"Ska du verkligen..."

Britt-Marie och Ove såg ut som det typiska medelålders paret. Han med begynnande flint och en alltmer svårgömd putmage på mellansektionen, hon med kortklippt, slingad frisyr och käcka glasögon, och fysisk status som visade att gravitationen fått det mesta att börja sträva neråt. Men deras ansikten och hjärtan var vänliga och de bjöd mig in i deras hem och liv.

Till att börja med utan problem, jag har alltid varit en trevlig och välartad gosse, men med tiden började det gnissla alltmer. Speciellt med Britt-Marie. Hon hade tydliga planer och mål för sin dotter, och ansåg att jag var ett hinder för dem. Med viss rätt får man väl ändå ge henne. Vi tillbringade större delen av tiden horisontellt och det är klart att det inte främjade varken skolgång eller andra aktiviteter. Men vad gör man? Precis. Jag och Marie flyttade därför hem till min mormor och morfar i deras lilla hus. Där fick vi vara ifred, ingen som störde sig på vad vi gjorde eller inte gjorde. Det var ingen som sa något i alla fall.

En dag fick Marie ett telefonsamtal från sina föräldrar, och jag såg att hon blev glad. De ville träffas och röka fredspipa, klara ut alla missförstånd och ja… Och så blev det. Jag och Marie var nog båda lite nervösa när vi stod utanför porten till radhuset och höll varandra i handen. Jag kände metallen från förlovningsringen på hennes vänsterhand och tänkte att det skulle nog bli en trevlig överraskning för hennes mor och far. Nej, jag var väl inte riktigt säker på hur det skalla falla ut.

Ove öppnade till slut med sitt största leende och bad oss stiga in. Flera gånger. Han kramade sin dotter länge, och vände sig sedan mot mig och kramade min hand hårt, men inte för hårt. Bara för att markera skulle jag tro. Vi log. Britt-Marie, som uppenbarligen varit ganska nervös och sett till att dämpa det, kom ut från toaletten i en kreation som var lite för mycket. Det var färger, volanger, slits, ja det mesta man kunde tänka sig. Hennes röst var lite för gäll för att någon skulle undgå att hon antagligen hunnit med åtminstone en halv flaska rött, och rörelserna bekräftade det hela.

Till slut lyckades vi ta oss in till den uppdukade köksavdelningen, och Ove serverade vin ur vad jag antog var flaska nummer två.”Inget för mig tack, jag kör”, sa jag.
”Men, jaha, ska… okej men då, du vill väl ha lite Marie?” sa han i hopp om att de inte skulle vara ensamma om att vara berusade.
”Du vet att jag inte dricker pappa”, blev det väntade svaret.
”Men jag tar gärna ett glas”, hojtade Britt-Marie glatt från spisen.

De gjorde sitt bästa för att förklara hur de tänkte, att vi gärna fick bo där på övervåningen som förut. Eller Ove sa det. Britt-Marie var mer intresserad av att stirra på ringen som nu lyste med sådan kraft att den verkade förhäxa henne. Blicken flackade mellan Maries och mitt ringfinger, och långsamt började det sjunka in att hennes dotter var förlovad, utan hennes vetskap. Hon var tyst under tiden hennes vinmarinerade hjärna bearbetade processen, och Ove pratade på i hopp om att det hela skulle blåsa över. Det gjorde det inte. Plötsligt, utan förvarning, reste sig Britt-Marie upp och stirrade på sin dotter en lång stund. Det blev alldeles tyst i rummet, likt ett vakuum. Det var varmt från spisen och Oves panna släppte ifrån sig ett par droppar som rann nerför nästippen.

”Men, men…har ni förlovat er?” sa Britt-Marie till slut och bröt tystnaden. ”Utan att prata med oss”, sa hon nog mest till sig själv.
”Jo vi hade tänkt det, men så fick vi hjälp med ringar av Johans mormor och morfar och…ja vi hade ju inte pratat på länge”, sa Marie med mild röst. Hennes mor såg förvirrad ut, sträckte sig efter vinglaset och insåg att det var tomt och viftade med det framför Ove. Han tittade på mig och sen på sin fru.
”Men ska du verkl-”
”Håll käften och häll upp!” skrek Britt-Marie och han slog upp ett fullt glas så hastigt att en rejäl skvätt träffade hennes färgglada blus. Det noterade hon aldrig utan drack ett par djupa klunkar innan hon ställde ifrån sig glaset, tittade på oss båda, särskilt på mig, och tog sig på ben utan leder mot sovrummet, drog igen dörren efter sig så hårt att hennes favorittavla föll ner från väggen med ett brak.

Fint var det.

Vi drog våra optimistjollar på kärror ner till vattnet. Med vana händer riggade vi våra farkoster, lät dem glida ut i det svala havsvattnet, och sköt ifrån med en liten kick mot sandbotten. Kände hur vinden fyllde seglen och förde oss ut genom rännan i hamnen och vidare mot öppet hav.

Hade man riktig tur friskade det i så att man fick kränga över relingen, med fötterna spända i banden som löpte i båtens mitt. Det var en underbar känsla när havsskummet stänkte över mig och svalkade eller kylde ner, beroende på dagens temperatur.

