Om Du blundar och öppnar munnen...kanske du kommer ihåg första gången dina sinnesceller tog del av krämig jordgubbsglass...eller då du tuggade på en chokladbit som sakta smälte medan lustcentrat i hjärnan skickade fyrverkeripjäser mot skyn...eller då du åt din favoriträtt för allra första gången, då när det blev tyst runt omkring och sinnena var totalt fokuserade på smak...
Om Du fortsätter att blunda, men stänger munnen och återkallar första gången du hörde ett stycke musik som fångade hela dig...eller allra första gången någon sa "jag älskar dig"...
Om ögonen får vara stängda ännu en stund kanske du kan känna hur det kändes i kroppen första gången du var kär...
En av de bästa sakerna att vara omkring barn är chansen att få vara den förste som förklarar eller berättar saker. Saker som vi själva tar för givet är för dem en fantastisk ny upptäckt. Och vi kan för en stund känna oss riktigt allmänbildade, rentav begåvade. Nåväl.
När vi väl upplevt det för första gången kan det aldrig få samma effekt igen. För vissa känns det tryggt. Att veta vad som ska komma, vad det innebär. För andra blir det trygga snabbt en källa till olust. Upptäckaren, den lille klåfingrige femåringen måste ut och stoppa fingrarna i kontakten, även om det sved till senast.
Vem är du, stannar du på gården, eller packar du väskan och reser dit där ingen gått förut?
14 comments:
Stannar lugnt kvar pa garden och ser pa nar andra har kul...vad ar det du sager, ar det fel att stoppa fingrarna i vagghalen? Let's jump, and see if we make Nangilima!
Jag ser ljuset, Johnny, jag ser ljuset!
Oj vilken bra fråga att ställa till mig just nu...Jag har alltid trott att jag packar. Hela tiden. Men nu när en packchans kanske dykt upp så vill jag ändå ha den andra väskan, den bekanta, min gamla dröm...kvar och få den uppfylld.
swedette: nej, absolut inte! jag brukar med jämna mellanrum stoppa in mina fingrar i de där hålen...är nyfiken ju :-)
jag ser ljuset, då är vi rätt ute!
therrorese: ofta handlar det om tidpunkter i livet ibland är det rätt, ibland fel. magkänslan brukar vara rätt väg.
Jag tar med det sista från min personlighet som fortfarande är positiv och bra minnen, sen lämnar jag allt som både är tryggt och jobbigt, och hoppas på att jag finner något som aldrig får mig att se tillbaka med ånger.
Nu har jag funderat lite. Luke eller Josh Macahan? Det är alltså frågan;) Jag antar att jag är mer "packa väskan"-typen än tvärtom, Luke med andra ord.
En tanke bara: Om man packar väskan "hela tiden" är det kanske samma sak som att stanna kvar på gården?! Bara ett rörligare sätt att göra det invanda? Med andra ord en Josh, förklädd till Luke. Vitsen borde vara att bryta mot "sina egna" mönster för att kalla sig väskpackare?
PS. En annan bra sak med barn är att de får en att minnas alla de där "nyupptäckterna".
Är nog en väskpackare. Och önskar nog bli det mera.
Jag håller nog med Langri. Om man packar väskan ofta, så blir det vardag även i det (inget speciellt).
Visst packar jag väskan. Nästa mål är The big Apple. Någongång.
Jag älskar att förklara hur saker fungerar för mina barn (när inte Eva Funck på tv gör det). Skulle lära min 3-åring olika trädslag. Han kunde uttala alla utom björk rätt. Det blev liksom "mjölk" istället.
Jag packar väskan men återvänder gärna till gården emellanåt. Oftast är jag hungrig men vissa dagar proppmätt.
Håper du får en bra reise til Spanien! Ser fram imot å lese reisereportasje på bloggen når du kommer hjem :-) Men hur blir det med katten, får den fölge med på semester....?
therese: det låter fantastiskt bra.
langri: jag gillar ditt resonemang!
rollx: bara att packa på:-) jag håller med både dig och langri!
fredo: Äpplet förtjänar många besök.
haha, ja alla kan ju inte bli rätt, eller hur? charmigt tycker jag.
moddan: jag tror vi är ganska lika då.
jorid: tack så mycket. vi får se om jag får ihop något bra sedan. katten får stanna hemma. har fixat kattvakt:-)
Jeg blir på gården en stund før jeg pakker og drar til en ny gård...
Fint skrivet.
katrine k: jag tror dig!
marla: tack!
Post a Comment