Underdogs och andra

Över hela världen har folk rörts och berörts av historien om den mobbade mobiltelefonförsäljaren Paul Potts förvandling till fullfjädrad operasångare. Även jag.

Men sedan får man höra att han var inplanterad av programledningen, att de redan visste hur bra han var, och att han inte var den där oupptäckta prinsen som bara inte blivit kysst tidigare.

Men okej, det handlar om pengar, så vem orkar bli riktigt upprörd och känna sig lurad? Vi vet väl hur det fungerar vid det här laget, inte sant?

Jag har Paul Potts skiva. Och det som stör mig nästan mer än det andra, är att de bara verkar ha skrapat ihop Pavarottis, Bocellis och andra stjärnors låtar, och låtit honom sjunga in dem för att omgående kunna kränga skiten över disk.

För ärligt talat, inte är det i den klassen. Och hur kul skulle det vara att jämföras med dessa superstars per omgående? Men på tv hörde jag alldeles nyss att herr Potts kommande Sverigekonsert redan är utsåld, och jag inser att det spelar nog inte så stor roll hur han sjunger. Vi älskar historier om människor som kommer från ingenstans och lyckas. Underdogs. Jag med.

Jag tror det beror på att det ger oss själva hopp. Och det behöver vi så innerligt att vi inte ens bryr oss om historien är sann eller inte. Och det i sig tycker jag är ganska hoppfullt. Att vi vill tro på det goda alltså.