Det var fina dagar, det var det.

Vi samlades på någons gräsmatta i stort sett varje kväll. Vi spelade fotboll, burken eller rövstå. Den sistnämnda tror jag var en lokal företeelse, där en boll skulle kastas på kroppen. Man satt på rumpan och försvarade sig med fötterna, därav namnet, rövstå.
Eller så cyklade vi runt området och lekte jage med cyklarna och tog fast någon genom att kasta en tennisboll på dem.

Det var fina dagar det med.

Ibland stack vi ut i skogen och byggde en koja. Lekte krig, indianer och cowboys, eller annat som barn gör.
Emellanåt satt vi bara tysta och åt hembakta bullar och drack O´boj.

Det hade sin plats det med.

Det kan hända att det regnade ibland, att cykeln fick punktering, eller båten kapsejsade, kanske förlorade man en fotbollsmatch där på Jonas gräsmatta.

Jag vet inte, för det är inget jag minns.

För det var fina dagar, det var det.

Mike Tyson

Det fanns en tid när Mike Tyson var större än störst. Bara namnet fick de flesta motståndare att känna hur benen började darra, och säkerligen känna en rätt stor tveksamhet när de klev in i samma ring. Öga mot öga tror jag de fick svälja ett par gånger extra.

Jag kommer ihåg Tyson mot Michael Spinks, om du inte gillar boxning kan du låta bli att titta(annars klickar du på namnet), men Spinks var den ende som ansågs kunna stoppa Iron-Mike. Efter ett par minuter stod det klart att så var inte fallet.

Jag var tonåring då, och vi som såg Tysons inledning på karriären kunde nog inte undgå att fascineras av den brutala urkraften hos den så vänligt läspande unge mannen.

Som så många andra togs hans hand av någon som ville leda honom vilse, och Tysons liv spårade ur likt ett skenande lokomotiv. Skandalerna avlöste varandra, och våldtäktsdomen som skickade honom i fängelse blev slutet på vad som borde blivit den mest framgångsrika karriären i boxningens historia.

Visst har han gjort ett antal comebacker sen den snöpliga förlusten mot Buster Douglas i Tokyo, men glöden är borta för länge sen. "Eye of the tiger Rock, eye of the tiger", som Apollo Creed försöker mata in i Sylvester Stallones förlorade rollfigur i Rocky 3. Utan den vinner man inga matcher, oavsett sport. När du har mer att förlora än att vinna, då är det dags att lägga av.

Just boxare verkar ha extremt svårt att göra det. Lägga av alltså. Bara en match till, en match till klarar jag. Men det gör dom inte. Alldeles för många slutar med hjärnskador.

Livet i rampljuset släpper aldrig sitt grepp, jag tror det kallar, lockar och pockar tills man ger upp och säger ja till den där matchen man vet att man inte borde. Mickey Rourke visar det bra i sin stora roll i The Wrestler.

Jag läste precis på Aftonbladet att Mike Tyson ska göra comeback. Det gör mig ledsen. Mot en okänd serb ska han bevisa...vad? Den enda som kommer tjäna på det är hans motståndare som kan skryta med att ha slagit den store Mike Tyson.

Han förlorade sin dotter för bara några veckor sedan. Kanske är det anledningen till att han väljer att ställa upp? Att han skiter i allt. Isåfall kunde man kanske förstå, men bara lite.

När jag kollar i den nuförtiden glesa besöksstatistiken, dyker det ofta upp någon som bor i Frisco, Texas. Det gör mig så nyfiken.

Who are you? Please...

R&R

"Klä på dig din ljusblå kostym, och kyss henne, solen, din fagra mö!"
Den gamle mannen stod där på kullen och såg lustig ut när han hytte med den lilla krumma näven mot de regntunga skyarna. Hans taniga kropp, med den krokiga ryggen och blankpolerade skallen, hade för ett tag sedan passerat hundraårsgränsen, men det verkade inte påverka honom nämnvärt. Nä, farfar Rustan var en krutgubbe av den bästa sorten.

De flesta tyckte så. Han syster, Ragnhild, var av en annan åsikt.

"Titta, nu står han där och skämmer ut sig. Hela livet har jag fått skämmas för hans tramserier", sa hon och vred på munnen som om hon precis ätit en citron. " Gå hem och knip igen nu, gubbstrutt!" gapade hon åt Rustan, som inte brydde sig. Eller så hörde han helt enkelt inte. Risken för det sistnämnda var stor. Oftast fick man säga om det man nyss berättat, men ibland hörde han tydligen perfekt. Som regel när det handlade om honom. "Selektiv hörsel", som Ragnhild kallade det.

