Jo...

Det finns många saker jag vill tacka mina föräldrar för. Som till exempel deras aldrig sinande tro på mig, även i stunder då jag hittat på de mest dumma saker. Eller kanske allra mest då.

Eller något som är extra aktuellt just nu, då jag är på en ny arbetsplats; Förmågan att passa in. Eller social kompetens kanske det kallas mer modernt. Jag vet inte hur många gånger jag hört "det känns som du varit här hur länge som helst." Men det hänger kanske ihop med att jag själv känner så.

Det kan också hänga ihop med min önskan att vara till lags. Hur gärna jag vill att alla ska tycka om mig. Något som tyvärr inte tillhör de saker som är på den positiva sidan från min uppväxt.

Det är förrädiskt, för det är ju så skönt att känna sig populär och omtyckt. Men det har ett pris, och inte sällan kan det priset innebära att man grävt en så djup håla för sig själv att man måste lämna hela partyt, för det går inte att komma ur annars.

Så där ser det ofta ut med relationer. Man går ut så hårt och är så härlig, att till slut inser man att det kommer inte funka när man inte orkar vara Superman längre. Då drar man. Inte genom att springa ner i telefonkiosken och byta om till blå-röda trikåer, nej, man bara går.

För alla som haft föräldrar som kontrollerat barnen med känslostyrning istället för tydliga gränser, kan nog känna igen sig i sökandet efter andras gillande. Och ett varierande mått av självdestruktivitet, träning, mat, droger, hur det valet går till vet vi nog för lite om.

Men att vi plågar oss själva i jakten på omvärldens uppskattning är nog en känsla många kan skriva under på. Och jag är nog inte ensam om att förundras över, och på avstånd beundra dem som inte verkar bry sig ett skit om vad andra tycker, oavsett hur de reagerar på vad de säger. De kan titta sin motpart rakt i ögonen och säga exakt vad de känner, tycker och vill. Lite som barn gör. Innan världen talar om för dem vad som är rätt och fel. Oavsett hur det känns inuti.

Jag brukade träna mig trött. Sönder och samman. Min kropp säger det idag, att "du körde för hårt med mig din klantskalle, då när du var yngre. Nu får du skylla dig själv." Och den har såklart rätt. Kroppen ljuger aldrig. Behandlar vi den illa, då svarar den på det. Behandlar vi den väl, ja då...ja du fattar.

Men det hjälper inte att äta nyttigt och tänka skit. Det är i huvudet förändringen sitter. Det är åratal av träning, ledd av dem som vi hade omkring oss under den större delen av vår uppväxt som påverkar oss under resten av vårt vuxna liv. Ibland gjordes det i välmening, som i mitt fall, och tyvärr, vissa föräldrar väljer att vara medvetet elaka. Tyvärr.

Oavsett vad det beror på, blir följderna ungefär de samma. Självdestruktivitet. Så mycket talang och kärlek som går förlorad på grund av föräldrars okunskap. Vilket onödigt lidande och slöseri.

Men det går att förändra. Det går att göra saker bättre. Det går att må bättre. Det är skönt att veta tycker jag. Och jag förstår dem som inte orkar gå igenom allt det arbete det innebär att komma till en plats där det är bättre. All respekt till er och det ni behövt gå igenom i era liv. Ingen borde behöva utsättas för det. Men jag hoppas att ni kommer fram till den eller det som kan hjälpa er att börja läka. Få er att inse att ni är bra. Oavsett vilka val en vuxen gjorde när du var liten.

En bok som jag älskar, och som fick mig att börja studera hypnos, är "Många liv, många mästare." Den är skriven av Brian L.Weiss, en framstående psykiatriker i USA, som beskriver sitt arbete med ung flicka, och på grund av att inget annat hjälper bestämmer sig för att använda hypnos. Det är i år 20-årsjubileum för den boken, och har du inte läst den gratulerar jag dig. Jag har vänner som varit inbitna ateister som efteråt kommit och sagt, "jag har ändrat mig, den fick mig att ompröva allt jag trodde på."

Och när du sen känner dig redo kan du gå vidare till den senaste, den heter "Same soul, many bodies." Den är kanske den viktigaste jag läst. Tillsammans med "Hemligheternas bok", av Deepak Chopra.

Så, kära vänner. Tack för idag.