Bara så.

Ibland tar orden slut.

Varför skulle någon vilja läsa det jag skriver? tänker man. Eller jag gör det, men skulle nog gissa att det finns fler som känner så.

Och så, helt plötsligt kommer det tillbaka igen, lusten att dela med sig. Lustigt.

Jag har sedan i somras skrivit så himla mycket att det inte funnits något bläck kvar i pennan. När jag också började på mitt nya jobb, ja då fanns det inte mycket varken tid eller energi över. För jag är ju också fotbollstränare. Om du missat det.

Det är ren lycka att bara vara där. Att se dessa flickor, inte bara utvecklas i racerfart som spelare, utan även som människor.

Men visst blir man stolt när de spelar så fint som de gör nu. Emellanåt kan jag nästan få en liten tår av stolthet.

Annars är jag väldigt engagerad, försöker fylla dem med positiva saker när målen trillar in, peppar, tjoar, instruerar. Det ger inga pengar, men jag har aldrig fått mer ut av något annat jag gjort. Snart börjar serien, det ser jag fram emot.

Nu är det lov, och eftersom jag jobbar på en skola är det lugnt. Väldigt lugnt. Därför passar jag på att skriva lite, innan jag ska gå och träffa rektorn...oj, om fem minuter!

Ha en bra dag.