Det berättades många skrönor i byn om Rustan. Han var tydligen en sällan skådad talang när det handlade om boxning, i unga dar. Den mest omtalade var när han tydligen vid ett tillfälle fått chansen mot dåvarande svenske mästaren, i en träningsmatch inför det årets nationella mästerskap. Hur den chansen uppstått fanns det olika teorier om, men det kändes mindre viktigt att veta. Farfar Rustan berättade mer än gärna hur det gick till när han med ett högerslag med samma kraft som Tors hammare, så beskrev han det själv, skickade den flera kilo tyngre mästaren i canvasen. Mästarens chockade sekonder rusade in och avbröt tillställningen, förklarade det hela som ogiltigt och att man ifall pressen vidtalades, skulle förneka det hela fullständigt.

Farfar Rustan brydde sig inte. I byn var han efter det där känd som "Knockout-kungen" i många år. Svenska mästerskap och medaljer, det var trams. Bara för "stabor", som han själv sa.

Ragnhild satt och blängde surt varje gång Rustan drog igång den gamla storyn igen. Hon härmade hans ordval och gjorde grimaser bakom hans rygg. Den här gången reste hon sig upp, högröd i ansiktet och skrek så att saliven stänkte: "Hur vore det om du berättade vad som verkligen hände nån gång, jädra gubbtjyv!" Sedan for hon ut genom dörren och uppför trappan och in på sitt rum.

Rustan såg för ett ögonblick lite skakad ut, men fann sig snart. Han harklade sig högtidligt innan han reste sig upp med orden: "Nej det börja bli sent minsan. Och jag för min del har fått mer än önskvärt nog av hysteriska kvinnfolk. God afton." Han gick upp för samma trappa, men svängde åt höger istället för åt vänster.

Längre än så var de sällan från varandra. Rustan och Ragnhild.

För händig för mitt eget bästa.

"Vill du ha en säckkärra?" frågar min granne. Hon säger att hennes man inte kan få den att fungera, och om jag inte är intresserad åker den i soporna.

Av någon anledning har jag alltid velat ha en, kanske för att jag flyttat tillräckligt många gånger för att göra anspråk på släkttillhörighet med nomaderna. En sådan kärra kan göra livet så mycket enklare vid flyttar, det vet jag. Eller när man köper en tvättmaskin. Till exempel.

Vad som sedan sker gör mig förvånad, så mycket att jag får sätta mig ner och fundera på vad som hände. För tillbaka i lägenheten tar jag fram verktyg, och ett par minuter senare är jag stolt ägare till en fullt fungerande säckkärra.

Min händighet, eller självklarheten i mitt agerande snarare, gjorde mig smått chockad. I hela mitt vuxna liv har jag fått höra att jag inte kan sånt där. Kanske lätt att tro när jag sett till att leja bort tråkiga saker som tapetsering och dylikt.

Men när jag satt där kom jag ihåg hur uppfinningsrik och händig jag var som liten. Speciellt när mitt golfintresse väcktes av en kompis, men jag inte hade någon klubba att tillgå.

Jag gick ut i garaget, fullt av material, tillräckligt för att bygga en rymdfärja, och letade fram ett kopparrör som kapades i rätt storlek. Ur en hockeypuck sågade jag omsorgsfullt ut själva bladet till klubban, borrade ett passande hål i det hårda, svarta gummit, och limmade fast skaftet däri. Omsorgsfull lindade jag sedan ett skönt grepp, den svarta tejpen la sig i lager efter lager innan jag var nöjd med tjocklek och känsla.

Strax efteråt stod jag på gräsmattan, med en golfboll jag kommit över någonstans, upplagd på en liten jordhög som peg. Jag var inte lite stolt när jag efter första slaget kunde konstatera att min ingengörskonst fungerade. Och jag slog igen. Och igen, och igen.

Jag bestämde mig för ett sista slag. Med lite extra kraft skulle det bli dagens bästa, det hade jag bestämt. Och det blev det. Det blev så bra att det flög i en hög, vacker båge som aldrig verkade vilja ta slut, över häcken, över grannens garagetak, och bollen slutade inte flyga förrän grannens treglasfönster stoppade den. Med en krasch.

Kanske var det den traumatiska upplevelsen som låste uppfinnarglädjen i mina fingrar? Eller bara vanlig lathet...

Hur det gick med rutan? Jo, jag valde den smala vägen och motstod impulsen att springa som vinden, gick fram erkände. Det var uppskattat fick jag höra. Vet inte om pappa tyckte detsamma. Honom kostade det 800 kronor.

Vinna?

Jag spelade för att vinna. Det var bara det som fanns, inga alternativ.

Där jag växte upp hade antagligen någon blandat något bra i vattnet, för traktens ungdomar var fenomenala idrottsmän. Och kvinnor, sorry.

Bara i undantagsfall kom vi tvåa i serien, majoriteten av åren där fick man sin guldmedalj att lägga till samlingen hemma i vitrinskåpet.

Att vinna matcher med 19-20-0 var inte helt ovanligt när man svängde upp i Bohusläns mörkaste trakter. Grohed, Rabbalshede...En gång i skogen utanför Lysekil åkte vi hem med 15-0, och en rejäl spark i pungen som extra minne.

På två säsonger i Blåvitt var jag med och förlorade tre matcher, ingen under andra året.

