Någon där?

- Min man och jag flyttade hit för 32 år sedan. Vi har bott i lägenheten i bottenvåningen hela tiden sedan dess och skött om huset för våra hyresgäster. Men nu vet vi inte vad som kommer hända. Titta, bara två lägenheter uthyrda. Jag vet inte hur vi ska klara det här!

Den lilla damen gestikulerar våldsamt medan hon berättar hur allt har förändrats för dem som bor i den lilla fiskebyn i norra Spanien. När pesetasen blev till euro blev det helt plötsligt dyrare för till exempel svenska turister att leva och äta i Spanien än hemma.

Den underbara kustbyn S´agaro ligger nio mil utanför Kataloniens huvudstad Barcelona. Av en enda anledning har den här lilla, näst intill obefintliga punkten på kartan dominerats av svenska turister ända sedan mitten av 70-talet. Anledningen stavas Bengta K. Denna göteborgsbaserade kvinna har sedan dess hyrt ut bostäder här under sommarmånaderna till semestertörstande svenskar. Själv har jag varit där 21 gånger. Galet? Ja kanske. Men jag är inte ensam. Under 1980 och 90-talet mötte jag år efter år samma människor i denna lilla spanska avkrok. Varje år sa vi alla samma sak, att det var sista gången. Året efter satt vi där på Frankfurterbaren och skålade. Ja jävlar, det var tider det.

Det var tolv år sedan jag var där senast. När bussen svängde in på den välbekanta gatan i centrum såg jag mig omkring. Men jag kände inte igen mig. Husen var omgjorda, nya hade byggts. Ansiktena på barerna och i affärerna var inte de som brukade hälsa mig med glada tillrop. En hel busslast med svenskar var där. De hade åkt dit tio år i rad. Men ingen av det gamla gänget var där. Min hållplats i tillvaron var inte kvar. Den var ersatt av en annan variant. En jag inte kände igen. Ungefär som den där kattungen föräldrarna skaffade för att dämpa sorgen över den överkörda favoritkatten.

Men naturligtvis träffade jag nya människor, som den underbara kvinnan som var vår hyresvärdinna. Lärde känna nya människor, några som jag kommer hålla kontakten med även här hemma. Och det är vad resandet är för mig. Mötena med nya människor, att lyssna på deras spännande levnadsöden, glädjen över att de vill öppna sig och dela med sig till mig. Jag vet inte varför, men det har alltid varit så. Av någon anledning tycker människor om mig. Jag vet inte varför, är bara tacksam för att det är så.

Bengta K är 85 år. Hon kramar mig hårt där på gatan med den nedåtgående solen i bakgrunden.
- Hur längesedan var det du var här nu Johnny, frågar hon mig.
- Tolv år, svarar jag.
- Det är alldeles för längesedan, det förstår du väl, säger hon och tittar mig i ögonen. Kommer du ihåg när du bodde i min stuga på tomten den där sommaren, och vi åkte in och tittade på OS på kvällarna?
- Ja, svarar jag. Klart jag kommer ihåg, det var en fantastisk sommar.
- Var har du din fru någonstans då? frågar hon.
- Ah, du vet att jag inte har någon fru, svarar jag.
- Ja, men du vet att jag tycker det är slöseri med en sån stilig karl som du!

Vi skrattar högt båda två. Vi tar farväl och hon går ner längs gatan. Plötsligt stannar hon och vänder sig om.
- Du kan väl ringa mig? Hemma i Göteborg menar jag.
- Klart jag kan, svarar jag.
Den gamla damen ler och fortsätter sin vandring längs vägen. Jag gör samma sak.

Jag kunde skrivit om de underbara stränderna, alla goda middagar, kalla öl på strandbaren, solen som inte ville sluta skina på oss. Eller hur mycket jag gillar den galna staden Barcelona, denna gång kompletterad av en parad med nakna män med påmålade kalsonger. Men det var inte det viktiga den här resan. Den var som ingen annan gång jag varit på denna plats som högre makter strödde lite extra socker över någon gång för länge sedan. Och jag tror aldrig jag kommer resa dit igen. Men man ska aldrig säga aldrig.