Det är ett helt vanligt hus, på en helt vanlig ort, någonstans i Sverige. Vita väggar av tegel, panel och gavlar i nymålad mörkbrun nyans. Trädgården är välskött med vackra blommor och fruktträd som står i blom. Det kunde vara vilket hus som helst. Men det är det inte.
Jag står på utsidan och tänker ungefär så. Tar ett par steg fram och sätter mig på trappan. Sluter mina ögon. Jag kan se hur jag som liten sprang här och jagade mina kompisar. Eller när jag satt här med harungen pappa hittade i buskarna när han klippte gräset. Chicco. Han var ganska eländig, men vi tog hand om honom och matade honom, och efter ett tag mådde han riktigt bra. Han var mitt första husdjur. En dag glömde någon att stänga ytterdörren och Chicco tog chansen. Han hann inte så långt innan grannens rottweiler tog honom. Den natten låg han i sin låda bredvid min säng, han mådde inte bra. På morgonen var han borta, pappa hade tagit med honom för att lämna honom till veterinären. Det gick inte att rädda honom. Jösses vad jag grät.
Vi flyttade till det här huset när jag var två år. Här växte jag upp, med havet och skogen alldeles inpå knuten. Vi var många barn i samma ålder i området, kompisar saknades aldrig. I min klass var vi elva stycken. Elva! Låter som en saga i dagens tid av överfyllda klassrum. Men så var det. Det var en härlig tid. Jag önskar alla fick ha det så.
Det här kunde varit ett helt vanligt hus. Men det är det inte, och det beror på människorna som bor där. Varje gång jag öppnar dörren möts jag av glada ansikten, äkta värme. Visst finns det saker jag stör mig på, som att varje gång jag skruvar på vattenkranen så utbrister min pappa "stäng av vattnet, här på landet betalar vi för det". Men det vore konstigt om man inte kände så ibland, nu när man trots allt är vuxen. Men det här är min fristad. Här är allt jag säger bra, alla mina skämt roliga, allt jag gör toppklass. Jag önskar att alla fick känna så.
Jag sätter mig i bilen, spänner fast mitt bälte. Jag börjar sakta rulla iväg, och vänder mig som vanligt åt höger. Där står mamma och pappa som vanligt och vinkar. Idag börjar tårarna rulla nerför mina kinder. För de börjar bli gamla nu. En dag kommer jag åka härifrån, och ingen kommer vinka tillbaka när jag automatiskt höjer min hand. Ingen kommer ringa och fråga om det gick bra att köra hem.
Då kommer det här huset vara ett helt vanligt hus, med vita väggar av tegel, och panel och gavlar i mörkbrun nyans. Trädgården med sina blommor och fruktträd kommer finnas kvar. Men människorna som gör huset till vad det är kommer inte vara där. Då är det bara ett hus bland många andra.
20 comments:
bra. men jobbigt. jag har nämligen hemlängtan, och att läsa detta gör ju inte saken bättre.
bitter sweet.
Det låter nice. Att ha kvar mamma och pappa i huset där man växte upp. Jag är uppväxt i flera hus, på helt annan ort, 55 mil norrut, nu är föräldrarna skilda och pappa dessutom i himlen. Avundas dig lite, att kunna sitt på trappan och blunda, minnas. Då finns minnena kvar. Mina barndomsminnen stannade kvar i Stockholmsförort, här i Skåne finns bara färska minnen. Tonårsminnen.
ellen: inte meningen att öka på din hemlängtan.
annan: både bra och dåligt. mest bra, men jobbigare sedan.
tonårsminnen kan vara bra också. även skånska. eller?
JAg har också ett sånt hus. Jag skulle behöva det huset nu. Som tur är kommer det huset och hälsar på mig i mitt eget hus snart....Då hoppas jag att jag hämtat andan lite. Annars får de hjälpa mig att göra det. Min familj.
Jag förnekar totalt att mina föräldrar kan dö. De ska alltid, jag säger ALLTID, ge mig en hejdå-kram när jag lämnar huset. Jag vill se kärleken i deras ögon när jag kommer in i ett rum och njuta av känslan av att allt kommer ordna sig så länge som de finns.
therrorese: hoppas de får dig att må bra!
ylva: jag gör mitt bästa för att förneka det, men ibland smyger det sig på.
Det kommer inte att vara ett vanligt hus. För det huset är alltid ens hem, och ens barndomsminnen finns _alltid_ kvar.
elsa: ja det är sant, men jag kommer inte att vlja åka dit. men minnena kommer ju vara där.
Elsa har en poäng. Och även om inte du kommer vilja åka dit (det förstår jag verkligen), så är det inte helt otänkbart att dina barn och barnbarn tar sig en tur dit nån gång i framtiden. "Jodå, här växte min far, er morfar, upp. Han berättade ofta och gärna om sina bravader i de här kvarteren...."
Min pappa och jag tar ibland med oss min farmor och åker till det hus där hennes mor växte upp. Det är bara nån timmes bilfärd, men för farmor är det ett stort äventyr. Hon piggnar till och det lyser om henne när hon återberättar de historier hennes mor en gång berättade om sin barndom.
Du får en att tänka tillbaka på barndomsåren. Idag känns det hela som någon annans liv, det är så avlägset.
Yo mannen, tillbaka från Turkiet hittar jag den här ljuvliga texten, vars närvaro är så stor att jag kan ta på huset, känna dofterna.
Mer, johnny. Mer!
Håller med skrivkramp!!!
Man blir faktiskt lycklig av att läsa (och se!) dina härliga minnesbilder...även om framtiden oror dig lite.
men nu får jag lite dåligt samvete, då jag precis nyss idag(!)skrev på köpeavtalet där jag säljer min och mina barns nuvarande bostad. Vill i framtiden kunna ge dem det dina föräldrar givit dig. En trygg uppväxt fylld av lyckliga minnen.
ellen: jag satt förra veckan inför en intervju utanför min mormor och morfars hus, det var på samma gata så jag passade på att promenera utför memory lane. visst har du rätt, det kommer säkert bli så. jag vill bara inte föreställa mig det för egen del.
rollx: ibland kan det vara skönt med en tripp tillbaka. ibland inte. men visst, det känns som längesedan.
skrivkramp: välkommen tillbaka broder! hoppas du haft det underbart! och tack så jättemycket, mer kommer :-)
johanna: tack så mycket! och jag är säker på att dina barn är trygga, oavsett var de bor. de har ju en fantastisk mamma.
Så fint å høre om ditt barndomshjem, en fin historie, et hus med minner...
katrine k: ja det är verkligen ett hus med många minnen. tack så mycket.
Så otroligt vacker beskrivning. Och du, minnen kommer ingen att någonsin kunna ta ifrån dig. Dom finns alltid, och således huset också!
Hmmm, tonårsminnen är så yviga. Det var ju så turbulent. Man var inte stabil. Hata världen vs galoppera på en sandstrand.
Du.. Brad Pitt i all ära men jag blev på så bra humör av din förra bild. Det såg så mysigt ut att jag blev allldeles varm i hjärtat.
hellan: tack så mycket!
annan: jo men det är ju lite av charmen, inte sant?
y: okej, den kommer snart tillbaka. kul att du gillar den:-)
Mmmmm,idag är det charmigt, då var det digerdöden. ALLA var dumma i huvudet. A L L A.
Post a Comment