Jag vill nog tro att jag åtminstone var med och påverkade det. Jag hatade att förlora, så intensivt att jag kunde gå ut och springa en mil efter en dålig match. Vid ett tillfälle när vi kom tvåa i en turnering slängde jag medaljen rakt ut i skogen, till min mammas stora förtret. Hon letade, men jag tror aldrig den kom tillrätta.

Och jag minns att glöden inom mig försvann när jag insåg att jag inte skulle bli så bra som jag hade föreställt mig. Som jag drömt så länge jag kunde minnas. Jag kommer fortfarande ihåg den tomma känslan när jag lommade av planen, utbytt i min sista match på Gamla Ullevi i Häckens gul-svarta tröja. Det fanns ingenting kvar. Det var tomt. Jag slutade, inte för att någon ville det, eller bad mig om det, tvärtom. Men det var slut. Över.

Även om jag fortsatt från och till att pröva min kärlek till den runda bollen, har det inte riktigt varit som jag mindes det. En anledning är säkert att en rusch på femtio meter nuförtiden...gör ont. Nej, kanske inte, men det är inte samma sak, naturligtvis.

Men med tjejerna kom lusten tillbaka. Det där som väckte min kärlek en gång i tiden. Det spontana, lekfulla, som en dans i ystert sommarsinne. Det jag däremot inte förstår, är att det inte längre spelar så stor roll om vi vinner eller inte. Jag ska inte säga att det är så för mig hela tiden, men bara ett fåtal av tjejerna verkar bry sig. Dom bara kör på. Om jag fick välja skulle jag naturligtvis se att vi vann matcherna. Men det ger lika mycket att se en av dom som knappt kan trixa en på foten, lyckas med något, och se hennes ansikte lysa upp när man ropar hennes namn över planen, med ett "bra jobbat" innan. Det känns bra på något sätt.

Jo, vi fick storstryk igår. Men snart vinner vi. Eller inte.

Manligt förfall.

För första gången på många år har jag lyckats bli förkyld. Ordentligt också.

Kanske inte så konstigt då jag nuförtiden ständigt exponeras inför bakteriestammar en masse, både från elever och kollegor.

Att svettas som en gris, ha igentäppt näsa och rossligt bröst, med feber på toppen, det är ingen barnlek.

Speciellt inte för oss män.

Huvva!

Hon satt vid vattnet, med en blomma i sin hand. Det långa, mörka håret hängde fram över hennes bara axlar, tjockt och blankt i skruvade lockar. För en stund verkade det som om hon stelnat till, likt en skulptur man kan se i parker. Aldrig hade jag sett någon så stilla, så upptagen av något, att allt annat föreföll oväsentligt. Hennes ljusa linne fladdrade lite i vinden, men det var också den enda rörelse som kunde anas.

Jag kände mig lite fånig som satt där och bara stirrade, men det gick inte att undvika, kunde helt enkelt inte slita blicken från henne. Hon fascinerade så gränslöst med sin uppenbarelse, vacker ja visst, men det var något mer. Något annat.

Så helt plötsligt, utan förvarning, svängde hon sitt huvud i min riktning, låste sin blick i min, och behöll den där. Betraktandes mig lika intensivt som blomman hon just varit försvunnen uti. Jag kände mig förlägen, dels av att en vacker kvinna så intensivt tittade på mig, men också för att jag kände mig ärligt talat ganska dum eftersom jag insåg att hon blivit medveten om mitt ohämmade stirrande. Det fanns inget utrymme för tvivel. Det var bara vi där. Utan att säga något, reste hon sig upp och gick de femton steg som skiljde oss åt, ställde sig framför mig utan att säga någonting, fortfarande iakttagande. Jag kom på fötter och sträckte fram min fuktiga, nervösa hand, och sa: "Hej, jag heter Johnny."

Hon tog min hand, höll den en lång stund, fortfarande med blicken fast förankrad i min, innan hon svarade: "Intressant."

Please Mr Dyer, pick me.

Jag ser på Ellen deGeneres talkshow på femman. Inte för att det är någon högklassig underhållning i sig, nej, för dagens gäst är Wayne Dyer, och jag tycker han är helt underbar.

Jag har skrivit om honom flera gånger förut, men det kan inte göras nog.

Efter programmet satte jag mig och funderade på hur mycket Egot styrt mitt liv, för det var vad det handlade om. Att göra sig fri från andras åsikter och beteende, att vara mer tacksamma.

Och visst var det lätt att se hur hela min ungdomstid präglades av det, hur skulle man annars lyckas i idrott om man inte njöt av framgång. Och vem tycker inte det är roligare att skriva när någon tycker att det man säger betyder något för dem?

Det är naturligtvis inget fel i att drivas mot att utveckla sin potential så mycket det bara går. Men när vi kommer på oss själva med att ha förlorat glädjen i själva sysslan, när det istället blivit en pressande börda, då pengar eller andras kommentarer blir det som driver oss- då mår vi inte bra.

Wayne Dyer börjar varje dag med att ge tillbaka något, i tacksamhet för allt han fått. Han brukar dra ett namn ur högen av alla mejl eller brev, och sedan ringer han eller skriver till den personen. Ibland kanske mer. Enkelt, men fantastiskt. När ringde du själv någon senast, bara för att göra den personen glad?'

