För händig för mitt eget bästa.

"Vill du ha en säckkärra?" frågar min granne. Hon säger att hennes man inte kan få den att fungera, och om jag inte är intresserad åker den i soporna.

Av någon anledning har jag alltid velat ha en, kanske för att jag flyttat tillräckligt många gånger för att göra anspråk på släkttillhörighet med nomaderna. En sådan kärra kan göra livet så mycket enklare vid flyttar, det vet jag. Eller när man köper en tvättmaskin. Till exempel.

Vad som sedan sker gör mig förvånad, så mycket att jag får sätta mig ner och fundera på vad som hände. För tillbaka i lägenheten tar jag fram verktyg, och ett par minuter senare är jag stolt ägare till en fullt fungerande säckkärra.

Min händighet, eller självklarheten i mitt agerande snarare, gjorde mig smått chockad. I hela mitt vuxna liv har jag fått höra att jag inte kan sånt där. Kanske lätt att tro när jag sett till att leja bort tråkiga saker som tapetsering och dylikt.

Men när jag satt där kom jag ihåg hur uppfinningsrik och händig jag var som liten. Speciellt när mitt golfintresse väcktes av en kompis, men jag inte hade någon klubba att tillgå.

Jag gick ut i garaget, fullt av material, tillräckligt för att bygga en rymdfärja, och letade fram ett kopparrör som kapades i rätt storlek. Ur en hockeypuck sågade jag omsorgsfullt ut själva bladet till klubban, borrade ett passande hål i det hårda, svarta gummit, och limmade fast skaftet däri. Omsorgsfull lindade jag sedan ett skönt grepp, den svarta tejpen la sig i lager efter lager innan jag var nöjd med tjocklek och känsla.

Strax efteråt stod jag på gräsmattan, med en golfboll jag kommit över någonstans, upplagd på en liten jordhög som peg. Jag var inte lite stolt när jag efter första slaget kunde konstatera att min ingengörskonst fungerade. Och jag slog igen. Och igen, och igen.

Jag bestämde mig för ett sista slag. Med lite extra kraft skulle det bli dagens bästa, det hade jag bestämt. Och det blev det. Det blev så bra att det flög i en hög, vacker båge som aldrig verkade vilja ta slut, över häcken, över grannens garagetak, och bollen slutade inte flyga förrän grannens treglasfönster stoppade den. Med en krasch.

Kanske var det den traumatiska upplevelsen som låste uppfinnarglädjen i mina fingrar? Eller bara vanlig lathet...

Hur det gick med rutan? Jo, jag valde den smala vägen och motstod impulsen att springa som vinden, gick fram erkände. Det var uppskattat fick jag höra. Vet inte om pappa tyckte detsamma. Honom kostade det 800 kronor.