Ett stopp för mycket

När ljuset nådde hans ögon kom smärtan krypande som en mask som ringlade sig upp genom kroppen. När den nådde ansiktet gjorde den halt och la sig som ett massivt tryck från näsan och uppåt. Ögonen kändes svullna och han kunde inte se så mycket. När han skulle föra händerna uppåt för att känna på skadorna var det stopp. Kall metall i form av handbojor höll fast hans händer i en oskön ställning. Det var svårt att andas för näsan var helt täppt och han kände sig tjock i halsen. Han lyfte huvudet lite och kisade genom sina svullna ögon. En ambulans. Han låg i en ambulans, det satt en sjukvårdare vid hans sida som höll på att förbereda en spruta. Bakom honom såg han en kvinna i uniform. En polis.
"Bara ta det lugnt, du ska få något mot smärtan", sa killen med sprutan.

Han orkade inte kämpa emot. Nålen trängde genom huden och ganska omgående kände han hur den där masken började krypa tillbaka in i sin håla. Ögonen föll ihop och han slappnade av. Varför han hade handfängsel och det satt en polis i bilen orkade han inte tänka på. Just nu ville han bara sova.

Pipandet av något slags larm väckte honom till liv. Med det kom också smärtan tillbaka. Det var mörkt i rummet, men han kunde räkna ut att han befann sig på ett sjukhus. Det högra ögat fungerade bäst och han försökte fokusera med det. Han kände droppnålen i armvecket när han försökte resa sig upp på armbågarna. Smärtan i huvudet blixtrade till och han kände hur något var fel i revbenen. Resa sig var inte att tänka på. Han sjönk ner i sängen igen. Sträckte sig efter larmknappen och fumlade lite med den innan han kunde trycka in den röda knappen. Dörren svängde upp nästan direkt.