Fylld av tankar om att idag vara vänlig och kärleksfull mot alla jag möter, stöter jag på min granne i korridoren. Ja, min tränarkollega. Fortfarande exalterad efter gårdagens kanonmatch, där vi trots flera ordinarie spelare borta höll stången ända tills slutet då vi släppte in ett par skitmål, påtalar jag vilken underbar match tjejerna gjorde. Förra året förlorade vi med 11-0 mot samma lag...Trots att vi pressade dem i stort sett hela matchen, gjorde ett skitsnyggt mål och hade ett kanonskott i ribban, säger han: "Ja vi kunde ju gjort si, eller så, flyttat upp den och..."
Bara gnäll, som vanligt.

Alla de tankar jag gick hemifrån var genast långt borta. På grund av denne giftspridare. Hur man kan tycka så mycket när man har så lite kunskap är obegripligt. Och det har pågått länge nu. Jag kallade till möte förra veckan för att reda ut. Men hur reder man ut saker med någon som vägrar att ta en konfrontation, för att sekunden senare gå ut och prata skit om alla, bakom ryggen?

Jag har lagt ner en hel del tid på det också. Försökt att förstå, hålla ihop gruppen.

Hur ska jag lösa det, Mr.Dyer?

Jag tror jag ska skicka ett brev till dig. Kanske drar du mitt ur högen nästa gång.

Talang 2009

Ju mer jag läser, och ju mer jag skriver, blir det bara tydligare och tydligare: Fan vad svårt det är.

Jag tror starkt på det faktum att vi föds med vissa gåvor. Att skriva är en sådan, likaväl som att kunna sjunga, spela golf, ja det mesta egentligen.

Vad man sedan gör med dessa gåvor för att utveckla dem tror jag är upp till var och en. Ingen blir Tiger Woods utan slita för det. Ingen vinner Nobelpriset i litteratur utan att pressa ut maximalt av sin skrivargåva.

Jag insåg tidigt att jag var bra på sport. Förstod hur man skulle göra. Det fanns en naturlig dragning, och det tror jag är grundläggande för dem som blir framgångsrika inom sina respektive områden; att våga följa den naturliga kärleken till det vi känner en stark dragningskraft att syssla med.

Nu blev ju inte jag något fotbolls eller hockeyproffs. Men jag tränade hårdare än de flesta av mina kompisar, och jag tog de chanser jag fick. Jag tycker jag gjorde det mesta av mina idrottstalanger. För det är inte alla som är ämnade att bli Zlatan eller Glenn Strömberg, det får man inte heller glömma.

Men att göra sitt bästa med det man har, det är väl själva kärnan i det här resonemanget. Vart det sedan bär, beror förutom vårt eget arbete också på yttre faktorer, saker vi inte styr över.

Kalla det ödet eller vad du vill. Det spelar inte så stor roll, det viktiga är att jobba på att vara redo när det händer.

Jag tycker om att skriva, så jag jobbar på det.

En soccerdads diary

Lördag.

Äntligen ledigt efter en tuff men rolig vecka.

Ledigt? Nja, vet inte om man kan säga det. Seriepremiär borta mot Häcken, start 10.00, samling kvart i nio.
Hemma igen kvart i tolv för en smörgås och klädbyte.

Samling med tjejerna igen kvart i ett på invigningen av Gamla Ullevi, för att arbeta som volontärer. Hemma 21.30. Somnade gott.

Vädret var exceptionellt bra, vi fick träffa kändisar och springa på Gamla Ullevis nya gräsmatta, krama Amy Diamond och Pia Sundhage, otroligt sympatiska.
Fick också njuta av ett gäng överförfriskade damer som vrålade "vinka Järka vi vill se", med en frenesi endast alkohol kan uppbringa. I det läget är göteborgska en av de fulaste dialekter jag kan komma på. Men endast då :-)


Det som från början var ett skönt sätt att umgås otvunget med fotbollen igen, har vuxit likt en deg med för mycket jäst. Tio stycken har blivit i dagsläget 24, och det är svårt att få till en vettig träningsform. Men det jag har jobbigast med är det faktum att vi bara får vara 14 på matcherna, vilket innebär att många får stå över. Förra året fick vi knappt ihop fullt lag flera gånger. Vi ska fundera ut ett bra system för att alla ska få känna sig delaktiga. Tyvärr är rättvisa inte helt möjligt i idrotten i alla lägen. När man är tretton är det inte alltid lätt att förstå.

Men vi får väl ta det som ett tecken på att det är en bra verksamhet. Ingen har slutat, flera kommer till hela tiden. Roligt naturligtvis.

En dag i idrottens tecken ska naturligtvis också följas av god och sund mat för att orka.

Menyn igår:

Mackor till lunch.

Middag på Max.

Chokladboll och dricka.

Korv med bröd.

Idag: Närhet till toaletten, inte en önskan, ett krav.


Ha en skitbra söndag.

Big helmet

"Har du köpt ny cykel Johnny? Den var riktigt fin du".

