som blev hysterisk om hon fick lite jord under naglarna. Pappa gjorde som vanligt som hon ville. Vad han, Nicklas tyckte, det hade de inte ens frågat. Nej han fick det bara presenterat för sig en dag efter träningen. Att han fick lämna fotbollslaget och kompisarna brydde de sig inte ett skit om. ”Det blir väl kul, eller hur Nicklas?” Nä det blir säkert pisstråkigt, ville han svara. Men det gjorde han inte. Man skulle inte säga emot sina föräldrar hade han alltid fått höra. Man skulle vara snäll, visa respekt. Tänk om dem hade visat honom respekt någon gång.

Han sparkade till en sten som for iväg ner längs gatan. När han tittade upp såg han att han tydligen gått i sin tankar utan att veta vart han var på väg. Det enda han såg var någon slags skrotupplag, gamla bilar med rostiga skärmar och sönderslagna fönster. Nicklas hade aldrig varit så här långt från deras hus förut. Skogen låg bakom, det var ängar och ganska fridfullt. Det var helt tyst förutom några skator som skränade, de verkad slåss om någon brödbit. Han gick fram till en av bilarna och kikade in genom den fönsterlösa dörren. Den krossade rutan låg på golvet, tillsammans med några tomma ölburkar och cigarettpaket. Här var nog ett bra ställe om man ville vara ifred och smygröka tänkte han. Det var lite kusligt där och Nicklas rös till. Han vände sig om för att gå hemåt innan det blev mörkt.

- Nej men, är det inte självaste ”Stormärkesbögen” i egen hög person.
Nicklas trodde hjärtat skulle stanna av rädsla när han stod öga mot öga med Alexander. Han gick i nian på skolan, och han var den alla fruktade. Tillsammans med honom här på bilkyrkogården var som vanligt hans gäng, kanske sju-åtta grabbar som också gick i nian. Någon hade redan slutat skolan till och med. Alexander var ett huvud högre än Nicklas. Hans breda axlar hade formats av många timmars träning, han var stjärna i det lokala hockeylagets juniorlag. Han var också känd för att ha slagit en kille så svårt att han aldrig blev frisk igen och fick börja på en annan skola där han kunde få hjälp. Nicklas försökte gå förbi Alexander , men han bara ställde sig i vägen. Nicklas kände hur han var på väg att börja gråta av skräck.

- Men du ska väl inte gå nu ”Märkesbögen”? Vi har ju jättetrevligt här. Jag menar, hit går inga andra nästan, och här kommer du som är helt ny och bara hälsar på. Då kan du ju inte bara gå direkt.
- Förlåt, jag gick vilse, det var inte meningen att ställa till med något.

Alexander gapskrattade åt hans lama svar. När han härmade honom med fjollig röst skrattade hela gänget åt honom.

- Du ”Märkesbögen”, du ska inte gå någonstans. Däremot ska du göra mig en tjänst. Vill du det?
- Ja det kanske jag kan. Vad ska jag göra?
- Du ska ta av dig alla dina vidriga bögkläder och lägga dem i en hög.

Nicklas tittade på Alexander i hopp om att han skämtade. Han såg sig omkring, men det fanns inga vänliga ansikten där. Han kände den första tåren tränga fram och han hatade det.
- Nej men inte ska du lipa lilla gubben. Du ska bara klä av dig ju.

Alexander gjorde narr av honom och gänget tjoade och skrek om bögar och annat. Alexander stirrade på honom som för att markera allvaret i sina ord.
- Nu jävlar börjar mitt tålamod tryta ska du ha klart för dig. Jag räknar till tre, sen ska allt av. Allt, fattar du! Nu! Ett. Två. Tr…

Nicklas drog den mörkblå tröjan sakta över huvudet. Med tårarna rinnande fortsatte han med t-shirten. Han huttrade av den sena kvällsluftens kyliga vind, eller om det var skräcken. Han gjorde en paus och tittade mot Alexander för att hoppas på att det skulle räcka så.

- Men fortsätt nu då ”bögen”! Jag trodde du gillade att klä av dig? Det är ju bara killar här, precis som du gillar, ha?
Han och gänget skrattade så de kiknade av hans kommentar. Nicklas knäppte upp bältet och sedan gylfknappen. Till slut stod han i bara kalsongerna, resten låg i en hög framför honom. Alexander stod framför honom med en pinne i handen. Han pekade på kalsongerna.

- Dem ska av också. Björn Borg ringde, han saknar ett par av sina kalsonger efter du var där och blev påsatt senast.
Alexander skrattade så åt sitt eget skämt att han fick tårar i ögonen. Nicklas ögon rann också, men av en annan anledning. Han tog av sig kalsongerna och la dem högst upp i klädhögen. Hans bleka, smala kropp skakade i den begynnande skymningen.
- Så ja, det var väl inte så svårt. Konstig att det skulle ta sån tid då.

Alexander knuffade till honom så att han åkte baklänges in i den gamla bilen, innan han knäppte upp sina byxor och började kissa på klädhögen. Nicklas hörde honom grymta när strålen kom igång och det började smattra mot tyget. När han var klar skakade han av den och drog upp sina byxor.

- Det där gillade du va? Bögen. Men här blir det inget ska du veta. På det här stället finns inga andra bögar än du. Vi gillar inte sånt pack, fattar du det?

Han väste Nicklas i ansiktet som bara nickade till svar. Alexander gick fram till den nedkissade högen och med sin pinne i högerhanden lyfte han upp kalsongerna. Ur bakfickan plockade han upp ett par arbetshandskar som han sakta och omsorgsfullt drog på sina händer. Han gick fram till Nicklas med kalsongerna och gjorde ett par nickanden, och Nicklas kände hur flera händer greppade runt hans tunna, nakna armar. Han ville skrika men det var bara torrt i halsen, det kom inte ut några ljud alls. Alexander rullade ihop kalsongerna till en boll och tryckte in dem i Nicklas mun. Det blev svårt att andas och han var på väg att svimma. Som i slowmotion hörde han Alexanders röst.

- Nu ”bögen”, ska vi visa vad vi gör med såna som du. Och tyvärr, det är inget som du gillar. Fast det kanske du gör, vad vet jag?

Den första stenhårda knytnäven träffade honom rakt över näsan. Han hörde hur det krasade liksom inne i huvudet. Lite som när man äter knäckebröd. När blodet rusade ner och fyllde luftvägarna blev det riktigt jobbigt. Men det löste sig när nästa smäll kom från en spark i bakhuvudet, och när han föll framåt och slog i marken åkte kalsongerna ur munnen. Det var han i och för sig inte medveten om. Han hörde en stund till hur de tjoade och skrek, någonstans noterade han hur det dunsade mot kroppen och huvudet, men någon smärta kände han inte. Till slut kom mörkret och tog med honom bort från den skrämmande platsen. Han brukade vara mörkrädd annars, men inte idag. Nu kom det som en vän, en räddande ängel. Han gjorde inget motstånd utan lät sig villigt svepas med.