Schh

"Schh", sa hon och satte pekfingret framför munnen. Där i den mörka natten såg han den lilla rökpelaren som följde med hennes andedräkt ut. Han såg de röda läpparna i det svaga ljus som fortfarande spelade över hennes ansikte. Hon pekade ut mot fältet bakom honom och han svängde motvilligt runt, för det innebar att han samtidigt fick tvinga blicken att lämna henne. Ögonen ville dröja vid de små rynkorna som bildats under hennes ögon, eller kanske ta sig en utflykt över de mjuka kinderna ner över den markanta hakan...

"Ser du något? Fan, koncentrera dig lite nu" sa hon tyst men hårt.
Han rycktes ur sitt transtillstånd och försökte fokusera ut i det kompakta mörkret. Eventuellt tycktes det som ett knarrande läte var på väg mot dem. De såg på varandra, och det var nog så att det inte var någon fantasi. Han måste hittat dem, hur otroligt det än verkade. Det var inte bara kölden som fick dem att stelna, skräcken var en minst lika stor faktor.
Han tog hennes hand, kände hur den skakade, och försökte gjuta lite uppdiktat mod i den genom att hålla den så fast och stilla han förmådde. Hon tittade honom i ögonen, och han kunde både se och känna skräcken därinne i den minimala, dåligt isolerade boden, långt från hjälp och räddning.

"Titta på mig", sa han och försökte låta stadig. "Det finns bara en utväg, och jag vet att du inte kommer tycka om den, men så här blir det. Om bara sekunder är han här. Då är det över för oss båda. Vi har bara en chans och den ska vi ta. Jag kommer ta spaden och rusa ut och möta honom. Samtidigt springer du åt andra hållet, och du stannar inte, oavsett vad du hör, fattar du? Du springer tills du är på vägen, och sen fortsätter du tills du är i säkerhet, okej?"

"Men.."
"Inga men, det finns ingen tid för det." Han tog hennes ansikte i sina händer, tog mod till sig och kysste henne på munnen. Hon såg förvånad ut, men gjorde inget motstånd. Han backade två steg och tog spaden i ena handen och satte den andra mot den skeva furudörren.
"Spring åt vänster, se dig inte om, bara spring, lova mig det" sa han och mötte hennes skrämda ögon, men hon nickade och slöt upp bakom honom. Han log mot henne, viskade något ohörbart, för att sedan vräka upp dörren och rusa med full kraft rakt ut i mörkret.

Lisa sprang. Hon sprang så fort hon förmådde i den djupa snön där vid iskanten, det pulserade så hårt i hennes öron att hon för en stund var övertygad om att hon blivit döv. Ända tills hon hörde skriket. Det skar genom den mörka natten likt en illa stämd gitarr, det var så skrämmande att hon bröt sitt löfte och stannade. Det var över på några sekunder och tystnaden slöt sig om henne igen, likt ett vakum med locket på. Var det inte någon som var på väg mot henne där genom snön? Var det Jonas? Hon tyckte sig se hans jacka därute, och glädjen bubblade upp inom henne. Hon tog några hastiga steg ut i mörkret innan hon insåg sitt misstag. Visst var det Jonas jacka. Men inte han som bar den.