En av mina grannar följer mig och cykeln ut på väg mot en liten tur i solskenet. I handen håller hon sin son, Nils. Vi småpratar över gården om ditten och datten, till exempel hur skönt det är att cykla. Plötsligt säger hon:

"Men varför har du ingen cykelhjälm för?"
Jag hummar lite och muttrar något ohörbart. Då följer hon upp med: "Jag brukar säga att dom som inte har hjälm har inte något att skydda."
"Nä, där slog du nog huvudet på spiken", säger jag och hoppar upp på cykeln och drar iväg, för att slippa konfronteras med Nils frågande blick.

En halvtimme senare ligger jag blödande på asfalten. En hastigt uppdykande bil, skymd sikt och rullgrus. Dålig kombo.

Det blev att ta sig hem och skölja rent blodiga kroppsdelar. Inget brutet, men rejäla skrapsår och en söndersliten vårjacka.

Men cykeln klarade sig utan en repa.

Och som tur är, även mitt lilla huvud.

Imorgon ska jag köpa hjälm. Jag lovar Nils.

"Rabatt? Nä det har vi inte här."

Jag gillar egentligen inte böcker om skräck.

Men jag gillar Stephen King. Hans sätt att skriva, att berätta historier, att bygga meningar. Det är anledningen till att jag väljer att trotsa min rädsla för rysare och ge mig på ännu en "tjockis" av skräckmästaren själv.

I fredags skulle jag hämta min cykel, en produkt av min födelsedag som gick av stapeln i tisdags. (Tack K för att du kom ihåg mig. Och Anders naturl-ja just det, du glömde ja...:-)

I alla fall, jag åkte dit på lunchen för att förvissa mig om att den skulle vara monterad och klar till eftermiddagen. "Ja det är lugnt, vi har trettio stycken färdiga på lagret", säger killen med stora frisyren. "Är du helt säker, för jag kommer ta bussen hit", säger jag.
"Absolut, inga problem."

Efter jobbet åker jag hem, ställer bilen, tar bussen in till stan, byter till spårvagn och går resten av vägen. Glad i sinnet och inställd på en härlig cykeltur i solskenet möts jag av en väldigt ung man och ber honom hämta fram cykeln jag vill ha. Han försvinner ut på lagret, dröjer länge, men dyker upp tomhänt. "Var det en herr eller damcykel du ville ha?"

Jag försöker vara vänlig och svarar: "En herrcykel, tack."
Han vänder på klacken och försvinner in på lagret igen. För att dröja ännu längre.

Och slutligen stå han där. Utan cykel. "Det finns inga."
Jag känner hur det börjar pulsera i min fredagströtta kropp.
"Vad fan säger du? Jag var här tidigare idag och din kompis sa att det fanns 30 cyklar klara." Jag fortsätter med att förklara hur jag tagit mig dit och hur det kommer kännas att åka hem tomhänt. Han får en idé

"Vi kollar därute, det kan finnas någon där." Och det gör det. En visningscykel som antagligen fått sina växelreglage mer hanterade än...ja, hur som helst, väl begagnad tror jag den är.

"Du, då får du ge mig en bra rabatt om jag ska ta den där", säger jag.

"Nä, det kan jag inte", flinar han.

Jag står på mig. Han med. Alla mina förslag till kompensation skjuts ner från höften.

Min resa hem går till på samma sätt som dit. Fast mindre upprymd och förväntansfull.

Nåväl, nu ska jag ut och cykla. Igår köpte jag en annan cykel. På ett annat ställe.

Med rabatt.

Bara så.

Ibland tar orden slut.

Varför skulle någon vilja läsa det jag skriver? tänker man. Eller jag gör det, men skulle nog gissa att det finns fler som känner så.

Och så, helt plötsligt kommer det tillbaka igen, lusten att dela med sig. Lustigt.

Jag har sedan i somras skrivit så himla mycket att det inte funnits något bläck kvar i pennan. När jag också började på mitt nya jobb, ja då fanns det inte mycket varken tid eller energi över. För jag är ju också fotbollstränare. Om du missat det.

Det är ren lycka att bara vara där. Att se dessa flickor, inte bara utvecklas i racerfart som spelare, utan även som människor.

Men visst blir man stolt när de spelar så fint som de gör nu. Emellanåt kan jag nästan få en liten tår av stolthet.

Annars är jag väldigt engagerad, försöker fylla dem med positiva saker när målen trillar in, peppar, tjoar, instruerar. Det ger inga pengar, men jag har aldrig fått mer ut av något annat jag gjort. Snart börjar serien, det ser jag fram emot.

Nu är det lov, och eftersom jag jobbar på en skola är det lugnt. Väldigt lugnt. Därför passar jag på att skriva lite, innan jag ska gå och träffa rektorn...oj, om fem minuter!

Ha en bra dag.

Kärlek eller vår?

Tänk om kärlek vore lite enklare. Om det fanns ett sätt att lära sig. Att älska. Hur man blir älskad.

Det finns böcker om kärlek. I mängder, hyllmeter efter hyllmeter.

Filmerna är knappast färre till antalet. Vet inte om jag sett någon film, oavsett genre, som inte någonstans stannar till vid sökandet och finnandet, förhoppningsvis, efter kärleken.

I den fiktiva världen ter det sig så enkelt. Visst, det börjar alltid med olika former av förvecklingar och hinder, men till slut står de där och tittar varandra djupt i ögonen innan det hela förseglas med en kyss. Ridå. Happy ending.

I det vi kallar verklighet är det inte alltid lika lätt. Det är bara att titta på hur alla datingsiter lever på alla ensamma människor som också vill vara så där lyckliga. Som på film, eller i boken.

Tillsammans. DÅ blir vi lyckliga och hela. Men är det så?

För när vi väl träffat någon och bildat ett par, står det inte länge på innan gnället börjar. Letandet efter fel. Är det bara ett sätt att hitta en väg ut? Jag har en god vän som gör precis så. Varje gång någon kvinna visar intresse börjar han stapla alla fel och brister i en allt annat än otydlig hög.

Jag tror jag längtar efter kärlek. Kanske till och med är det så att jag saknar den. Som sagt, jag tror det. Och jo, det finns ett föremål för mina känslor. Eller så är det bara den spirande våren som pockar på uppmärksamhet.

Schh

"Schh", sa hon och satte pekfingret framför munnen. Där i den mörka natten såg han den lilla rökpelaren som följde med hennes andedräkt ut. Han såg de röda läpparna i det svaga ljus som fortfarande spelade över hennes ansikte. Hon pekade ut mot fältet bakom honom och han svängde motvilligt runt, för det innebar att han samtidigt fick tvinga blicken att lämna henne. Ögonen ville dröja vid de små rynkorna som bildats under hennes ögon, eller kanske ta sig en utflykt över de mjuka kinderna ner över den markanta hakan...

"Ser du något? Fan, koncentrera dig lite nu" sa hon tyst men hårt.
Han rycktes ur sitt transtillstånd och försökte fokusera ut i det kompakta mörkret. Eventuellt tycktes det som ett knarrande läte var på väg mot dem. De såg på varandra, och det var nog så att det inte var någon fantasi. Han måste hittat dem, hur otroligt det än verkade. Det var inte bara kölden som fick dem att stelna, skräcken var en minst lika stor faktor.
Han tog hennes hand, kände hur den skakade, och försökte gjuta lite uppdiktat mod i den genom att hålla den så fast och stilla han förmådde. Hon tittade honom i ögonen, och han kunde både se och känna skräcken därinne i den minimala, dåligt isolerade boden, långt från hjälp och räddning.

"Titta på mig", sa han och försökte låta stadig. "Det finns bara en utväg, och jag vet att du inte kommer tycka om den, men så här blir det. Om bara sekunder är han här. Då är det över för oss båda. Vi har bara en chans och den ska vi ta. Jag kommer ta spaden och rusa ut och möta honom. Samtidigt springer du åt andra hållet, och du stannar inte, oavsett vad du hör, fattar du? Du springer tills du är på vägen, och sen fortsätter du tills du är i säkerhet, okej?"

"Men.."
"Inga men, det finns ingen tid för det." Han tog hennes ansikte i sina händer, tog mod till sig och kysste henne på munnen. Hon såg förvånad ut, men gjorde inget motstånd. Han backade två steg och tog spaden i ena handen och satte den andra mot den skeva furudörren.
"Spring åt vänster, se dig inte om, bara spring, lova mig det" sa han och mötte hennes skrämda ögon, men hon nickade och slöt upp bakom honom. Han log mot henne, viskade något ohörbart, för att sedan vräka upp dörren och rusa med full kraft rakt ut i mörkret.

Lisa sprang. Hon sprang så fort hon förmådde i den djupa snön där vid iskanten, det pulserade så hårt i hennes öron att hon för en stund var övertygad om att hon blivit döv. Ända tills hon hörde skriket. Det skar genom den mörka natten likt en illa stämd gitarr, det var så skrämmande att hon bröt sitt löfte och stannade. Det var över på några sekunder och tystnaden slöt sig om henne igen, likt ett vakum med locket på. Var det inte någon som var på väg mot henne där genom snön? Var det Jonas? Hon tyckte sig se hans jacka därute, och glädjen bubblade upp inom henne. Hon tog några hastiga steg ut i mörkret innan hon insåg sitt misstag. Visst var det Jonas jacka. Men inte han som bar den.

Läsa?

Hej. Här är jag.

Jag jobbar. Och sover. Om ni undrar.

Jag undrar om du vill läsa lite? Jag är på kul med och tävlar med ett alster på den här platsen: http://www.kapitel1.se/johnny-martinsson/-markesbogen--

Om du har tid över skulle det vara roligt om du hade tid att rösta och kanske skriva en kommentar också.

Ha det gott.

Jo...

Det finns många saker jag vill tacka mina föräldrar för. Som till exempel deras aldrig sinande tro på mig, även i stunder då jag hittat på de mest dumma saker. Eller kanske allra mest då.

Eller något som är extra aktuellt just nu, då jag är på en ny arbetsplats; Förmågan att passa in. Eller social kompetens kanske det kallas mer modernt. Jag vet inte hur många gånger jag hört "det känns som du varit här hur länge som helst." Men det hänger kanske ihop med att jag själv känner så.

Det kan också hänga ihop med min önskan att vara till lags. Hur gärna jag vill att alla ska tycka om mig. Något som tyvärr inte tillhör de saker som är på den positiva sidan från min uppväxt.

Det är förrädiskt, för det är ju så skönt att känna sig populär och omtyckt. Men det har ett pris, och inte sällan kan det priset innebära att man grävt en så djup håla för sig själv att man måste lämna hela partyt, för det går inte att komma ur annars.

Så där ser det ofta ut med relationer. Man går ut så hårt och är så härlig, att till slut inser man att det kommer inte funka när man inte orkar vara Superman längre. Då drar man. Inte genom att springa ner i telefonkiosken och byta om till blå-röda trikåer, nej, man bara går.

För alla som haft föräldrar som kontrollerat barnen med känslostyrning istället för tydliga gränser, kan nog känna igen sig i sökandet efter andras gillande. Och ett varierande mått av självdestruktivitet, träning, mat, droger, hur det valet går till vet vi nog för lite om.

Men att vi plågar oss själva i jakten på omvärldens uppskattning är nog en känsla många kan skriva under på. Och jag är nog inte ensam om att förundras över, och på avstånd beundra dem som inte verkar bry sig ett skit om vad andra tycker, oavsett hur de reagerar på vad de säger. De kan titta sin motpart rakt i ögonen och säga exakt vad de känner, tycker och vill. Lite som barn gör. Innan världen talar om för dem vad som är rätt och fel. Oavsett hur det känns inuti.

Jag brukade träna mig trött. Sönder och samman. Min kropp säger det idag, att "du körde för hårt med mig din klantskalle, då när du var yngre. Nu får du skylla dig själv." Och den har såklart rätt. Kroppen ljuger aldrig. Behandlar vi den illa, då svarar den på det. Behandlar vi den väl, ja då...ja du fattar.

Men det hjälper inte att äta nyttigt och tänka skit. Det är i huvudet förändringen sitter. Det är åratal av träning, ledd av dem som vi hade omkring oss under den större delen av vår uppväxt som påverkar oss under resten av vårt vuxna liv. Ibland gjordes det i välmening, som i mitt fall, och tyvärr, vissa föräldrar väljer att vara medvetet elaka. Tyvärr.

Oavsett vad det beror på, blir följderna ungefär de samma. Självdestruktivitet. Så mycket talang och kärlek som går förlorad på grund av föräldrars okunskap. Vilket onödigt lidande och slöseri.

Men det går att förändra. Det går att göra saker bättre. Det går att må bättre. Det är skönt att veta tycker jag. Och jag förstår dem som inte orkar gå igenom allt det arbete det innebär att komma till en plats där det är bättre. All respekt till er och det ni behövt gå igenom i era liv. Ingen borde behöva utsättas för det. Men jag hoppas att ni kommer fram till den eller det som kan hjälpa er att börja läka. Få er att inse att ni är bra. Oavsett vilka val en vuxen gjorde när du var liten.

En bok som jag älskar, och som fick mig att börja studera hypnos, är "Många liv, många mästare." Den är skriven av Brian L.Weiss, en framstående psykiatriker i USA, som beskriver sitt arbete med ung flicka, och på grund av att inget annat hjälper bestämmer sig för att använda hypnos. Det är i år 20-årsjubileum för den boken, och har du inte läst den gratulerar jag dig. Jag har vänner som varit inbitna ateister som efteråt kommit och sagt, "jag har ändrat mig, den fick mig att ompröva allt jag trodde på."

Och när du sen känner dig redo kan du gå vidare till den senaste, den heter "Same soul, many bodies." Den är kanske den viktigaste jag läst. Tillsammans med "Hemligheternas bok", av Deepak Chopra.

Så, kära vänner. Tack för idag.

Så...

Barcelona är totalt överlägsna. Frågan är om något lag har en chans att ens spela jämnt just nu. Jag tror inte det.

Och Leo Messi. Mamma mia.

I övrigt är jag fortfarande väldigt förtjust i filmen jag såg. Till min glädje fick den också välförtjänta hyllningar i pressen också. Gott.

Just nu är jag väldigt förtjust i Beyonce. Har väl gillat någon eller några låtar tidigare, men den senaste skivan är makalöst bra. Tycker jag alltså.

Skrattade gott när jag såg Golden Globe-galan, där Tina Fey tog emot pris för sin serie 30rock, en serie som är rätt kass tycker jag personligen, men hon passade på att ta tillfället i akt att be alla dem som skriver massa hatmejl to fuck off, hon drog också deras påhittade alias i direktsändning. Kul grepp.
Att David Duchovny blev prislös är en skam. Men men, Paul Giamatti vann så det är väl okej.

Beyonce får väl avsluta då. Ha det gott.

B. If I were a boy